Jag är hustru också. Punkt. Så har det börjat kännas de senaste åren men det är ju inte sant. Jag är Elin.
Hursomhelst så är det naturligtvis en stark del av min identitet att vara maka och mor men jag kan inte vara bara det. Jag har försökt och jag fick panik efter ungefär två månader, då hade vi iofs inga barn. Jag hade lämnat en mycket intensiv period av mitt liv bakom mig, samtidigt som jag läste lärarutbildningen så hade vi startat upp ett nytt företag och på bara ett par år lyckats få en åttasiffrig omsättning. Jag tog ut min examen men bestämde mig för att inte börja arbeta i skolan, istället blev jag någon slags hemmafru. Jag vantrivdes något fruktansvärt och kände mig efter bara några veckor helt identitetslös och ointellektuell. Efter att ha varit mitt uppe i smeten med uppdrag till höger och vänster så hade jag plötsligt oceaner av tid och det gjorde mig nervös för jag är nämligen perfektionist till naturen.
En perfektionist kan inte ha obegränsat med tid för det innebär att det inte finns något att skylla på när det man presterar inte blir perfekt. Jag behöver tiden som gräns för att kunna släppa ett projekt och känna mig nöjd. Efter att ha levt på mycket små medel under den tid då jag studerade och tillsammans med pojkvännen, numera maken, byggde upp företaget så hade vi nu också fått en rejäl inkomst. Inte för att jag vill beklaga mig över att ha gott om tid och pengar, men just utifrån perfektionistens perspektiv så kan det bli ett problem.
Jag vill ju vara bäst på det jag gör och jag kan helt krasst konstatera att jag är inte bäst på att ta hand om ett hem. Inte så att vi lever i någon slags misär men… Nåja, den här bloggen är ju tänkt att handla om jobb, karriär och personlig utveckling, inte mina brister som hemmafru.
I ren panik alltså så hoppade jag på ett vikariat som lärare, i engelska och franska. Tyvärr kände jag att jag inte var bäst där heller. Faktiskt inte alls så bra som jag hade förväntat mig, men med lite perspektiv på saken så inser jag att om jag hade stannat längre än den halva termin som vikariatet pågick, så hade jag nog funnit min plats och förmodligen klarat mig bra.
Jag fortsatte istället i företaget, men kände att det inte riktigt fanns utrymme för mig då vi hade en anställd som faktiskt var ekonom på riktigt och inte bara hade lärt sig genom ”trial and error” som jag själv. Räddningen kom när ekonomen, tillika min svägerska, blev gravid med tvillingar. Det gav mig anledning att börja arbeta heltid och äntligen så kände jag att jag hade hittat tillbaka till ”min plats i smeten”.
It's Elin, is it? 