Jag är stolt över vilken bra ordförande för kommunstyrelsen vi har i Eskilstuna, Jimmy Jansson. Jag gillar hur han bemöter frågor, jag håller kanske inte alltid med (men ofta) men jag respekterar hur han alltid sakligt kan argumentera och ge tydliga svar. Och jag gillar hur han om och om igen visar att det måste gå att kombinera att vara pappa och politiker.

Igår la Jimmy upp den här statusen:

Och här är ett klipp från kommentarerna:

Flera av kommentarerna går i stil med, ”kan inte någon annan ta det” eller ”barnen är alltid viktigast, prioritera”. Såklart håller jag med om att barnen alltid är viktigast och hade det varit så att Jimmys barn befann sig i någon form av kris så skulle han förstås ha prioriterat det men nu krävdes det krishantering i Eskilstuna kommun. När man är folkvald till ett arbete som påverkar 100 000+ invånare i en kommun inklusive cirka 10 000 medarbetare så måste prioriteringen ibland få bli uppdraget. Det kom ut i media att en medarbetare på en av förvaltningarna, öppet på sin Facebook-sida har delat och positivt kommenterat en terrorhandling. Det måste bemötas, tyvärr på bekostnad av en vernissage på förskolan den här gången. Jimmys prioritering var rätt, men att han visar krocken mellan familjelivet och det politiska uppdraget gör honom i mina ögon till en ännu bättre politiker och ledare.

Här finns artikeln/inslaget på Radio Sörmland Jimmy Jansson (s) kritisk till kommunanställds dödsdådshyllning

Då var skolan slut för i år, för första gången på alla de skolavslutningar som jag har varit på genom åren så hölls denna inomhus och det gick bra det med. Inte som vanligt alltså, men i övrigt så var det precis som alltid. Familjen kommer insladdandes i sista stund och bland alla skira sommarklänningar och ljusa kavajer ser vi alla ut som kusinen från landet.

I år tänkte jag att nu ska jag minsann förbereda mig i god tid. Jag trodde att kläder för samtliga familjemedlemmar var förberedda och klara (okej, hade inte kollat av hur maken tänkte klä sig men någonstans måste man ju dra gränsen för vad projektledare mamma ska ta ansvar för). Så, vad kunde gå fel?

1. Största barnet är rastlös och mår inte bra, så han går ut i ösregnet 20 minuter innan vi ska åka, utan att byta om till de planerade kläderna men hinner däremot bli blöt och lerig.
2. Mellanbarnet deklarerar högljutt att det var ju den randiga pikétröjan han skulle ha! Ja, säger mamman, den är här i garderoben. Men! Det var ju inte den långärmade det skulle vara (här påminner mamman/projektledaren om att hon både i förrgår och igår gick igenom den planerade klädseln och då förklarade att den kortärmade dels börjar bli för liten och dels passar den långärmade bättre eftersom det kommer att bli lite kallt, huruvida mor och son kom överens om detta eller ej får vi låta vara osagt…). Kortärmad tröja är plötsligt spårlöst försvunnen (troligen även otvättad), i panik hittar mamman en ny klädkombination kl 17.15, då hon också letar fram strykjärnet och stryker skjorta.
3. Minsta barnet hävdar med sin allra högsta röst att även han ska gå ut när nu störstebror har gjort det. Här kapitulerar mamman direkt, han har hyfsat rena kläder, de får duga, på med regnkläder och ut med ungen i ösregnet så att fokus kan återgå till att stryka skjorta.
4. Största barnet tas in och får en skjorta över de halvskitiga kläderna som han redan hade på sig. De rena jeansen som han skulle byta till upptäcker projektledarmamman i sista stund är de som har hål på rumpan, mellan smutsiga och trasiga jeans faller valet på de förra.
5. Pappan bestämmer sig för att det inte spelar någon roll vad han har under jackan, för den kommer han ju inte att ta av sig så han nöjer sig med t-shirten som mamman vid ett tillfälle råkade övertyga honom om att köpa i en för stor storlek, så den sitter tyvärr ganska ofördelaktigt. Att skolavslutningen sedan är i idrottssalen där det är mer än högsommarvärme och vi måste hålla reda på sjövild tvååring samt släpa på diverse attiraljer till fem personer leder ganska snabbt till att den där jackan åker av.
6. Mamman har sedan länge gett upp, de sommarfräscha byxorna som hon tänkte byta till får ligga kvar i garderoben. Det ska regna så piffiga sandaler ratas till förmån för de någorlunda vattentäta gympadojorna och kavajen får bli regnjacka.

17.44 lämnar bilen hemmet och anländer till parkeringen 10 minuter senare, mellanbror har samling 17.55. Samtliga joggar till skolan för att i sista stund möta upp klassen (dock ska vi ha heder som inte parkerar på cykelbanan, varför gör folk det när det finns en stor parkeringsplats vid gamla Shell, den var långt ifrån full och jag kan rapportera att det tar cirka en minut extra att gå från den). Allt ordnar sig, barnen får fina kort och diplom där det står att de är duktiga och vetgiriga och föräldrarna är stolta och nöjda.

Läget under kontroll, hälsar familjen från landet och däckar i soffan med lyxig glass från Wäsby café och bageri.

Det här med skolavslutning inomhus var ju kul, säger lillebror.

Livet alltså, så stort och så mycket man kan göra med och så svårt att veta vad som är meningen med det. Jag brukar tänka att det är att samla på erfarenheter, att få prova nya saker. Det betyder inte att man alltid måste jaga kickar och sånt som ser bra ut på Instagram eller i CV:t. En erfarenhet i livet kan vara att ha varit arbetslös, det är inget man strävar efter men när man kommer ur det så är det ändå en erfarenhet som man tar med sig. När jag bodde i Stockholm kunde jag tycka att det var lite roligt att få gå till bvc, eller eller för den delen vårdcentralen på Liljeholmen för det är ett minne som jag tar med mig, en erfarenhet av att se hur något som var vardag hemma i Torshälla fungerade på en annan plats.

Jag är glad över att jag jobbade tre månader på en skola i Vällingby, det var inte vad jag hade tänkt just då, men jag fick inblick i hur vardagslivet i en förort till Stockholm ser ut. Förstås inte så annorlunda än i Eskilstuna och Torshälla, men ändå med lite andra perspektiv. Det finns så mycket som jag skulle vilja prova på, hur ska livet räcka till?

Jag vill både göra karriär och vara hemma och lägga mer tid på familjen. Jag avundas familjen som seglat jorden runt och sedan landat i en lägenhet på Marstrandsön, där de har båten ett stenkast bort i hamnen och kan ge sig iväg närhelst de vill och är lediga, men jag vill inte lämna min familj och det liv som jag har för att leva så.

När jag träffade några vänner för någon vecka sedan så pratade vi om hur man känner inför tanken att livet plötsligt skulle ta slut. Vissa i gänget var ganska tillfreds och kände att visserligen är det en stor sorg att tänka att man inte skulle få följa barnens uppväxt, men att man annars kunde acceptera att det var så här livet blev, nu är det slut men det blev bra så länge det varade. Jag känner inte så, jag känner mig inte färdig än. Varför gör jag inte det? Är det något som jag vill bevisa, för mig själv eller för andra? Jag vet faktiskt inte.

Såg den här och sparade den för ett tag sedan, antar att den kändes träffande för mig?

Jag läste, när jag gick en ledarskapskurs för ett antal år sedan, en bok om Mindfulness och vi diskuterade hur man är olika som person, vissa lever för minnen, andra i nuet och den tredje i framtiden. Kanske är det så att jag lever i framtiden och det är därför som jag inte känner mig klar? Jag har ju drömmar och mål, femårsplaner och tioårsplaner och bucket lists som ska uppnås. Jag och maken återkommer ofta till detta, han lever i nuet och är nog också bättre än jag på att uppskatta det. Jag gillar att han förankrar mig ibland, det kan vara så enkelt som att jag sitter på altanen i strålande sol och planerar en solsemester utomlands – då frågar han varför jag ens tänker på det när vi har det så underbart här och nu. Klok man. (Men jag hävdar ändå att ett visst mått av framtidsplanering behövs och så är det ju roligt också ;).)

Nu ska jag läsa vidare i Empty Labor av Roland Paulsen (tack för tipset och lånet Martin om du läser det här). Jag försöker förstå varför jobbet är så viktigt, varför vi har de samhällsstrukturer som vi har kring arbete och hur de kan komma att förändras. Kanske blir det ett blogginlägg längre fram, kanske inte. Jag ligger lite lågt med bloggandet för tillfället eftersom jag har haft värk som blir värre av att sitta vid datorn, måste verkligen köpa en skärm. Extern mus och tangentbord har jag men eftersom jag inte har någon skärm så blir det ändå så att jag sitter vid laptopen. När jag nu pratar om mina krämpor så måste jag nämna en mycket positiv sak: foglossningen verkar äntligen ha släppt! Det var på tiden tycker jag, när ”bebis” är två år och två månader.

Idag är förskolan stängd för utbildningsdag så jag är föräldraledig med minstebror, det blir nästan som en liten semester nu för jag tar ledigt på klämdagen på måndag också, på tisdag är det nationaldagen och inte förrän på onsdag ska jag tillbaka till jobbet. Just nu sover sötnosen, han har tyvärr varit sjuk hela veckan men är i alla fall på bättringsvägen nu. Jag har tagit mig en kopp kaffe, en liten chokladbit och passar på att ta några minuter för mig själv.