Jag kommer att ångra detta. Det gör jag alltid för jag spontanbestämmer alltid att det är dags att väcka den här bloggen igen. Men nu är det så i alla fall. Elin is back!
Klockan är 22.09 och jag lyssnar på Alfons Åberg och stissig 6-åring som borde sova sedan länge. Scrollade förbi en bloggrubrik om vardagsskrivande. Istället för att läsa bestämde jag mig tydligen för att dra igång mitt eget vardagsskrivande igen.
Valde Alfons som godnattsaga idag, till minne av Gunilla Bergström. Jag läste imorse att hon gått bort. Så sergligt, men hon kommer verkligen att leva vidare, genom sitt författarskap. Visst är väl barnboksförfattare våra allra viktigaste författare?
Idag tog jag en prenumeration på tidningen Skriva, det är väl en bra uppmuntran på vägen mot författardrömmen? Som strategisk marknadskommunikatör har det varit intressant att följa hur Skrivas digitala säljtratt har lett mig till detta köp. Även om jag ser exakt vad som händer så är jag inte opåverkad, och vill inte vara det heller.
Det började med att jag under julledigheten funderade på om det inte var dags att ta tag i projektet ”skriva bok”. Som jag sagt tidigare så har jag gjort många försök men aldrig fått ihop mer än ett par kapitel. Nu tänkte jag att jag måste byta metod, eller rättare sagt, jag måste börja jobba metodiskt.
Jag började förstås googla för att hitta en metod att följa. Då hamnade jag på tidningen Skrivas hemsida.
Steg 1 i säljtratten: Jag: Har ett behov och söker en lösning. På det sätt som alla moderna människor använder, jag googlar. Skriva: Svarar genom att ha sökmotoroptimerat material på sin hemsida. Jag klickar naturligtvis in, de svarar ju på min fråga och mina behov.
Steg 2 i tratten: Skriva: Bjuder på riktigt värdefullt material, artiklar som tar läsaren vidare mot målet att bli författare. Jag: Ser flera olika intressanta rubriker, såsom ”Lär dig skriva en roman – Sju steg för att skriva en roman”. Jag läser såklart, och börjar klicka vidare.
Steg 3 i tratten: Skriva: Lägger in länkar till guider som borde intressera mig utifrån de gratis-artiklar jag har läst. Erbjuder mig att ladda ner dem om jag lämnar min e-postadress och börjar prenumerera på nyhetsbrevet. Jag: Skriver in min e-postadress, laddar hem guiden och njuter av ännu mer värdefullt innehåll. Inser att jag vill ha ännu, ännu mer.
Steg 4 i tratten: Skriva: Erbjuder mig massor med guider och artiklar, haken är bara att jag måste börja prenumerera på tidningen för att materialet på sajten ska låsas upp för mig. Jag: Är mycket nära att börja prenumerera. Jag är just nu vad Russel Brunson kallar en hyperactive buyer, jag har ett problem som jag vill lösa omedelbart (jag vill skriva min bok nu, nu, nu, men vet inte hur jag ska börja). Jag är beredd att köpa allt som kan lösa mitt problem, uppfylla mitt behov. Något kommer dock emellan. Jag förlorar tillfälligt intresset och lugnar ner mig. Inser att jag ändå inte läser tidningar eftersom det finns så mycket bra gratis-material online nuförtiden. Dessutom har jag redan hittat en metod i en blogg. Och, jag kommer på att jag har en skrivkurs som jag har laddat hem för flera år sedan men inte ens påbörjat än. Jag faller tillfälligt ur tratten.
Steg 5 i tratten: Skriva: Det må vara så att Elin har glömt oss, men vi har inte glömt henne… Idag skickar vi ett nyhetsbrev, hon har ju signat upp sig på vår lista. Vi ska bara lite snällt påminna om att idag är sista chansen att börja prenumerera för att få första numret för 2021 hem i brevlådan. Jag: Oj, just det, jag funderade ju på att börja prenumerera på den här tidningen! Bäst jag passar på nu så att jag får första numret i brevlådan. Men, men, men… Jag läser ju inte tidningar längre. Och jag vill ju inte skriva någon deckare och de verkar ju alltid skriva artiklar om det. Men, äsch, det här kanske är vad som får mig att hålla i och faktiskt skriva den där boken? (Cirkeln sluten, jag är tillbaka vid den önskan som jag hade i steg 1). Den kostar ju bara 78 kr per nummer, det är ju ingenting. Knappar in mitt kortnummer och är numera prenumerant.
Det är extra intressant att se hur starkt en klassisk metod som ”scarcity” (att något bara finns i begränsad upplaga eller under en begränsad tid) kan fungera. I det här fallet så handlar det bara om att jag inte får hem en tidning i brevlådan, en tidning som jag inte ens vet om jag vill läsa. En tidning som jag dessutom skulle kunna köpa i butiken om jag nu inte börjat prenumerera. Ändå tror jag att det var vad som fick mig att köpa just idag. Inte tänka att jag kan vänta en dag till, och därmed kanske glömma bort allt igen.
Varför jag är marknadskommunikatör
Det här mina vänner är anledningen till att jag började studera marknadskommunikation och fortsätter att arbeta med det. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att utsättas för den här typen av metoder kopplade till konsumentpsykologi. Det här tycker jag är riktigt intressant att se och förstå.
Då kan man ju undra om jag tycker att Skriva är en skurk som utnyttjar mina svagheter?
Inte alls. De servar mig och uppfyller de behov som jag upplever att jag har och skänker mig förhoppningsvis någon slags lycka längs vägen. Att få fram sitt erbjudande framför precis den kunden som söker efter det är en lyckoträff för båda parter. När det fungerar är reklam som bäst.
Tanken med en digital säljtratt är du i översta steget fångar väldigt många människors uppmärksamhet. I varje steg har du någon form av erbjudande, gratis eller med högre och högre pris. Det gör att det blir det färre och färre potentiella kunder kvar när tratten smalnar av. De som är kvar i slutet blir dina riktiga, betalande kunder.
Häromdagen så nämnde jag att jag har ett projekt på gång som jag än så länge inte pratat om med någon annan än min man. Det här är något som jag egentligen alltid har velat göra. Under några år så slog jag det ifrån mig, men det är ändå en längtan som återkommer om och om igen. En sådan där sak som kommer upp direkt om man får frågan ”vad skulle du göra om du vann på lotto?”.
Grejen är att jag har redan min ”lottovinst”, jag har kapital från ett framgångsrikt företag att falla tillbaka på och jag har ett jobb som tillåter att jag styr min tid. Ändå har jag inte tagit steget och förverkligat den här drömmen. Varför, kan man fråga sig? Är den inte tillräckligt lockande? Är jag rädd, rädd för att inte klara av det?
Jag har ändå en inneboende känsla av att om jag bara verkligen ger det ett seriöst försök så kommer jag att lyckas. Vissa av mina läsare, kanske till och med många av er, har redan gissat vad det handlar om.
Att skriva en bok
Jag har älskat att läsa ända sedan jag lärde mig det när jag var 6 år gammal. Böcker, tidningar, artiklar på Internet, sociala medier. Ord är som en drog som jag dras till. Jag älskar skönlitteratur och sociala medier för att jag får en inblick i andra människors liv och tankar och en förståelse för varför andra reagerar och gör som de gör. Facklitteratur älskar jag för att det är det snabbaste sättet att få ta del av andras kunskap. På bara några timmar kan jag få samma insikter som någon som ägnat en hel karriär åt ett ämne.
Jag vill alltså skriva en bok. Det är inte som att jag aldrig har försökt, jag vet inte hur många påbörjade alster jag har. Jag har dock aldrig ens kommit i närheten av slutet. Visst borde jag klara av det? Jag som har livlig fantasi och är nyfiken på människor, har varit en aktiv läsare nästan hela mitt liv, som är utbildad svensklärare och som jobbar med storytelling som marknadsförare?
Jag tror verkligen att jag kan, det största hindret att komma över är att ge mig tiden och att fortsätta trots skrivkramp och prestationsångest. Att jag jobbat som professionell skribent de senaste åren kommer att hjälpa mig med dessa hinder. Utan att räkna efter exakt så har jag nog sedan jag startade Stenman kommunikation 2019 levererat omkring 50 artiklar för olika webbsidor. Det har gjort att jag har fått öva upp mina metoder för att komma över hinder. Jag har fått en tro på att jag fixar det även fast det känns omöjligt innan jag har startat.
Övar på författarporträtt 😉
Dock är det här en helt annan utmaning. Att skriva en roman handlar om att få ner cirka 100 000 ord som ska bilda en läsvärd berättelse. Min artiklar ligger vanligen omkring 700-3000 ord. Det här ska också komma helt från mig, i artiklarna så refererar jag vad andra berättar om.
Det här inlägget har legat som ett utkast här i bloggen ett tag nu och i originalet skrev jag: ”Nu har jag tagit klivet, jag har berättat för er om vad jag vill göra och då måste jag ge det ett försök.” Men vet ni? Jag tvekar igen. Kanske är det bara en dröm och ska få förbli det, åtminstone några år till?
De senaste veckorna har varit röriga med familjemedlemmar som behöver stöd och jag har varken haft tid eller ork att dra igång något nytt. Den här bloggutmaningen, då jag bara skriver ett kort stycke varje dag, har tagit mycket tid och energi. Jag är faktiskt inte säker på att jag känner för att skriva mer än vad jag gör just nu. Jag har andra projekt som lockar och tiden räcker inte till allt jag vill.
När jag väl är redo är målet att få ihop ett manus till en roman. Jag kommer att sikta på att det ska vara en historia som andra vill läsa och drömmen är såklart att bli publicerad, men det är inte mitt första mål. Målet är att under max ett år skriva ett färdigt manus till en roman. Då vet jag att jag kan det, känns den tillräckligt bra så kan jag gå vidare och försöka få den publicerad. Om det inte känns rätt så har jag i alla fall fått svar på om jag kan skriva en färdig berättelse av romanlängd och om det är något som jag vill göra flera gånger.
Jag lyssnar just nu på boken Björnstad av Fredrik Backman. Nu har jag börjat fundera på stereotyper i böcker och filmer. Hur sanna är de egentligen? Och vad händer om vi går ifrån stereotypen i en berättelse? Tappar man läsaren/tittaren då?
Fredrik Backman är ju väldigt duktig på att lyfta fram, hm, hur ska jag säga, udda karaktärer. Men samtidigt som de på ett sätt känns udda, så är de också välbekanta. Ove, i En man som heter Ove, han är så typisk så att jag tror att alla som levt i Sverige en längre tid har en Ove i sin bekantskapskrets. Den där gubben i radhusområdet som kan och vet allt bäst. Det Backman gör, som är speciellt för hans böcker, är att han berättar en bakgrundshistoria som gör att vi älskar Ove. En typ som vi annars kanske mest hade irriterat oss på.
Nu har jag bara läst början av Björnstad så mycket kan hända, men det spelar mindre roll för den här reflektionen. Jag tar Björnstad som exempel men tankarna är egentligen generella. Där jag är i boken nu har i alla fall karaktärerna introducerats och de följer en mycket tydlig hierarki. Bli inte rädda för spoilers nu (om du vill läsa, lyssna eller titta på TV-serien på HBO), jag är som sagt i början av boken.
Björnstad är ett litet samhälle i de mörka, svenska skogarna. Här finns inte mycket positivt att hålla fast vid, men hockeyn är central i den lilla staden.
Här finns Amat och hans mamma, som tagit sig till Sverige från ett land där det inte finns någon is. Ändå visar det sig att Amat ska ha, om inte talang, så i alla fall en enorm kärlek för hockeyn som gör att han lägger timme efter timme på isen. Medan hans mamma städar i ishallen med värkande rygg. Som läsare älskar man Amat och hans mamma direkt. De har det tufft, men de kämpar och det finns mycket kärlek i den lilla familjen. De förverkligar drömmar med hårt slit. I boken till och med bor människorna i samhället i en fallande klasstrappa. Amat och hans mamma bor längst borta i den del som kallas Sänkan. De är de fattigaste, med den tuffaste bakgrunden.
Kevin är raka motsatsen. Han är supertalangen som alla i samhället älskar. Hans föräldrar är framgångsrika och har gott om pengar. Kevins familj bor på Höjden, där de rika i Björnstad bor med utsikt över sjön. De har byggt en egen rink till Kevin i trädgården. Han tränar lika hårt som Amat, men med helt andra förutsättningar.
Kevins föräldrar beskrivs som känslokalla och hårda. De bryr sig bara om framgång och yta. De stöttar både Kevin och laget med stora summor pengar, men de kommer aldrig och tittar på matcherna.
Gillar man som läsare den här familjen? Nja… Man får viss sympati för Kevin, man anar att han inte har det så lätt som det verkar.
Det här är det jag började fundera på. Kan man vara rik och älskvärd, eller på engelska likeable, samtidigt? De här karaktärerna är så etablerade i filmer och böcker så att man sällan ens reflekterar över dem.
I kulturens värld finns det väldigt få exempel på människor som är ekonomiskt framgångsrika och samtidigt ödmjuka och värda att älska. Kan du komma på något exempel? Som inte rör en person som genomgår en inre resa och blir trevlig i slutet, utan faktiskt var genuint älskvärd och framgångsrik från början? Jag kan inte det just nu, men tipsa mig gärna i kommentarerna.
Är det så här i verkligheten också, eller varifrån kommer den här stereotypen? Och, kan man skriva en berättelse om en rik och trevlig människa, som älskar och gör allt för sina barn? Eller skrämmer man bort läsarna direkt då?
Det här är inlägg 3 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.
I torsdags var jag på Besöksevolutionsdagen, Destination Eskilstunas årliga branschdag för besöksnäring och kreativa kulturella näringar här i Eskilstuna. Det var kul att få mingla med mitt nätverk igen och känna att jag inte har blivit bortglömd! Naturligtvis så fick jag frågan om hur det går med företagandet.
Det går bra! Men några kunder har jag inte och det är precis som det ska vara. Värdegrunden för mitt nya företagande är hållbart arbetsliv. Då måste jag naturligtvis börja med att se till att det blir hållbart för mig själv. Därför är jag som min egen chef mycket frikostig med friskvårdstimmar. Det som har fungerat bäst för mig för att hantera stress och sorg är att vara ute i naturen, därför ser jag till att planera in det under veckan.
Jag hämtar mycket inspiration från andra företagare som arbetar så som jag vill, dessa följer jag i deras olika kanaler:
Mitt Storytel-abonnemang går också varmt, både med skönlitteratur för avkoppling och facklitteratur för inspiration. Några av böckerna som jag har läst eller lyssnat på är:
Om man vill bli min kund så går det bra redan nu, men jag jagar inte aktivt kunder, det kommer jag att börja med 2019. Det är jag både taggad och nervös inför! Jag har ju drivit företag förut, men då har jag sålt en produkt och inte mig själv. Eller jo, ett kort tag var jag språkkonsult och det gick fint, men rackarns vad nervös jag var när jag skulle presentera mig för uppdragsgivaren!
Jag har fått en släng av ”varför håller jag på och skriver om allt som inte intresserar någon annan än mig själv i en blogg som vem som helst kan läsa?”. Ja, varför gör jag det egentligen? För att jag gillar att skriva och ibland behöver en anledning att få göra det, för att jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa och titta på bilderna från mitt liv. För att det ändå blir något annat att skriva för en visserligen ganska liten, men ändå en publik.
Äldsta sonen har redan författardrömmar – jag hoppas att han förverkligar dem. Det nya nu är att han börjar tänka målgrupp. Han skrev en kärlekshistoria, helt utan superhjältar, förra veckan. Den skulle handla om något som kan hända på riktigt eftersom han har insett att det inte är alla som gillar hans fantasi. Problemet blev att kapitlen blev så korta, för det var ju inte lika roligt att skriva om något som inte riktigt intresserade författaren själv. Så nu har han tagit ett steg vidare i sina funderingar och kommit fram till han han måste försöka kombinera så att både han själv och den tilltänkta läsaren ska gilla innehållet.
It's Elin, is it? 