Det är inte en mänsklig rättighet att få nöjesresa och det är inget vi måste göra för leva och må bra – men det är förbaskat roligt! Jag är så sugen på en avslappnande utlandssemester men även på att få uppleva och upptäcka världen tillsammans med mina barn. Men, inte på bekostnad av klimatet.

I somras hade vi planerat att åka iväg på en cirka en månad lång bilsemester, målet var att komma till Paris. I långsamt tempo tänkte vi ta oss ner genom Europa, ingen stress och gott om tid att stanna länge på fina platser för att hinna vila. Nu blev det inte så eftersom pappa gick bort precis innan vi skulle åka. Vi bestämde oss för att skjuta på resan ett år.

Nu funderar jag på om vi istället för bilen ska ta tåget? Vi funderade på det redan i år men jag gav upp tanken. Dels var det så svårt att planera, att få fram tider och priser på tågen utomlands. Men det främsta skälet var att det kändes som att med en treåring och ett barn med ADHD så finns det en risk att tågresor kan bli väldigt jobbiga. Med egen bil har man i alla fall ett litet privat utrymme.

Att jag ändå funderar på tåg nu beror mycket på att jag upplever att bara det sista året så har tillgängligheten för tågresor blivit så mycket bättre. Med efterfrågan kommer också utbudet. Nu har jag läst flera inspirerande artiklar och bloggar och jag har lärt mig att det finns resebyråer som kan hjälpa till att planera och boka tågresor utomlands.

Om jag kan få ihop en bra tågresa så finns det stora fördelar med det gentemot bil. Även om det är skönt med sitt eget lilla privata utrymme så kan det vara väldigt stressande att vara instängd ihop med tre barn som börjar fråga om vi är framme snart redan efter 20 minuter (vi åkte till Dalarna i somras, en resa på ca 2-3h och jag vet inte hur mycket de hann klaga, jag påminde dem då om att vi egentligen skulle ha åkt till Paris…). Klimatpåverkan blir förstås mindre med tåg. Jag vet också att jag skulle få köra långa sträckor om vi tar bilen, och jag vet inte hur bra jag skulle må av det, min man kan byta av men hans ögonsjukdom gör att han helst inte kör långt.

Så, ska vi våga oss på tågluff med tre inte så entusiastiska barn, eller är det ett kamikaze-uppdrag? Jag har tågluffat förut men då var jag ung, kunde sova på golv om det behövdes, och hade bara mig själv att tänka på.

Elin it is, i sovsäcken på ett vandrarhem i Warszawa. Här startade vår tågluff 1999.

Jag har dragit mig för det här, vet inte hur jag ska skriva. Men jag vill kunna använda bloggen igen och då känns det som att jag måste börja med någon form av statusuppdatering. Jag var hos frisören förra veckan, det var samma sak då, jag bävade inför det där småpratet som man alltid har då. Det är liksom svårt att småprata och säga att jo, men livet rullar på, semestern var underbar och nu kommer hösten, yada, yada…. när livet egentligen har tumlats runt totalt.

Svårt att kliva in till frisören och säga att nej, det är lite komplicerat att uttrycka vad jag jobbar med för jag sa upp mig efter att ha blivit utbränd. Och det blev ingen semesterresa i somras, för min pappa dog tre dagar innan vi skulle åka. Och sedan har jag lagt ganska mycket tid på att ta över som god man för min sjuka mamma, vakat vid hennes dödsbädd, hanterat dödsboet efter pappa inklusive försäljning av mitt barndomshem och till slut gick även min mamma bort så nu har vi börjat om med begravning, flytt från boende och bouppteckning. Men jo, så är livet nu.

Märkligt nog så känner jag ändå att om jag ska sammanfatta mina känslor efter den här perioden så gör jag det med ordet tacksamhet, det är vad jag känner nu.