Nu har det gått 32 fulla veckor och bebisen är ganska färdig, men behöver växa till sig innan det är dags att titta ut. Han är vild och galen och sparkar typ överallt i magen. När jag var hos barnmorskan i tisdags så trodde hon att han har lagt sig med huvudet nedåt nu och då kommer han troligtvis att ligga kvar så. Igår var jag hos doktorn för en liten koll och samtal inför förlossningen. Med första barnet fick jag en rejäl ruptur och även om allt såg bra ut till barn nummer två så ville jag göra en koll igen. Nu är jag ju äldre och jag är rädd att om samma sak skulle hända igen så skulle läkningen bli komplicerad. Men doktorn tyckte att jag hade ”läkt professionellt” och det finns ingen anledning att inte föda vaginalt så nu är det bara att ladda.

Jag hoppas att det går lika smidigt som med barn nummer två, då kom jag in på förlossningen, la mig på britsen och krystade ut honom. Klockan 14 hämtade vi storebror på dagis och då hade jag börjat ana att förvärkarna var något mer än just förvärkar. Omkring 14.30 var vi på Toyota och hämtade vår nya bil, då hade jag insett att bebisen faktiskt var på väg men genomförde ändå bilköpet, monterade om  en bilbarnstol och körde hem den gamla bilen. Väl hemma ställde jag mig i duschen, svor över att varmvattnet tog slut för fort vilket nog var tur så att jag inte blev kvar där. Försökte äta lite men förstod till slut att nu måste vi faktiskt åka till förlossningen. Klockan 16.20 vet jag att vi satt i bilen för då försökte jag klocka värkarna med klockan i bilen, 16.42 är han född. Den här gången kanske vi ska åka in lite tidigare 😉

När jag skriver det här så låter det som att det var helt smärtfritt och det var det förstås inte och det var panik på vägen in. Men med första barnet, var det så himla mycket jobbigare så det var nog därför jag inte riktigt kopplade att det verkligen var dags. Dessutom är lillebror född 12 dagar före beräknat datum, jag hade haft mycket förvärkar innan och trodde först att det som vanligt skulle sluta efter att jag hade vilat.

Jag hoppas i alla fall att jag även den här gången ska kunna klara av det mesta hemma. Första gången blev jag inlagd på sjukhuset dagen innan eftersom jag hade havandeskapsförgiftning och ett skenande blodtryck. De lyckades inte få ner blodtrycket trots trippel dos av medicinen och jag var redan öppen en centimeter så då beslutade doktorn att sätta igång förlossningen. Att vara fast i sjukhusmiljön, och dessutom bokstavligen sitta fast i all kontrollutrustning och dropp, fungerade inte bra för min smärthantering. Det blev både fysiskt och mentalt jobbigt och jag hoppas verkligen att jag inte behöver uppleva det igen. Men skulle vi hamna där så skulle jag förmodligen ha lättare att hantera det nu.

Jag ser inte fram emot smärtan och oron som en förlossning innebär, men kalla mig knäpp om du vill, jag tycker ändå att det är otroligt häftigt att föda barn och är glad över att jag kommer att få göra det en gång till.

Igår, efter läkarbesöket, köpte jag en vänta-barn-tidning, den första under denna graviditet (de första graviditeterna hade jag nog typ alla tidningar som fanns). Det är så mycket på jobbet nu så jag kände att jag behöver få släppa det och tänka på bebis istället en stund.