Jag kan inte låta bli att fascineras av människor som tror att de kan och vet allt och tvärsäkert hävdar sin åsikt som om den vore sann, även om de inte ens har gjort en enkel googling. I en diskussion i Facebook-gruppen Du vet att du är i från Eskilstuna, kring huruvida det är bra eller dåligt att sporthallen rivs så dyker denna kommentar upp, personen hade skrivit ett antal gnälliga kommentarer men här trampade han plötsligt in på ett område där jag är expert, så jag övervägde lite med mig själv men bestämde mig för att faktiskt svara. Man får vara nostalgisk och sörja en gammal byggnad om man vill, men att komma dragande med felaktiga argument är inte okej, sådäså (som vi säger på Eskilstuna-mål).

Observera antalet likes på hans respektive min kommentar 🙂

För övrigt är jag sjukt sugen på att köpa en lägenhet i nya området Västra Munktellstaden, men jag viskar det bara för jag vill ju inte ha konkurrens när de väl släpps.

Grymt bra alltså 🙂

Jag är så himla hård mot mig själv och tycker inte att min träning duger, jag borde orka mer och hatar bilden av mig själv som en person som varken kan springa en mil (eller en halv för den delen) eller göra ett rimligt antal armhävningar. Men vad blir bättre av att jag håller på och ser ner på mig själv och tycker att jag är dålig? Blir jag peppad att träna mer? – Nej!

Så nu peppar jag mig själv och min sjukgymnast är till stor hjälp (Fredrik på Torshälla vårdcentral, rekommenderas varmt!). Han känns mer som en PT än en sjukgymnast men till skillnad från om jag faktiskt gått till en PT så litar jag på att Fredrik har den rätta kompetensen så att jag inte skadar mig mer genom att köra fel övningar. Efter senaste graviditeten har jag haft stora problem med värk i kroppen. Foglossningen spökar fortfarande efter nästan två år men jag har också problem med leder i nästan hela kroppen. Jag fattar ju att träning är det absolut bästa jag kan göra, men det har varit så svårt att komma vidare och att motivera mig själv när det kändes som att allt jag gjorde ledde till mer ont, i värsta fall på nya ställen.

När jag började jobba i höstas kunde jag inte ens stå rakt upp och ner på golvet utan att få så ont så att jag hade svårt att tänka på något annat. Att till exempel stå och småprata vid kaffemaskinen, eller framför en skärm när man diskuterar ett utkast med en kollega, var en plåga. När jag kom till Fredrik för två månader sedan gjorde jag fyra (tror jag?) push ups/armhävningar mot dubbla step-brädor och det var knappt att jag klarade den sista. Igår gjorde jag två på golvet!! Annars kör jag mot trappen här hemma, eftersom jag har blivit tillsagd att det är bättre att köra med rak kropp och högre underlag än att säcka ihop på knäna.

Jag vågade mig också på att höja vikten på knäböj igår, jag har fegat med 10 kilo eftersom jag sedan många år har problem med knäna. Men igår drog jag fram skivstången som väger 20 kilo och det gick hur bra som helst att köra 2*12 reps. Idag träffade jag Fredrik igen och fick hjälp att testa att belasta mer på alla de övningar som jag har i mitt program så nu är det bara att jobba vidare.

Håll gärna en tumme eller två för att den positiva utvecklingen håller i sig.

Jag är helt ur balans, igår var jag trött som bara den vid 20-tiden, men storbarnen var ute i trädgården och lekte och det känns ju fint. Det blir ju bra med ljuset och så när man har vant sig men den här omställningen är hemsk. Lillebror, som dessutom är förkyld, somnade tidigt igår men vaknade precis när jag skulle sova. Så jag var uppe till typ midnatt, suck. Supertrött nu, och lillebror sover fortfarande klockan 07.17. Inte bra. Vi ska åka om 20 minuter. Det borde alltid vara lov veckan efter tidsomställningen.

Facebook är den populäraste sociala medieplattformen och den fortsätter fortfarande att öka i alla grupper utom åldersgruppen upp till 16 år (där är Snapchat och Instagram mest populära). Det här kan man läsa i den senaste versionen av den årliga rapporten Svenskarna och internet. Yngre personer verkar ha ett större behov av att umgås i slutna forum medan vi äldre gärna gapar ut vår budskap, om inte till hela världen så i alla fall till hela bekantskapskretsen på en gång.

På Facebook finns möjligheten att rikta sina budskap, att skapa speciella listor eller grupper och på så vis välja vem som ska se att jag har varit på konferens och vem som ska se att barnen har lärt sig cykla. Hur många använder den funktionen? Utan att googla rätt på statistik här så får jag för mig att det är ganska få? Själv har jag gjort det några enstaka gånger. Jag har en lista kallad ”nära vänner” som jag skapade någon gång när jag var på semester och ville dela med mig av semesterbilder men samtidigt inte ville basunera ut för alla avlägset bekanta att vi var bortresta.

Borde man använda den här funktionen mer? På workshopen som jag var på i onsdags så tipsade man om funktionen och en av personerna där använder tydligen detta frekvent och delar olika budskap till olika mottagare. Hon var lite yngre. Är det samma sak här att de unga är mer sparsamma med att berätta allt för alla?

En av grundteserna i bra kommunikation är förstås att välja vem som är din målgrupp och anpassa budskapet. Ni vet, kastar man hundra bollar rakt ut i luften så har man tur om någon fångar ens en och ännu mer tur om det var rätt person som fångade rätt boll. Samma sak med kommunikation, det är bättre att välja ett budskap och försöka rikta det till rätt personer än att skrika ut det man vill säga med megafon och hoppas att någon vill lyssna.

Jag tror att det ligger dels någon slags fåfänga och dels någon slags osäkerhet bakom vårt beteende att inte målgruppsanpassa vad vi skriver på Facebook. Man törs inte rikta budskapet för det känns otroligt att någon alls ska vara bry sig om vad lilla jag har att säga, samtidigt så hoppas vi någonstans innerst inne att vi ska vara intressanta för allt och alla. Sedan är det ju det där med att folk är så snikna och smyger runt på Facebook utan att gilla och kommentera, hur ska jag då veta att de vill ha mina uppdateringar? 😜

Resultatet blev ju sådär kan man väl säga. Det jag ville uttrycka var i alla fall att här sitter jag på trappen och det är ungefär 20 grader i solen. Fåglarna kvittrade, en fjäril flög förbi, blåsipporna har slagit ut och jag har våfflor i magen.

Skit samma att jag av outgrundlig anledning har varit irriterad och sur större delen av dagen (note to self: kanske inte helt outgrundlig, sov bättre, stressa mindre, ät inte socker, drick inte alkohol, träna mer, umgås mer med vuxna utan att det är jobbrelaterat och utan att barn drar i mig – piece of cake…)

Detta med att spontant försöka komma på något att skriva vid 21.55 på kvällen fungerar sådär. När man dessutom endast har cirka 5 minuter på sig så blir det inga mästerverk skapade.

Min publiceringskalender för denna omgång av #blogg100 är tyvärr bara en kladdig handskriven lista som jag inte ens vet var jag har lagt. Det underlättar ju också om man lite då och då tar sig tid att skriva ihop ett gäng utkast, att bara ha en lista på idéer är ett steg framåt men som sagt, det är ännu bättre att ha ett antal mer eller mindre färdiga utkast som kan publiceras när inspirationen eller tiden tryter.

Ikväll har vi firat 18-åring med god mat och lite vin, mycket trevligt. Jag tog tyvärr inte en enda bild och 18-åringen i fråga verkar inte ha publicerat sina (än), så jag kan inte låna heller 🙂

…i ett försök att lugna mig själv efter alltför stressiga dagar. Känns verkligen inte sunt. Tröstar mig med att socker åtminstone borde vara en mindre skadlig drog än alkohol eller tabletter. Å andra sidan så längtade jag efter att springa mig riktigt trött när jag satt i bilen på väg hem tidigare.  Skulle hellre vara den personen som springer än äter godis. 

idag har jag varit på Training för ledarskap som är en del av Affärsplan Eskilstuna. Fantastiskt inspirerande och kul, framförallt att möta olika personer från Eskilstunas näringsliv och slå hål på myten att vi bara gnäller i Eskilstuna. ”Det går aldrig…” är dött, länge leve synergieffekter!

Affärsplan Eskilstuna är en gemensam strategisk plan för hur vi vill utveckla Eskilstunas näringsliv under en tioårsperiod.

Sitter på tåget nu, på väg hem från en heldag i Stockholm. Vi har pratat kommunikationsstrategi med Brit Stakston, inför konventet Folk och kultur som kommer att äga rum i Eskilstuna nästa år. Det känns väldigt spännande och roligt, jag är bara lite lätt nervös över hur man ska få ihop förväntningarna på kommunikationen med verkligheten. Men det är många organisationer inblandade, med en hel drös med kommunikatörer, så det löser sig nog även om det är en liten bit kvar till en tydlig kommunikationsplan.

Jag hann med att träffa Hanna också, för en snabb fika innan tåget gick hem. Det är så roligt hur vi bara kastar oss in i ett samtal direkt när vi ses, så även om det bara blev en snabbis så hann vi avhandla jobb, barn och husrenoveringar.

Den här lådan, där jag slänger ner mynt som hittas i fickor osv, börjar bli full nu. Förut kunde jag ta en näve och lägga i bilen ibland, för parkering, men inte ens där använder man ju mynt längre. Och killarna börjar bli för stora för att låta sig mutas med en krona, eller ens en femma. 

Dags att tömma den innan de blir ogiltiga 30 juni. Ett gäng sedlar har vi också som jag nu försöker komma ihåg att använda istället för kortet. Men mynten får jag nog leta rätt på en automat till 😋

När jag skrev det här inlägget om att stanna i nuet och att jag inte hinner med allt jag tar mig för, häromdagen, så fick jag en kommentar på Facebook om att problemet är ju att det är så mycket man vill. Precis så är det ju. Det har förstås funnits perioder i mitt liv när jag bara har velat stoppa allt som händer för att jag vill försvinna från det, det är inte det som är problemet nu.

Jag skulle vilja vara som Marvels superhjälte Quicksilver. Han gör saker så himla snabbt så det är som att världen rör sig i ultrarapid omkring honom. Typ om en bomb smäller av så hinner han på den sekund det tar innan ett helt hus faller flytta på människorna som är i det så att de klarar sig.

Tyvärr är jag ju ingen Quicksilver. Medan jag håller på och jobbar för fullt med ett projekt så går tiden och ett annat halkar efter. Medan jag plockar i disken och tvättar så blir familjen hungriga och smutsar ner sina kläder igen.

Idag läste jag det här: BUCKET LIFE – Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation

Jag fick en liten aha-upplevelse av det här. Hur ofta är det inte så att man jobbar stenhårt för att få färdigt något till en deadline? För att klara det så prioriterar man bort en massa saker som egentligen också måste göras så när man väl går i mål så hinner man varken fira sina framgångar, reflektera över vad som kan utvecklas eller bara vila och återhämta sig, för då måste man kasta sig över de där sakerna som har samlats på hög.

Jag har ingen bra lösning på det här just nu, men jag ska definitivt försöka tänka mer på det i framtiden. Att planera för vila. Jag tänker på när jag ordnade en ambassadörsträff i början av december. Då var det väldigt stressigt och jag hade lite för mycket att göra fram till själva träffen, men veckan efter så var det faktiskt lugnt på jobbet och jag kunde beta av rutinuppgifter i lugn och ro och jag njöt av att vi gjort en bra insats veckan innan.

I början av februari hade vi ytterligare en ambassadörsträff, större den här gången. Det var lika stressigt inför träffen och veckorna som följde fylldes av en känsla av att ”hur fan ska jag komma ikapp??”, och det är delvis den känslan som ligger kvar nu. Sjuka barn, egen sjukdom och extra mycket att göra även privat med bland annat en föräldrakurs som tagit upp tid, har inte hjälpt till för att lugna.

Idag laddar jag för en vecka som är alldeles för fullbokad. Allt är roligt men räcker inte tiden till så gör den inte. Jag har tagit till det enda verktyg jag vet: att skapa utrymme för vila/uppladdning och att tvinga mig själv att när jag är där, inte tänka på det som ska komma sedan. Idag bestod min uppladdning av att baka chokladbollar och sedan vara ute i solskenet med barnen. Just nu kunde jag ha tvättat och städat medan lillebror sover och de andra spelar spel, det hade underlättat för familjen, men istället så har jag tagit en kopp kaffe och satt mig här vid datorn. Min stund.

Försökte förklara för lillebror att det är en dålig idé att doppa chokladbollar i te. Han lyssnade inte. Nöjer mig med att trial and error lär vara det bästa sättet att lära sig.

Jag känner mig peppad och glad idag och det känns härligt. Varför är det så mycket lättare att gnälla än att säga att något är bra? Och särskilt att man själv är bra, eller har det bra. Jag blir så rädd att det ska låta skrytigt, eller att jag ska trampa någon på tårna, eller göra någon som själv mår mindre bra ännu mer ledsen, om jag kommer klampande och framhäver mig själv och min lycka. Mitt humör pendlar mycket, ena dagen så kan jag vara väldigt nerstämd och tycka att det mesta i mitt liv är skit och andra dagar så känner jag som idag.

Jag fortsätter med mindfulness-tänkande: Idag är jag glad. Jag stannar i den känslan, utan att analysera sönder varför jag är glad idag, men var ledsen igår.

Väldigt kort stopp i nuet. Kollade isläget, viktig tradition så här års i vår seglarfamilj. Det är is från land och utåt, men öppet ute på fjärden. Enligt rapport från min bror är det samma läge vid å-mynningen. Pappa rustar båtarna för fullt. Jag har börjat kolla segelbåtsannonser, tillhör också vårtraditionerna.

Just nu skulle jag vilja trycka på stoppknappen och komma ikapp på typ alla områden. Hinner inte, hinner inte, hinner inte. Men jag övar mig på att vara i nuet hela tiden. Att ta in och faktiskt vara glad för att jag just nu sitter i en korridor och väntar på ett barn som har roligt i en simbassäng. Det känns bra, jag är den mamman som jag vill vara när jag är här. Just nu kan jag inte göra något annat och då behöver jag inte heller oroa mig för det.

Fyra gånger har jag passerat här idag. Sporthallen som står där i solskenet, sina allra sista dagar nu. En byggnad som har en plats i de flesta Eskilstunabors minne, snart jämnas den med marken för att ge plats åt något nytt. Betongsuggorna som spärrar av körfältet är utplacerade inför rivningen. 

Gymnastikuppvisning, i Stålmannendräkt sydd av mamma, vanliga blå byxor och tröja med ett påsytt S och någon form av mantel, det är mitt finaste minne av Sporthallen.

Igår startades en ny blogg upp här i huset och idag har första inlägget publicerats. Den här gången är det min äldsta son som kliver ut på webben. Han gillar att skriva och gör det varje dag, hur mycket av skrivandet som hamnar i bloggen får vi se. Det här känns riktigt spännande!

Välkomna in till Numberless king