När jag skrev det här inlägget om att stanna i nuet och att jag inte hinner med allt jag tar mig för, häromdagen, så fick jag en kommentar på Facebook om att problemet är ju att det är så mycket man vill. Precis så är det ju. Det har förstås funnits perioder i mitt liv när jag bara har velat stoppa allt som händer för att jag vill försvinna från det, det är inte det som är problemet nu.

Jag skulle vilja vara som Marvels superhjälte Quicksilver. Han gör saker så himla snabbt så det är som att världen rör sig i ultrarapid omkring honom. Typ om en bomb smäller av så hinner han på den sekund det tar innan ett helt hus faller flytta på människorna som är i det så att de klarar sig.

Tyvärr är jag ju ingen Quicksilver. Medan jag håller på och jobbar för fullt med ett projekt så går tiden och ett annat halkar efter. Medan jag plockar i disken och tvättar så blir familjen hungriga och smutsar ner sina kläder igen.

Idag läste jag det här: BUCKET LIFE – Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation

Jag fick en liten aha-upplevelse av det här. Hur ofta är det inte så att man jobbar stenhårt för att få färdigt något till en deadline? För att klara det så prioriterar man bort en massa saker som egentligen också måste göras så när man väl går i mål så hinner man varken fira sina framgångar, reflektera över vad som kan utvecklas eller bara vila och återhämta sig, för då måste man kasta sig över de där sakerna som har samlats på hög.

Jag har ingen bra lösning på det här just nu, men jag ska definitivt försöka tänka mer på det i framtiden. Att planera för vila. Jag tänker på när jag ordnade en ambassadörsträff i början av december. Då var det väldigt stressigt och jag hade lite för mycket att göra fram till själva träffen, men veckan efter så var det faktiskt lugnt på jobbet och jag kunde beta av rutinuppgifter i lugn och ro och jag njöt av att vi gjort en bra insats veckan innan.

I början av februari hade vi ytterligare en ambassadörsträff, större den här gången. Det var lika stressigt inför träffen och veckorna som följde fylldes av en känsla av att ”hur fan ska jag komma ikapp??”, och det är delvis den känslan som ligger kvar nu. Sjuka barn, egen sjukdom och extra mycket att göra även privat med bland annat en föräldrakurs som tagit upp tid, har inte hjälpt till för att lugna.

Idag laddar jag för en vecka som är alldeles för fullbokad. Allt är roligt men räcker inte tiden till så gör den inte. Jag har tagit till det enda verktyg jag vet: att skapa utrymme för vila/uppladdning och att tvinga mig själv att när jag är där, inte tänka på det som ska komma sedan. Idag bestod min uppladdning av att baka chokladbollar och sedan vara ute i solskenet med barnen. Just nu kunde jag ha tvättat och städat medan lillebror sover och de andra spelar spel, det hade underlättat för familjen, men istället så har jag tagit en kopp kaffe och satt mig här vid datorn. Min stund.