Jag har gjort några försök att skriva en sammanfattning av 2018, men det var inte lätt så jag nöjer mig med fem av mina allra finaste minnen från 2018:

Segling och bad med kusinerna vid bryggan.

1. Min 40-årsdag med ett härligt firande på Mälarbadens sjökrog och fortsättning på vår altan i den ljumna sommarnatten.
2. Två av mina syskonbarn tog studenten och hade gemensam fest, då var sista gången jag träffade min pappa och han var glad och nöjd med familjen samlad omkring sig.
3. Sommaren var ljuvlig, vi badade flera gånger om dagen och vi hade 28 grader i vattnet vid vår brygga! Dagen efter pappas begravning åkte alla mina syskon med familjer ut till Lövskär.
4. Jag och Magnus åkte till Sälen, bodde på mysigt hotell, åt god mat och vandrade i ett fantastiskt höstlandskap.
5. Vi fick fira julafton med familjen hemma hos oss, på samma sätt som vi brukar. Det var på håret att det blev så eftersom vi var sjuka både före och efter.

Välkommen 2019

Så nu välkomnar jag varmt 2019 efter ett tungt 2018. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan och jag hoppas att det kommer att bli ännu bättre under året. Samtidigt är jag ödmjuk, vad som helst kan hända men då tar vi det då.

Det här året ser jag fram emot att äntligen få ordning på badrummet här hemma, efter att ha haft en provisorisk lösning i tvättstugan sedan över ett år tillbaka. Jag vill också fortsätta att ta hand om mitt hem enligt Konmari och gå igenom alla våra tillhörigheter och bara behålla de som vi verkligen vill ha och behöver (håll utkik på Netflix, ny serie släpps imorgon).

Jag vill resa mer och har en bokad resa, en punkt på min bucket list ska bockas av, och ytterligare en planerad men ännu inte spikad.

Jag vill äta bättre mat. Under hösten har jag gjort en stor förändring då jag nästan helt slutat att äta socker och vitt bröd. Det här är gigantiskt för mig, jag läste Sockerbomben 3.0 och insåg att jag lider av ett beroende. Den här förändringen har gjort att jag har mindre ont i kroppen (det var mitt mål, att minska inflammationer) och även att jag är gladare. Nu vill jag fortsätta så och även få in mer grönsaker i min kost. Jag hoppas också att vi ska ha ork att laga mer och bättre mat, vi har köpt väldigt mycket hämtmat under 2018 – det var ett sätt att orka med i utmattningen.

Att vara ute i naturen är den medicin som har fungerat allra bäst mot depression och utmattning. Det ska jag fortsätta med, att gå i skogen, jobba i trädgården, segla och åka båt, åka skidor och skridskor, allt detta vill jag ha med i min vardag.

Slutligen så är 2019 också året då jag på riktigt ska starta upp mitt nya jobb. Jag räknar med att det kommer att bli lite trial and error för att hitta rätt. Det viktiga är att jag hittar en vardag där jag kan bli lagom utmanad och känna att jag får göra nytta, men ledordet är hållbarhet, för mig och för min omgivning. Jag hoppas på att kunna lära mig nytt i år, att få tid att läsa och inspireras, att starta upp en ny blogg och därigenom lära mig mer om att skriva så att det är intressant för målgruppen, att fotografera och filma och att sökmotoroptimera. Jag vill också dyka ner mer i varför vi jobbar oss sjuka och arbetets betydelse för människan. Och, jag behöver hitta ett sätt att nätverka och kompensera för att jag saknar att ha jobbarkompisar.

Jag har ett komplicerat förhållande till julklappar. Jag älskar dem å ena sidan och blir stressad av dem å andra sidan. Jag gillar liksom känslan av vackra gåvor som man kan njuta av i mellandagarna, och fina papper och snören. Och förstås barnens förväntan.

Julklapp, foto: Pixabay, rawpixel

Sedan kommer det komplicerade. Jag behöver ingenting. Ärligt talat så behöver inte mina barn någonting heller. Min snart 13-åring har själv uttryckt att saker blir ju bara liggande. I hans rum står ouppackat lego sedan tidigare jular eller om det är någon födelsedag. Det är presenter som vi har köpt för att så ska det vara, man ska få presenter, och så är det ju det där med att trots att de inte önskar sig något så finns det ändå någon slags förväntan. Tioåringen och treåringen ”villhöver” dock en hel del saker 🙂

Jag läste i någon Facebook-grupp om en kvinna som är sjukskriven, hennes syskonbarn önskade sig endast pengar och hon tyckte att det kändes så futtigt att ”bara” ge 100 kronor, men mer har hon inte råd med. Kommentarsfältet gick varmt med inlägg i stil med ”man kan inte beställa vad man ska få i julklapp”. I princip så håller jag väl med, men om jag sedan tänker ett steg till så känner jag att om man nu får önska sig vad man vill ha, så kan man väl också få önska sig vad man inte vill ha? Det är galet att vi har så mycket prylar så att vi inte uppskattar en gåva, men så är det.

Och naturligtvis fick kvinnan i fråga en massa tips om att ge barnen en upplevelse istället. Bjuda på middag och filmkväll eller så. Tanken är god och fungerar förstås om det är någon man står nära, men jag är inte så säker på att det är så enkelt och blir så överdrivet uppskattat av ett syskonbarn? Och är man sjukskriven så kan det bli oöverstigligt jobbigt att ordna en upplevelse eller att göra något hemmagjort, det är faktiskt mycket enklare att lägga en hundralapp i ett kuvert. Det här med att ”det är mer värt” att ge bort något som man har gjort själv, sagt med omtanke som om det skulle göra det lättare för givaren, där är jag inte riktigt med. Att det är fint att få något som någon har skapat och lagt ner tid och omtanke på, det är jag helt med på, men att tro att det ska vara något som underlättar för givaren känns faktiskt ganska ignorant.

Hade jag varit den som inte hade råd att ge mer än hundra kronor, då hade jag gett just precis det. Barnen får väl lära sig att pengar har olika värde i olika situationer, för en del är det en rejäl slant, för andra inte mer än en lunch på stan. Det blir dock inte bättre för någon av parterna att köpa något som mottagaren inte vill ha, för samma peng.