Jag har ett komplicerat förhållande till julklappar. Jag älskar dem å ena sidan och blir stressad av dem å andra sidan. Jag gillar liksom känslan av vackra gåvor som man kan njuta av i mellandagarna, och fina papper och snören. Och förstås barnens förväntan.

Sedan kommer det komplicerade. Jag behöver ingenting. Ärligt talat så behöver inte mina barn någonting heller. Min snart 13-åring har själv uttryckt att saker blir ju bara liggande. I hans rum står ouppackat lego sedan tidigare jular eller om det är någon födelsedag. Det är presenter som vi har köpt för att så ska det vara, man ska få presenter, och så är det ju det där med att trots att de inte önskar sig något så finns det ändå någon slags förväntan. Tioåringen och treåringen ”villhöver” dock en hel del saker 🙂

Jag läste i någon Facebook-grupp om en kvinna som är sjukskriven, hennes syskonbarn önskade sig endast pengar och hon tyckte att det kändes så futtigt att ”bara” ge 100 kronor, men mer har hon inte råd med. Kommentarsfältet gick varmt med inlägg i stil med ”man kan inte beställa vad man ska få i julklapp”. I princip så håller jag väl med, men om jag sedan tänker ett steg till så känner jag att om man nu får önska sig vad man vill ha, så kan man väl också få önska sig vad man inte vill ha? Det är galet att vi har så mycket prylar så att vi inte uppskattar en gåva, men så är det.

Och naturligtvis fick kvinnan i fråga en massa tips om att ge barnen en upplevelse istället. Bjuda på middag och filmkväll eller så. Tanken är god och fungerar förstås om det är någon man står nära, men jag är inte så säker på att det är så enkelt och blir så överdrivet uppskattat av ett syskonbarn? Och är man sjukskriven så kan det bli oöverstigligt jobbigt att ordna en upplevelse eller att göra något hemmagjort, det är faktiskt mycket enklare att lägga en hundralapp i ett kuvert. Det här med att ”det är mer värt” att ge bort något som man har gjort själv, sagt med omtanke som om det skulle göra det lättare för givaren, där är jag inte riktigt med. Att det är fint att få något som någon har skapat och lagt ner tid och omtanke på, det är jag helt med på, men att tro att det ska vara något som underlättar för givaren känns faktiskt ganska ignorant.

Hade jag varit den som inte hade råd att ge mer än hundra kronor, då hade jag gett just precis det. Barnen får väl lära sig att pengar har olika värde i olika situationer, för en del är det en rejäl slant, för andra inte mer än en lunch på stan. Det blir dock inte bättre för någon av parterna att köpa något som mottagaren inte vill ha, för samma peng.