Idag har jag haft en så rolig eftermiddag på jobbet! Jag och Petra har jobbat med annonskampanjer inför sommaren och vi kom in i ett riktigt flow. Ibland kan det vara skönt att ha en skarp deadline att jobba emot. På tisdag är det materialstopp för en annons som jag har bokat och för att hinna få den producerad så var vi helt enkelt tvungna att få fram underlaget under eftermiddagen idag.
Att jobba med kommunikation handlar om att avgränsa och göra ett budskap tydligt, det gäller helt enkelt att veta vad man vill få sagt. För att kunna göra det så måste man veta vem man pratar till.
Jag älskar att känna att det här kan jag, nu ringar vi in och kör bara. Vi vet vilka tillgångar vi har (i det här fallet pratar vi olika besöksmål i Eskilstuna) = vad vi vill säga. Och vi vet vilka som kan vara intresserade av tillgångarna = målgruppen.
Det är som att plocka bitar ur ett pussel och se dem fogas samman till en färdig bild. Om du åker tåg i juni, titta efter Destination Eskilstunas annons i tidningen Kupé så får ni se resultatet.
Annan rolig jobbgrej är att årets svenska besöksmagasin är klart och det blev så fint!
På mitt jobb måste man ganska ofta hålla tyst om spännande saker som man helst skulle vilja berätta för alla så fort man får veta om det. Men det handlar om att få kontrakt påskrivna, att rätt personer i rätt ordning ska få veta och ofta också om bra timing för att få utrymme i media. En sådan nyhet som vi har jobbat på ganska länge nu släpptes imorse: Årets hedersgäster till vår pridefestival i Eskilstuna, Springpride, är två riktigt tunga namn.
Det är snart ett år sedan 49 personer sköts ihjäl på nattklubben Pulse i Orlando. Nu kommer klubbägaren Barbara Poma och event managern Neema Bahrami till Eskilstuna för att prata om att vi inte kan luta oss tillbaka och vara nöjda med det jobb som har gjorts. Tyvärr kan fortfarande inte hbt-personer visa sin läggning öppet utan att riskera hot och hat från allt från trångsynta och småaktiga människor till kompletta galningar.
Poma och Bahrami driver en organisation som har dragit in miljontals dollar till minne av de som dog i attentatet. De gick längst fram i den stora pride-paraden i New York. Jag tycker att det är så fint att de tar sig tid att komma till vår, i sammanhanget, lilla, lokala festival. Johan Bergquist, projektledaren som har gjort bokningen, är med all rätt stolt. Jag är också stolt över att vi i Eskilstuna har en av Sveriges äldsta pridefestivaler, som varje år fylls med seminarier och talare som lyfter fram både kärlek och allvar och som avslutas med fest genom parad, show med kända artister och party.
Gårdagens marknadsföringsdag i Eskilstuna innehöll även en dragning om fenomenet YouTubers och hur de kan användas i marknadsföring. Det bästa med denna dragning var nog när föreläsaren som kom efter, nämligen Jackie Kothbauer, mer eller mindre dissade vad Jessica från United Screens precis hade stått och pratat om.
Jag håller med Jackie – det är ointressant att jämföra YouTube med TV och prata om hur mycket linjär TV minskar och YouTube ökar. Tittarna har inte gått från TV till YouTube, man har gått från TV till en hel rad med andra kanaler och aktiviteter. Att jämföra på det här sättet är bara en modell för att sälja annonsutrymme genom att använda den tyngd som TV-reklam har/har haft. Man paketerar om en gammal produkt och fortsätter att sälja på precis samma sätt som man alltid har gjort med räckviddssiffror och en idé om att man känner målgruppen genom vilket program de väljer att titta på och därför kan få till relevans. Nu kan man iofs lägga till CTR, hur många som har klickat om man i annonsen har en uppmaningen om att gå vidare för mer information.
CTR, click through ratio, visar väl om något hur deprimerande det är med köpt annonsering i TV/YouTube/andra ställen. Det här brukar ligga på någon enstaka procent. Tänk dig 100 000 visningar, en procent bryr sig tillräckligt mycket om ditt budskap för att klicka, 1000 personer. Det är ju bra med 1000 personer som klickar in sig till mig. Men innebär det att 99 000 personer mest bara blev irriterade? Är det bra? Är inte anledningen till att vi har slutat att titta på linjär TV att vi inte orkar med reklamen? Vi gör allt för att slippa ifrån den där tidsödande konsumtionshetsen men fortsätter samtidigt att tänka att ”jo, men jag kan ju få 1000 personer att hitta till mitt fantastiska erbjudande, de där andra 99 000 personerna kan väl bara strunta i att jag stör dem så blir ju alla glada?”.
Nej, varför man ska samarbeta med YouTubers, det ska jag säga dig nu, skynda dig att lyssna för snart är det försent: För att YouTubern kan ta ditt budskap och anpassa det till målgruppen, på riktigt. Nästan alla YouTubers har ett väldigt direkt tilltal, de tittar in i kameran och talar direkt till dig. Det verkar som att de inte har något manus utan bara spontant babblar på om vad som faller dem in. Det här går förstås att direkt jämföra med bloggarna (mycket mer relevant jämförelse än med TV faktiskt), en person som talar rakt ut i etern (<–ha, ha gammelmediareferens) men med en känsla som om att de har en personlig relation med sina läsare.
Om du nu lyckas få till ett samarbete med en sådan här så kallad influencer så har du ett guldläge. Du har hittat en person som, inte för att den har fått ett manus (för det tänkte du väl inte ge hen?), tar din produkt, tittar på den, klämmer, smakar, testar – och sedan på ett språk som deras tittare är vana vid, i en miljö som de känner till berättar om varför man ska köpa din produkt. Mottagaren ser en kompis som berättar ärligt om något hen använder, det finns inget bättre sätt att påverka en köpare. Önskar att jag hade ett klockrent exempel att slänga in här, men jag hänger inte tillräckligt på YouTube för att plocka ett ur minnet. Istället slänger jag in den här videon med Therése Lindgren, den förklarar ganska bra varför man ska samarbeta med YouTubers:
Men som sagt, snabba på, snart är kidsen trötta på köpta förebilder och det är dags för oss marknadsförare att dra vidare till nästa kanal.
Jag gjorde nyss en mycket snabb bildanalys på Destination Eskilstunas nyhetsrum på Mynewsdesk. På våra publicerade bilder fick jag det till exakt lika många kvinnor som män (om jag inte räknade med en bild med 11 fotbollsspelare på samma bild). Det är inte så att vi brukar räkna och lägga upp varannan, att det blev samma antal är en slump med botten i att vi vill kommunicera och agera inkluderande. Men det som är mest intressant med detta är att när jag först kollade igenom bilderna utan att räkna, så tänkte jag spontant att det var många fler kvinnor. Klassiskt misstag som bygger på invanda föreställningar, vi är så vana att se män i media.
Som kommunikatör så vill man nog gärna tro att man jobbar med inkluderande kommunikation och på Destination Eskilstuna har det alltid varit vår utgångspunkt. Det är faktiskt inte så lätt som man kan tro, upprepade gånger har vi gjort bildbeställningar där vi uttryckligen bett om mångfald men fått tillbaka kärnfamiljer och cis-personer av nordisk härkomst. Men jag inser ödmjukt också att vi är så matade med stereotyper att vi inte reagerar när ojämställdhet sker mitt framför näsan på oss, idag fick jag dubbla påminnelser, både av Johanna Lundin som pratade om Inkluderande kommunikation på Stora Marknadsföringsdagen här i Eskilstuna och av Fredrik Hillerborg när den här videon dök upp i flödet. Klicka och kolla, intressant både för kommunikatörer och andra!
P.S. Även om analysen när det gäller könsfördelning i nyhetsrummet var bra, så har vi en del att jobba på på andra områden.
P.P.S Jag ber om ursäkt om ni bara ser en ful Facebooklänk som ingen någonsin kommer att våga klicka på här ovan (gör det, det är bara en länk till filmen, annars sök upp GenderTimer Casefilm), i min förhandsgranskning så ligger filmen fint i en iframe men den verkar sluta fungera vid publiceringen 😦
I morse hörde jag socialförsäkringsministern och en kristdemokrat (sorry, kommer inte ihåg namnen och orkar inte googla) debattera angående att Socialdemokraterna på sin kongress har bestämt sig för att deras mål är att dela föräldraförsäkringen 50/50 mellan föräldrarna. Jag vill bara skrika: NEEEEJ! GÖR INTE DET!
Jag är den förste att erkänna att kvinnor halkar efter på arbetsmarknaden, både löne- och karriärmässigt och dessutom får lägre pensioner på grund av att vi är, alternativt förväntas vara, hemma med barn mycket längre än männen. När det gäller föräldraförsäkringen så måste jag ändå säga; skit samma! Här måste barnens perspektiv få komma i första hand. Den som vill och är mest lämpad att ta hand om den lilla bebisen ska få göra det. Det kommer inte alltid att vara mamman (men oftast) och det är ju det som är så skönt med att man kan dela så som det passar familjen bäst.
Att tvingande dela föräldraförsäkringen kommer att slå mot dem som har det sämst ställt. Vi som har råd kan ju fortfarande välja att vara hemma utan ekonomisk ersättning och på så vis dra ut på föräldraledigheten. Den som måste ta ut full ersättning från början kommer bara att kunna vara hemma cirka 8 månader. För en så liten bebis är mamman (oftast) fortfarande nummer 1 och det är vanligt att man fortfarande ammar. Att dela föräldraförsäkringen rakt av kommer också att leda till att fler mammor begär ensam vårdnad om barnen för att få tillgång till alla dagar.
De tre månader som nu är låsta till var och en av föräldrarna är bra. De har gjort skillnad, när det förr i tiden var omanligt att vara hemma med barn är det nu skamligt att välja bort det även för pappor. Tre månader räcker dock som markering, sedan får vi jobba med andra verktyg för att ändra attityder.
HÅLLBAREVOLUTION* Foto: Jonas Linell för eskilstunaevolution.se
När vi tidigare i år såg föreställningen Ägd med Schyffert och Lindström så pratade de om hur alla städer vill vara speciella och sticka ut ur mängden, men tyvärr så blir inte skillnaden så stor. Jag håller tyvärr med och tror att jag har skrivit om det tidigare, hur vi i marknadsföring av Eskilstuna har använt frasen ”välkommen till en liten storstad”. Testa att googla på ”liten storstad” så ser ni hur ”unikt” det är… Monumenten som byggs för att sätta städerna på kartan må också vara olika, men likväl så byggs det monument i varje stad med någon form av självaktning.
Med den nya varumärkesplattformen där Eskilstuna gör evolution* har vi lyckats hitta ett eget uttryck och lyft fram det som verkligen utgör Eskilstuna, men vi har en bit kvar till att göra Eskilstuna känt utanför den närmaste regionen.
Målet med destinationsutveckling och platsmarknadsföring är att skapa en plats där människor trivs och stannar kvar, dit nya invånare flyttar in och där förutsättningar för investeringar finns. En drömmålgrupp att locka till staden är naturligtvis unga akademiker. De får gärna ha sett sig om i världen och ha studerat och skaffat erfarenheter där, men nu när det är dags att slå sig ned och bilda familj – då vill vi fånga in dem. I de unga akademikerna finns kapital både i form av pengar, kunskap och framtidsmöjligheter.
Vad ska vi då locka dem med? Närhet till allt i den lilla storstaden? Den vackra naturen? Närhet till Stockholm? – Allt detta är bra men det viktigaste för den som precis bildar familj är barnen. Och barnen ska tillbringa de närmaste 13 åren i skolan (ännu en bra sak som binder familjen till platsen där de valt att slå sig ner). En kommun med dåliga skolor har verkligen urusla förutsättningar när det gäller att locka denna fördelaktiga målgrupp. Studier efter studier visar att läraren är det viktigaste för hur bra utbildningen ska bli. Genom att kraftigt höja lärarlönerna kan vi locka de bästa lärarna till kommunen – och därmed också de unga akademikerna. Vad väntar vi på?
Och som en liten bonus skulle vi få massor av mediautrymme 🙂
Alla vi hobbybloggare som en gång om året går med i #blogg100 och kämpar med att få till ett inlägg varje dag har nog insett vilket imponerande jobb storbloggarna gör. När vi kämpar med ett inlägg så gör de oftast tre, och alltid med snygga bilder. Bara det att ta bilder, hålla reda på dem och eventuellt redigera dem tar ju en massa tid.
Jag har fått en släng av ”varför håller jag på och skriver om allt som inte intresserar någon annan än mig själv i en blogg som vem som helst kan läsa?”. Ja, varför gör jag det egentligen? För att jag gillar att skriva och ibland behöver en anledning att få göra det, för att jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa och titta på bilderna från mitt liv. För att det ändå blir något annat att skriva för en visserligen ganska liten, men ändå en publik.
Äldsta sonen har redan författardrömmar – jag hoppas att han förverkligar dem. Det nya nu är att han börjar tänka målgrupp. Han skrev en kärlekshistoria, helt utan superhjältar, förra veckan. Den skulle handla om något som kan hända på riktigt eftersom han har insett att det inte är alla som gillar hans fantasi. Problemet blev att kapitlen blev så korta, för det var ju inte lika roligt att skriva om något som inte riktigt intresserade författaren själv. Så nu har han tagit ett steg vidare i sina funderingar och kommit fram till han han måste försöka kombinera så att både han själv och den tilltänkta läsaren ska gilla innehållet.
Senaste veckan har jag haft två riktigt inspirerande dagar, först Näringslivsdagen Eskilstuna i torsdags och sedan Mynewsday idag. Kloka föreläsare har sagt en massa kloka saker, en del nytt och en del en påminnelse om saker som jag vet men som är så lätta att se förbi när bruset forsar omkring mig. Nu skulle jag verkligen vilja stanna upp en dag eller två. Tänk om jag kunde gå till jobbet i morgon och bara sätta mig ner och tänka efter. Skriva lite, sätta ord på mina tankar, kanske det blir nya mål och framförallt få koppla ihop allt nytt med min vardag.
Jag sa lite halvt på skämt igår att nu ska jag på inspirationsdag sedan kommer jag tillbaka på onsdag med en massa nya idéer som jag inte hinner implementera. Det värsta är ju att jag vet att det är sant. Jag skulle lätt kunna gå in som konsult och analysera det jobb jag gör och ganska snabbt pinpointa ett antal punkter där jag skulle kunna förbättra det jag gör ett rejält snäpp. Fördelen då är att jag skulle kunna fokusera på ett område, så ser inte mina arbetsdagar ut. Jag vet redan nu att i morgon ska jag hinna med ett möte om framtida finansiering, ett möte om nästa års besöksmagasin, jag ska göra ett nyhetsbrev med en påminnelse om en enkät och jag ska få ut en pressrelease. Det här vet jag att jag ska göra och däremellan så kommer det komma ett antal frågor, både från kollegor, på telefon och mail. En helt vanlig dag i mitt och typ alla andras arbetsliv. Hur hittar man mindfulness och balans?
