05 tisdag Maj 2015
Posted in #blogg100, Kommunikation & PR
Alla vi hobbybloggare som en gång om året går med i #blogg100 och kämpar med att få till ett inlägg varje dag har nog insett vilket imponerande jobb storbloggarna gör. När vi kämpar med ett inlägg så gör de oftast tre, och alltid med snygga bilder. Bara det att ta bilder, hålla reda på dem och eventuellt redigera dem tar ju en massa tid.
29 onsdag Apr 2015
Posted in #blogg100, Böcker & läsning, Kommunikation & PR
Etiketter
Jag har fått en släng av ”varför håller jag på och skriver om allt som inte intresserar någon annan än mig själv i en blogg som vem som helst kan läsa?”. Ja, varför gör jag det egentligen? För att jag gillar att skriva och ibland behöver en anledning att få göra det, för att jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa och titta på bilderna från mitt liv. För att det ändå blir något annat att skriva för en visserligen ganska liten, men ändå en publik.
Äldsta sonen har redan författardrömmar – jag hoppas att han förverkligar dem. Det nya nu är att han börjar tänka målgrupp. Han skrev en kärlekshistoria, helt utan superhjältar, förra veckan. Den skulle handla om något som kan hända på riktigt eftersom han har insett att det inte är alla som gillar hans fantasi. Problemet blev att kapitlen blev så korta, för det var ju inte lika roligt att skriva om något som inte riktigt intresserade författaren själv. Så nu har han tagit ett steg vidare i sina funderingar och kommit fram till han han måste försöka kombinera så att både han själv och den tilltänkta läsaren ska gilla innehållet.
18 lördag Apr 2015
Jag är med i en sluten grupp på Facebook för föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Vilka svårigheter barnen (och föräldrarna) har varierar mycket. Det varierar också hur mycket jag orkar läsa och ta till mig. Mycket handlar om frustration över att skolan inte har tillräckligt med resurser och kunskap och alltför ofta skriks det ”ANMÄL” i kommentarerna. Jag förstår frustrationen men ibland känner jag att det saknas förståelse för skolpersonalen och deras övermäktiga arbete. Jag menar inte att man inte ska försvara och stå upp för sitt barns behov, men det är så viktigt att försöka få till en bra dialog och att också försöka förstå att lärarna inte är ute efter att vara elaka, de är inte inkompetenta, men de har 30 barn i varje klass som alla har olika behov.
Men det som gör mig mest ledsen när jag läser i den här gruppen är alla som kämpar och kämpar och aldrig får näsan över vattenytan. Ensamstående föräldrar som inte längre orkar ta emot fula ord, frustration och sorg från sina barn eller tonåringar. När livet nästan bara är en kamp men man själv är sjukskriven, eller jobbar långa dagar på ett jobb som inte skänker annan mening än pengar till mat och hyra – hur ska man då hitta en väg ut? Till lycka, glädje och mening med livet?
Det bästa är när någon i gruppen stolt visar upp sitt barns första kalasinbjudan, ett godkänt betyg, ett antagningsbesked till en utbildning eller bara berättar att barnet är ute och leker med en kompis för första gången – det är inte självklart för alla barn.
Bild lånad från hejhejvardag.com, klicka på bilden för att komma till bloggen med fler klockrena illustrationer.
17 fredag Apr 2015
Posted in #blogg100, Bebis, Gravid, gravidklåda
Etiketter
#blogg100, förlossning, gravidklåda, hepatos, igångsättning, induktion
Idag blir lillebror 2 veckor!
Bebisen, som egentligen var beräknad till i morgon, kom alltså för två veckor sedan, på långfredagen. På torsdagen hade jag fått ett samtal från förlossningen när jag fick veta att mina gallsyrevärden, trots medicinering med Ursosan mot graviditetsklåda med leverpåverkan, fortfarande låg på 53. Om värdet är över 40 när man har passerat vecka 37+0 anses risken för bebisen att ligga kvar i magen vara högre än om man sätter igång förlossningen. Vi var därför välkomna in kl 8.30 morgonen efter. Även om jag har varit med om en igångsättning tidigare så kändes det väldigt speciellt att kunna förbereda och planera för att åka in och föda barn. När E föddes 2006 togs beslutet när jag var inne på undersökning på förlossningen så det var inte på samma sätt.
Det tog tid att komma i säng på kvällen och vi gick upp tidigt för att hinna göra i ordning hela familjen och lämna killarna hos farmor och farfar på vägen in. Jag ville också ha gott om tid till att äta ordentlig frukost och förbereda egna smoothies att ta med eftersom jag inte trodde att jag skulle få mat på hela dagen (åt glass och varma koppen till lunch när ettan föddes, sedan bara saftsoppa fram tills att jag kom till BB mitt i natten – det mådde jag inte bra av, för mycket socker och för lite fett och protein).
Energiuppladdning med havregrynsgröt, ägg och smoothie med fet yoghurt, bär och en skvätt vispgrädde.
Att det var precis i början av påskhelgen var bra på flera sätt. Vi behövde inte känna någon stress över att barnen skulle till skolan, barnvakten var ledig från jobbet och parkeringshuset på Mälarsjukhuset var nästan tomt och dessutom skulle vi inte behöva bekymra oss för att fylla på parkeringspengar även om vi skulle bli kvar några dagar.
Någon minut före 8.30 klev vi in på förlossningsavdelningen, fullastade med babyskydd och väskor för att vi inte visste hur länge vi skulle bli kvar. Efter att olika undersökningar gjorts och vi fått vänta på vad läkaren sa så fick vi flytta från intagningsrummet till förlossningsrummet ungefär klockan 11.30. Barnmorskan Gunilla hade gått igenom alla de vanliga igångsättningsmetoderna med gel, ballong, dropp osv men läkaren valde det enda som hon glömt att nämna. Jag fick Cytotec oralt via en medicinspruta. 2,5 ml skulle tas varannan timme maximalt åtta gånger, sedan om det inte haft effekt skulle det bli vila över natten och nytt ställningstagande på morgonen. Barnmorskan trodde dock inte att det skulle ta så lång tid, jag var öppen 1,5 cm, 2 cm av tappen kvar men den var mjuk och mogen.
Jag fick första dosen 11.45, när jag fick andra dosen vid 14.00 kände jag redan effekt som ihållande molande mensvärk. Tredje dosen gavs strax efter kl 16 (barnmorskan glömde bort mig en liten stund…) och då hade slemproppen gått. Den här metoden passade mig mycket bättre än dropp som jag fick med E 2006, jag slapp sitta fast i en droppställning och diverse övervakningsapparater och det gjorde att det här kändes mer som en naturlig förlossning. Förutom när jag fick de nya doserna varannan timme och precis i slutet kunde vi sköta oss själva och det passar oss fint.
När vi fick komma till förlossningsrummet berättade barnmorskan att nu var det vårt rum tills bebisen var ute. Men vi fick röra oss fritt och det bästa av allt: jag fick äta mat! Tyvärr fick inte pappan mat vilket jag tycker är lite konstigt, nu hade vi planerat och hade kylväska med oss men hur hade det blivit om vi åkt in mer akut? Kiosken var dessutom bara öppen till kl 16 eftersom det var röd dag. Lunchen var tyvärr inte särskilt god, men det var i alla fall bättre än varma koppen-soppa och jag kunde komplettera lite från vår egen kylväska.
Förutom lunchen i dagrummet höll vi oss på rummet de första timmarna och vilade och läste lite, vi var ganska trötta efter att inte ha sovit så länge på natten. Vid halv tre-tre-tiden gick vi ut till dagrummet igen och jag åt en medhavd macka, återigen tacksam över den egna matsäcken eftersom det bara fanns knäckebröd, skorpor och saftsoppor på buffén. Efter fikat gick vi tillbaka in på rummet och trängde ihop oss i sked på den smala förlossningsbritsen. Det var ganska kallt i rummet och att ligga där med en varm älskling bakom ryggen var riktigt mysigt samtidigt som värkarna ökade. Vid 16-tiden kände jag ett rejält molande, men det var fortfarande mest som en enda lång värk. Det gjorde egentligen minst ont när jag låg stilla men jag började känna att jag ville göra något mer aktivt för att få igång värkarbetet, och också för att inte fastna i känslan av att ligga stilla på ett sjukhusrum och bara invänta mer och mer smärta. Vi gav oss därför ut på en promenad i Mälarsjukhusets korridorer och även ut utomhus en kort sväng (från gamla till nya entrén). På promenaden kände jag mest av värkarna i ryggen, vilket jag inte är van vid, jag kände också ett behov av att trycka ihop höfterna.
Vid ungefär 16.40 var vi tillbaka utanför förlossningen och då hade jag tydliga värkar med några minuters mellanrum. Det kändes fortfarande bäst att gå så medan M passade på att surfa på mobilen (inte tillåtet inne på förlossningen) så gick jag runt, runt i korridorerna vid trapphuset. Klockan 17 kände jag att nu är vi på väg in i nästa skede så vi gick och åt mat för att hinna med det. Maten var god, fiskgratäng, som smakade som mammas, med potatismos till, men det var ganska plågsamt att sitta vid bordet.
17.30 hade jag tydliga värkar. Vi ringde på sköterskan för att säga att nu är det på gång och jag fick remmar runt magen för att köra en CTG-kurva. Det märktes att det var mycket att göra på förlossningen för det var olika personal som kom in mest hela tiden. Jag vet inte riktigt hur länge det var meningen att jag skulle köra den där CTG:n men jag tyckte att det var alldeles för länge, jag ville ju inte ligga stilla. Efter ca 45 minuter ringde jag igen och frågade om det inte räckte och det gjorde det, men ”min” barnmorska var iväg på ett urakut snitt så det var väl därför som de inte hade kommit in och stämt av med mig.
Klockan 18 var det egentligen dags för barnmorskan att ta ställning till en eventuell ny dos men hon var som sagt upptagen och för mig var det helt uppenbart att här behövs inga fler doser. Jag stod på knä och hängde över den upphöjda sängen och försökte parera värkarna som kom med ungefär 1,5 minuts mellanrum. Jag bad om lustgas och en undersköterska fixade det. Jag hann aldrig få till det ordentligt med lustgasen, tyckte mest att den var i vägen. Om jag skulle föda ett barn till (nej, det ska jag inte 😉 ) så borde jag tänka på att börja med lustgasen tidigare för att hinna få kontroll över hur jag ska använda den innan det blir för intensivt.
När barnmorskan äntligen kom in så sa jag direkt att nu kommer bebisen snart, men hon sa att jag var öppen 7-8 cm och hade en kant kvar. Jag började känna det välbekanta trycket och trots vad barnmorskan sa så var jag övertygad om att det var riktigt nära. Barnmorskan Pia gick ut en stund (jag har ingen riktig tidsuppfattning här men det känns som att det inte kan ha varit mer än några minuter) men hon sa till undersköterskan Sandra att stanna kvar, när barnmorskan kom tillbaka så sa jag att nu kommer han verkligen. Jag försökte hasa ner eftersom jag hellre ville ligga på sidan, men M och personalen var tvungna att hjälpa mig och dessutom se till att jag inte höll ihop benen – för visst hade jag rätt, nu var jag öppen 10 cm och fick tillåtelse att krysta när värken kom. Jag tror att jag krystade en gång då han gled ner, en gång för att få ut huvudet (aj, vad det brände tills nästa värk kom) och sedan en sista då han gled ut. Det kan ha varit någon mer men max 3-5 krystvärkar och på några minuter var han ute!
Och apropå förlossningsvrålet, det blev ett antal ”nej, nej, nej det går inte” – inte särskilt konstruktivt men problemet när det går fort är att man inte hinner ställa om och ”tänka rätt”, men det behövs ju inte heller när bebis sköter allt själv och snabbt hittar ut.
Lilla hjärtat kom till världen strax efter klockan 19 den 3 april. Han skrek högt och jag kände en enorm lättnad, glädje och stolthet.
Ser ut som att han tänker ”Jaha, vad skulle det här vara bra för?”
05 söndag Apr 2015
Posted in #blogg100, Gravid, gravidklåda
Etiketter
#blogg100, #gravid, förlossning, gravidklåda, hepatos, igångsättning
Nu har vi varit hemma med bebis i drygt ett dygn. Han är trött och idag har vi verkligen kämpat för att få honom att äta. Mjölken har runnit till men lillebror bara ligger vid bröstet och gosar och somnar istället för att suga. Två gånger nu har jag handmjölkat ur och så har vi matat med sked så att han i alla fall har fått i sig lite.
Båda brorsorna fick sola för gulsot när de var nyfödda och vi misstänker att det blir så även den här gången, det är kanske därför som han är så trött. I morgon ska vi in på kontroll på BB, nackdelen med tidig hemgång är ju att man måste åka tillbaka på tredje dygnet men det är det värt för det är så himla mycket skönare att vara hemma.
Det blev alltså igångsättning så bebis var inte riktigt redo att komma ut men förlossningen gick ändå snabbt och bra och han var pigg och pratglad direkt efter födseln. På torsdagseftermiddagen ringde äntligen en barnmorska upp för att meddela hur höga mina gallsyrevärden var på provet som togs i tisdags. De låg på 53, alltså hade de sjunkit något med hjälp av medicinen men inte tillräckligt. När värdet ligger över 40 anses risken för barnet att stanna kvar i magen vara högre än att sätta igång förlossningen om man har passerat vecka 37+0. Så barnmorskan välkomnade oss in till förlossningen dagen efter klockan 8.30. Märklig känsla. Jag har visserligen blivit igångsatt en gång tidigare men då var det inte lika förberett, den gången trodde jag att jag åkte in på en undersökning men blev kvar. Jag skrev lite för mig själv i torsdags kväll, klipper in en kort bit från den texten:
Nu är det positiva tankar, vi släpper irritationen över allt som gjorts fel med prover och annat. Oron över hur bebisen mår finns där. Liksom oron över hur det ska gå, hur ska det kännas, hur ska min kropp klara igångsättningen? De förbjudna tankarna finns där också. Tänk om vi kommer hem utan bebis? Tänk om jag inte kommer hem. Det händer inte, men det kan. (…)
Men mest finns förväntan där. Som ett pirr i magen, som ett leende som inte kan låta bli att titta fram.
01 onsdag Apr 2015
Posted in #blogg100, Gravid, gravidklåda
Etiketter
Vid 19-tiden hade fortfarande ingen ringt från förlossningen så jag ringde upp. Inte för att jag egentligen väntade mig att få något svar då, men jag ville veta om de har tappat bort blodprovet för i så fall vill jag vara beredd och lämna ett nytt fasteprov i morgon bitti.
Nu har förstås ny personal tagit över, det är ju kväll, det första jag får höra är:
– Ja, vi har fått veta att du får besked i morgon eftermiddag.
*svär inombords och tänker att det var ju idag, inte i morgon, har de gammal information?*
Jag förklarar situationen. Barnmorska ringer till labb. Labb säger att det är skickat med posten. Jag förklarar igen att det har jag redan fått höra men jag har också fått höra att provet skulle vara framme kl 15 idag och efter det skulle det ta en timme att analysera.
Barnmorska ringer till Karolinska. De säger att provet troligen ligger förpackat och fryst och analyseras i morgon. Vaddå troligen? Hur kan de inte se i något system om provet är där eller inte? Jag får höra att förlossningen/Mälarsjukhuset ringer och kollar i morgon förmiddag, så på eftermiddagen har jag resultatet. Känner för att kasta telefonen i väggen.
Läkaren har ju gjort en bedömning utifrån att prov skulle ha tagits måndag morgon, nu blev det inte förrän tisdag morgon. Då skulle vi ha besked på eftermiddagen, om värdet var över 40 skulle beslut tas om igångsättning som skulle göras idag. Nu sitter vi fortfarande utan resultat, det kommer alltså att bli fyra dagar försenat.
Jag tror att beskedet kommer att vara positivt och då spelar hela den här historien igen roll, men jag vet ju inte. Och jag är så förbannad på att jag har fått ringa upp själv varenda gång, trots att jag egentligen skulle bli uppringd.
01 onsdag Apr 2015
Posted in #blogg100, Gravid, gravidklåda
Etiketter
Igår morse lämnade jag alltså fasteprover för hepatosen, läkaren hade på måndagen sagt att de skulle ringa Karolinska på eftermiddagen för att få resultatet men när jag tog provet sa barnmorskan att det skulle dröja tills i dag på morgonen. Okej, jag väntade. Vaknade kl 7, lite nervös även om jag egentligen tänkte mig att proverna skulle vara bra så kunde jag ju inte veta säkert att de inte skulle ringa och säga att idag ska vi föda barn. Timmarna gick, ingen ringde. Vi åkte till stan och bytte däck på ena bilen, köpte sushi, åkte hem och åt lunch ute i solskenet. Fortfarande ingen som ringt.
Klockan 13 ringde jag upp. Ingen vet var provet är… Det skulle åka akut med taxi igår, men förmodligen har labb gjort fel och skickat det med vanliga posten. Om det är så tar Karolinska emot post fram till kl 15 så det var bara att fortsätta vänta. Jag tänker också att om det nu är så att det har gått med vanliga posten så måste de väl kunna se det? Och ha koll på var det är nu? Vi kan ju spåra och följa vanliga paket, det måste väl finnas rutiner för att även kunna följa ett blodprov? Nu är klockan 16.50 och vi väntar fortfarande. Förtroendet för Mälarsjukhuset är inte bra och jag har ingen lust alls att föda där. Låt oss innerligt hoppas att inga ytterligare komplikationer tillstöter.
30 måndag Mar 2015
Etiketter
Jag sa till M när vi åkte Carlavägen fram i riktning mot Mälarsjukhuset, att jag börjar tröttna lite på den här vägen. I morgon blir det en tur till… Jag ringde ju upp i fredags för att kontrollera om de ville ha nya fasteprover idag. Nej, fick jag till svar. Idag kliver vi in på förlossningen och det första barnmorskan säger är: – Jag skulle ha ringt dig i morse men så var jag mitt i en förlossning och glömde bort det. Vi behöver fasteprover…
Så, i morgon får jag hoppa över frukosten och åka in igen direkt på morgonen för att lämna blod. Tydligen måste provet sedan skickas iväg till Huddinge (?), det är därför det tar så lång tid att få svar men i morgon ska de ringa och försöka få resultatet på eftermiddagen.
Dagens CTG och flödesmätning såg i alla fall bra ut så bebisen mår bra nu och läkaren trodde att mina värden hade gått ner av medicinen eftersom klådan har minskat. Nu vet jag också att gallsyran den 24 mars låg på 63, om värdet ligger kvar över 40 efter att vecka 37+0 har passerats, och det har den ju, så blir det igångsättning, om det har gått ner under 40 så avvaktar man till vecka 38+.
Det var inte mindre än tre (!) läkare som gick igenom allt och gjorde flödesmätning med ultraljud idag. Bettina Ouvrier, som är överläkare och som jag har stort förtroende för sedan vårt sena missfall 2005, var den som pratade och sedan var det samma tjej som gjorde ultraljudet i torsdags som nu verkade vara under handledning och så var det ytterligare en underläkare som stod vid sidan om och tittade på.
30 måndag Mar 2015
Etiketter
I eftermiddag blir det ny kontroll på förlossningen. Klådan har gått ner, eller i alla fall blivit mindre intensiv, jag hoppas att det betyder att tabletterna (Ursosan, som är samma sak som Ursofalk) som jag tar sex om dagen av hjälper. Jag har läst på typ allt som jag kan hitta på nätet, det verkar som att det varierar ganska mycket hur bra koll man har på det här tillståndet. Nu har jag lärt mig ett antal olika namn också och jag vet inte ens riktigt om alla är samma sak eller om det är någon skillnad mellan graviditetshepatos och intrahepatisk cholestas – även kallat ICP.
För övrigt har jag två ganska griniga killar här hemma och är inte på superbra humör själv heller. Att storebror var sjuk nästan hela förra veckan och nu är hemma för påsklov gör att han är grinig och uttråkad och lillebror verkar ha en förkylning på gång så han är inte heller på topp. Vi skulle behöva aktivera oss och komma ut mer men det är inte riktigt läge för det. Igår var ju i alla fall jag och M och såg Ägd och barnen var hos farmor och farfar. Idag får jag med mig M till läkarkontrollen och mormor och morfar tar killarna. Det är supertrist väder men jag planerar att se till att barnen har ordentliga kläder så att de ändå kan vara ute och leka i lekparken när vi lämnar dem, förhoppningsvis gör det att de blir lite piggare och inte lika gnälliga och bråkiga till kvällen.
Nu ska vi tydligen spela Monopol här, undrar hur det ska gå…
28 lördag Mar 2015
Jag orkade inte skriva om det här igår så istället fick ni se min nya frisyr. I torsdags var jag inne på en uppföljning av tisdagens kontroll på förlossningen. Blodtryck, urinprov och CTG såg bra ut och sedan fick jag också göra ett ultraljud som visade att om bebisen föds nu beräknas den väga 2800 gr, flödet i navelsträngen var bra och även mängden fostervatten. De är väldigt snälla på förlossningen och säger att ”vi kollar hellre en gång för mycket”, men då i torsdags så tänkte jag lite som att vad gör jag här och tar upp tid från de riktiga patienterna. Jag frågade läkaren om mitt förhöjda blodtryck helt enkelt kunde bero på att jag hade haft feber och varit sjuk och det höll hon med om.
På fredagen tänkte jag att det verkar ju inte vara någon större fara med mig, jag ska fortsätta att ta det lugnt och vila men jag ville så hemskt gärna hinna med ett frisörbesök innan bebis kommer så jag åkte till Tuna Park. Väl hemma igen så började jag fundera över om det här med klådan bara är psykosomatiskt, jag river sönder mig här hemma men när jag har varit ute och gjort annat så kliar det bara lite och jag tänker inte så mycket på det.
Kort därefter fick jag besked, klådan är inte inbillning. Jag missade samtalet men en barnmorska från förlossningen lämnade meddelande om att de fått leverproverna och att jag hade förhöjda gallsyrevärden och alltså hepatos, medicinen Ursofalk fanns att hämta på apoteket. Blä. Jag ringde upp men fick prata med en annan barnmorska som hade lite svävande svar, jag ville bland annat veta hur höga värdena var och fick svaret ”ja, hur var det nu, kan de ha legat på 60?”. När jag nu googlar så låter det för mig jättehögt, men jag är ju inte säker på att hon verkligen gav mig rätt värde heller. Över 10 är förhöjt, över 40 är kraftigt förhöjt och innebär eventuellt risk för barnet. Om graviditeten är fullgången verkar det vara vanligt att man sätter igång förlossningen, eftersom jag är i 37+0 idag så funderar jag förstås kring varför de sätter in medicin istället för att sätta igång? Å andra sidan så vill jag ju inte ha igångsättning eftersom jag tyckte att det var så jobbigt med ettan.
Jag försöker vara lugn med att allt såg bra ut på ultraljudet i torsdags, en läkare har tittat på resultatet, satt in medicinen Ursofalk, och bokat in ett nytt besök på måndag. Självklart lyckas man ju googla fram den värsta informationen, 1-2 % risk för fosterdöd.
Måste säga att jag vacklar mellan att bara ligga i sängen och ta det lugnt och en viss lust att gå ut och springa runt kvarteret för att få bebisen att vilja komma ut av sig själv, för ett par dagar sedan kunde jag gott tänka mig att vara gravid ett par veckor till men nu känns det som att det skulle vara bättre att ha lillebror på utsidan.
25 onsdag Mar 2015
Etiketter
Jag tog min Tavegyl igår och tänkte att jag skulle få sova gott. Tyvärr kliade det i alla fall i natt, men jag sov nog i och för sig bättre och låg inte vaken och rev sönder mig. Det värsta är att idag satt effekten fortfarande i och jag var trött som en zombie. Jag orkade inte ens hålla mig vaken när elektrikerna var här och la mig på soffan, enligt maken snarkade jag snart högljutt – charmigt 😉
Elektrikerna var alltså här och nu, jag vågar knappt tänka efter hur många år, slipper vi skarvsladdar och kan till och med sätta upp taklampor!
Våra nya vägguttag. Med plats för platta kontakter, typ sänglampan och iphone-laddaren, på sidorna.
24 tisdag Mar 2015
Besök på förlossning med lite försmak av vad som komma skall blev det idag. CTG-kurvan var fin-fin och visar att bebisen rör sig och hjärtljuden går upp och ned som sig bör. Till höger i bilden syns livmoderns aktivitet, alltså ”värkarna”. Som synes så jobbas det på, ungefär var femte minut kommer en sammandragning men naturligtvis inte av samma styrka som när förlossningen drar igång på riktigt, då hade jag inte suttit här hemma nu 🙂
CTG
Blodtrycket hade gått upp igen idag och eftersom jag också har varit orolig för att bebisen varit mindre vild i magen den senaste veckan så skickades jag in på kontroll på förlossningen, nu kan jag lättat konstatera att han fortfarande är aktiv och pigg, det bara känns annorlunda. Jag tog leverprover idag också, men de har jag inte fått besked om än. Tur att jag var lite förutseende och tog med en smoothie och nötter som jag kunde ta i bilen, eftersom jag fick åka direkt till förlossningen efter besöket på familjecentralen i Torshälla. På torsdag blir det uppföljning med ultraljud, hoppas att barnen är friska då så att M kan följa med.
När jag till slut var klar med alla prover kunde jag hämta den här lilla killen och äntligen njuta på det sättet som jag hade tänkt mig när jag slutade jobba. Fika i trädgården! F är hur nöjd som helst med att få vara ute utan jacka och med solkeps i stället för mössa:
Fika i solskenet
23 måndag Mar 2015
Posted in #blogg100, Gravid, gravidklåda, havandeskapsförgiftning
Ni vet när man får myggbett på fötterna hur överjävligt det kliar? Tänk er det plus att fotsulorna under hälarna kliar. Jag har läst tidigare om folk som har gravidklåda och har tänkt att det låter ju jättejobbigt. Det är det. Jag skulle få Tavegyl utskrivet men det måste barnmorskan antingen ha glömt eller så hann hon inte få tag i läkaren innan jag kom in på Apoteket för det fanns inget recept. I natt var jag uppe och spolade fötterna med iskallt vatten, det hjälper i alla fall en liten stund.
Ursäkta att det är så gnälligt och tråkigt här i bloggen den här veckan, men vi är liksom bara hemma och är sjuka så jag har inget annat att skriva om. Idag mår jag i alla fall mycket bättre även om det är precis som maken uttryckte det ”det ser ut som att du lider konstant, men du är i alla fall mycket fräschare än igår”.
Det blev inga lever- och gallsyreprover idag för de ska man fasta innan (varför sa de inte det när jag ringde i lördags och varför skrev de inte en remiss till provtagning redan då?). Jag fick ändå ta mig ända in till barnmorskemottagningen på Mälarsjukhuset för att kolla så att det inte är havandeskapsförgiftning på gång också, blodtrycket har gått upp men jag hade i alla fall inga spår av protein i urinen. Det var full fart och massor med folk på barnmorskemottagningen, det bådar gott för framtiden i Eskilstuna kommun. I morgon ska jag till min vanliga barnmorska och då blir det på familjemottagningen i Torshälla istället, gillar verkligen att de har mottagning där en gång i veckan så att man slipper åka hela vägen till sjukhuset.
21 lördag Mar 2015
Nu närmar sig natten och jag har faktiskt lite ångest inför den. Jag mådde verkligen inte bra i natt. Igår var jag feberfri igen och trodde att det hade vänt men icke. Feber och frossa kom tillbaka och hostan gör så ont nu, dessutom har blodtrycket stigit (har en hemmamätare) och så har mina fötter och händer börjat klia! Så nu är jag orolig för bakterieinfektion, havandeskapsförgiftning och leverpåverkan.
Jag har ringt 1177 och jag ska inte dra hela historien men jag blir så trött på att det tar en timme att komma fram till vården! (Hamnade i Västmanland som inte kan koppla till vårdenheter i Sörmland, kopplas till Sörmland som i själva verket är en sjuksköterska i Småland, får till slut ändå ringa upp förlossningen). Läkaren på förlossningen och barnmorskan som jag pratade med verkade inte överdrivet oroliga, det känns skönt. Jag behövde inte åka in idag, bra eftersom E också är sjuk, men jag ska hålla febern nere med Alvedon och på måndag ska jag ringa min barnmorska för att få en ordentlig koll av blodtryck, eventuell protein i urin och levervärden.
Det är jobbigt att må så här kasst men det kan jag ta bara det inte påverkar lilla plutten. Jag vill inte ha mediciner och jag vill inte bli igångsatt så jag hoppas att allt rättar till sig av sig själv nu. 36 fulla veckor idag, nu går vi in i vecka 37.
05 torsdag Mar 2015
I SVT-serien Familjer på äventyr säger mamman i familjen som har seglat jorden runt i fyra år, att nyckeln till lyckan är tid. Att ha tid för varandra och att kunna välja och prioritera. Själv har jag nu, strax efter 21.30 på kvällen, skickat iväg ett mail med ett korrekturläst magasin – är det lycka? Kanske, kanske inte. Jag gillar ju att jobba och blir lycklig av det men samtidigt så vill jag kunna fokusera 100 % på barnen när jag är med dem och det kan jag inte när tankarna flyger iväg till annat. Snart växlar vi fokus, snart blir det familjen på (nästan) 100 %.
It's Elin, is it? 