Nu har vi varit hemma med bebis i drygt ett dygn. Han är trött och idag har vi verkligen kämpat för att få honom att äta. Mjölken har runnit till men lillebror bara ligger vid bröstet och gosar och somnar istället för att suga. Två gånger nu har jag handmjölkat ur och så har vi matat med sked så att han i alla fall har fått i sig lite.

Båda brorsorna fick sola för gulsot när de var nyfödda och vi misstänker att det blir så även den här gången, det är kanske därför som han är så trött. I morgon ska vi in på kontroll på BB, nackdelen med tidig hemgång är ju att man måste åka tillbaka på tredje dygnet men det är det värt för det är så himla mycket skönare att vara hemma.

Det blev alltså igångsättning så bebis var inte riktigt redo att komma ut men förlossningen gick ändå snabbt och bra och han var pigg och pratglad direkt efter födseln. På torsdagseftermiddagen ringde äntligen en barnmorska upp för att meddela hur höga mina gallsyrevärden var på provet som togs i tisdags. De låg på 53, alltså hade de sjunkit något med hjälp av medicinen men inte tillräckligt. När värdet ligger över 40 anses risken för barnet att stanna kvar i magen vara högre än att sätta igång förlossningen om man har passerat vecka 37+0. Så barnmorskan välkomnade oss in till förlossningen dagen efter klockan 8.30. Märklig känsla. Jag har visserligen blivit igångsatt en gång tidigare men då var det inte lika förberett, den gången trodde jag att jag åkte in på en undersökning men blev kvar. Jag skrev lite för mig själv i torsdags kväll, klipper in en kort bit från den texten:

Nu är det positiva tankar, vi släpper irritationen över allt som gjorts fel med prover och annat. Oron över hur bebisen mår finns där. Liksom oron över hur det ska gå, hur ska det kännas, hur ska min kropp klara igångsättningen? De förbjudna tankarna finns där också. Tänk om vi kommer hem utan bebis? Tänk om jag inte kommer hem. Det händer inte, men det kan. (…)

Men mest finns förväntan där. Som ett pirr i magen, som ett leende som inte kan låta bli att titta fram.