Ja, jag har sagt upp mig. Om en och en halv vecka så slutar jag mitt jobb, utan att egentligen veta exakt vad jag ska göra nu. Det kommer att bli bra, det tror jag verkligen. När jag var mammaledig så lovade jag mig själv att jag skulle starta eget innan jag fyllde 40 år. Sedan fick jag en ny tjänst och tänkte att jag måste stanna lite till, men nu blir det inte så, nu återgår jag till planen och startar eget. Nu är jag lite modig för firman är inte tecknad än, men domänen har jag haft länge så jag vågar mig på att presentera:

Måste bara skriva lite till, om den stora frågan till den som blivit utmattad:

Varför sa du inte ifrån?

Det är den ständiga frågan när någon blir utmattad. Varför sa du inte nej? Varför prioriterade du inte? Varför bad du inte om hjälp?

Först vill jag bara säga: Det gjorde jag, men det gjorde ingen skillnad. Och jag fattar det, vi gör ju så här allihopa, vi säger nej men gör ändå och hur ska den som då frågade förstå att vi på riktigt menade att vi inte hade energi nog att göra?

I mitt intyg från läkaren på vårdcentralen står det att en av anledningarna till att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter på heltid är att min diagnos leder till att jag har ”stora svårigheter att prioritera bland sina arbetsuppgifter”. Förstår ni då varför jag gjorde så mycket mer än jag borde? Min hjärna klarar inte av att sortera och välja ut vad som är rimligt.

Den här veckan har jag friskförklarat mig! Det innebär inte alls att jag är frisk men jag orkar inte hålla på med försäkringskassan och vårdcentralen och dessutom så vill jag så gärna hinna med och bli klar innan jag slutar. Ha, ha, jag skrattar åt mig själv. Jag mår bra i en dag och får för mig att nu fixar jag det här. Och jag borde väl ha lärt mig att det aldrig går att bli klar ändå?

Jag har i alla fall friskförklarat mig hos försäkringskassan och gått upp från halvtid till inte riktigt heltid men mer än vad jag egentligen klarar av. Och det här med att prioritera, det är så uppenbart att jag inte klarar av det. Igår ramlade det ner ett par uppgifter på mitt bord som jag inte hade räknat med, en kollega var hemma med sjukt barn och två mer eller mindre akuta saker kom in. Autopiloten gick på. Jag bara gjorde. Fixade för att jag kan liksom, inte för att övriga kollegor inte erbjöd sig att hjälpa till men det är som att min trötta hjärna inte orkar tänka ut hur jag ska göra för att be om hjälp. Jag borde dessutom ha sagt till de som kom med uppgifterna att ”tyvärr, jag förstår att det här är viktigt för dig, men jag kan inte göra det idag för jag har ännu viktigare arbetsuppgifter som kommer att ta hela min arbetsdag”.

På lunchen tog jag en mycket lugn promenad runt en liten del av vackra Eskilstunaån. Stod och stirrade på vass, funderade på hur bryggan känns under fötterna, följde en fiskmås med blicken – jag vet vad jag ska göra men jag kan inte stoppa mig själv från att springa på alla bollar. Jag sitter på händerna på möten, pressar ihop läpparna och tittar bort när arbetsuppgifter fördelas. Ändå står jag där på fredag eftermiddag med högar av papper, mail och filer som skickas fram och tillbaka för jag får för mig att ”jag måste bara bli klar med det här innan helgen”. Jag springer fram och tillbaka som en vimsig höna istället för att konstatera att ”oj, nu är det dags att gå hem, jag hann inte det här idag”. Ingen dör för att en trycksak blir en dag sen.

När jag väl kommer hem så har jag missat fredagsfikat med barnen och alla ljud skär i mina öron. Barnen pladdrar oavbrutet och jag måste gå och stänga in mig i sovrummet.

Jag tror att jag är i början på en resa mot något som kommer att bli bra. Jag är oerhört tacksam över att vi har haft ett fantastiskt väder den här våren, att sommaren redan är här, jag tror att det har hjälpt mig över kanten till den ljusa sidan. I vintras kunde jag inte känna glädje mer än korta stunder och jag såg inte vägen ut, nu vågar jag tro på framtiden igen.

Rubriken är en anspelning på mitt senaste inlägg då jag skrev om arbetslinjen och hur alla riksdagspartier sätter jobben högst på agendan. Det var längesedan jag skrev sist och det beror på att jag har just jobbat, jobbat, jobbat. Ända tills kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven. Då blev det jobba lite och vila så mycket det går.

Nu har jag tänkt så många gånger, borde jag skriva om det här? Vem vill läsa ytterligare en deprimerande historia om någon som inte pallade och gick från högpresterande till att utnyttja samhällets resurser i form av sjukpenning från Försäkringskassan?

Och vad säger det om mig, jag som i åratal har predikat om hur det aldrig är värt att offra sin egen hälsa för ett jobb, och ändå gjorde precis just det själv? Nu har jag i alla fall bestämt mig för att det är dags att skriva, om inte annat så för att reda ut för mig själv vad som hände och leta efter ett svar på varför.

Jag är sedan i slutet av mars deltidssjukskriven för utmattningsdepression. Vad som ledde fram till detta är egentligen inte alls svårt att förstå. Det är snarare så att jag många gånger fått höra ”hur orkar du allt?”, och jag har själv tänkt så många gånger att det är ett under att jag inte har kraschat tidigare. Men det har liksom gått, det har varit på gränsen många gånger men jag har kunnat ta semester ett par veckor, gått ut i naturen, suttit i soffan och bara läst eller tittat på TV och stängt ute allt omkring mig, sedan har jag varit på banan igen. Jag har varit stolt över det, att jag har kunnat hantera stress. Jag måste understryka att jag aldrig har sett ner på andra som har drabbats av utmattningssyndrom, jag tror sällan att det beror på den enskilda individen att hen hamnar där, men på något sätt så trodde jag att jag var immun och att om det ändå hände så skulle jag stoppa i tid.

Stressigt jobb, stressigt privatliv, stort ansvar, andra människor som är beroende av mig. Jag vet vad det är som har tagit min energi och vad som har hindrat mig från att göra saker som ger mig återhämtning. Med hjälp av samtalsterapeut har jag också dykt ner i mitt dåliga samvete över att må dåligt trots att jag har det så bra med familj omkring mig, fint hus, bra ekonomi, roligt jobb och så vidare. Jag fattar nu, men ändå inte. Vad är det som gör att så många går in i väggen? Varför ska allt hela tiden effektiviseras om det ändå leder till att människor jobbar sig sjuka snarare än får mer tid över?