Rubriken är en anspelning på mitt senaste inlägg då jag skrev om arbetslinjen och hur alla riksdagspartier sätter jobben högst på agendan. Det var längesedan jag skrev sist och det beror på att jag har just jobbat, jobbat, jobbat. Ända tills kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven. Då blev det jobba lite och vila så mycket det går.
Nu har jag tänkt så många gånger, borde jag skriva om det här? Vem vill läsa ytterligare en deprimerande historia om någon som inte pallade och gick från högpresterande till att utnyttja samhällets resurser i form av sjukpenning från Försäkringskassan?
Och vad säger det om mig, jag som i åratal har predikat om hur det aldrig är värt att offra sin egen hälsa för ett jobb, och ändå gjorde precis just det själv? Nu har jag i alla fall bestämt mig för att det är dags att skriva, om inte annat så för att reda ut för mig själv vad som hände och leta efter ett svar på varför.
Jag är sedan i slutet av mars deltidssjukskriven för utmattningsdepression. Vad som ledde fram till detta är egentligen inte alls svårt att förstå. Det är snarare så att jag många gånger fått höra ”hur orkar du allt?”, och jag har själv tänkt så många gånger att det är ett under att jag inte har kraschat tidigare. Men det har liksom gått, det har varit på gränsen många gånger men jag har kunnat ta semester ett par veckor, gått ut i naturen, suttit i soffan och bara läst eller tittat på TV och stängt ute allt omkring mig, sedan har jag varit på banan igen. Jag har varit stolt över det, att jag har kunnat hantera stress. Jag måste understryka att jag aldrig har sett ner på andra som har drabbats av utmattningssyndrom, jag tror sällan att det beror på den enskilda individen att hen hamnar där, men på något sätt så trodde jag att jag var immun och att om det ändå hände så skulle jag stoppa i tid.
Stressigt jobb, stressigt privatliv, stort ansvar, andra människor som är beroende av mig. Jag vet vad det är som har tagit min energi och vad som har hindrat mig från att göra saker som ger mig återhämtning. Med hjälp av samtalsterapeut har jag också dykt ner i mitt dåliga samvete över att må dåligt trots att jag har det så bra med familj omkring mig, fint hus, bra ekonomi, roligt jobb och så vidare. Jag fattar nu, men ändå inte. Vad är det som gör att så många går in i väggen? Varför ska allt hela tiden effektiviseras om det ändå leder till att människor jobbar sig sjuka snarare än får mer tid över?
It's Elin, is it? 
jag upphör aldrig att förvånas över att det inte går att korta ner arbetstiden så att fler får chans att komma ut i arbete. varför ska vissa jobba sig sjuka och andra bli utmattade av att inte behövas och inte ha någon inkomst? i dagens läge kan det t o m vara svårt att få en deltidsanställning om man helt saknar sysselsättning . vet int om de är rädda för att man ska kräva fler timmar än de kan erbjuda. Då t´ringer de heller in t ex en pensionär. Systemet måste ändras. Inför kortare arbetstid som norm-
inte så att jag vill ha det gamla hemmafrusamhället tillbaka, men tänker att människor som är mitt uppe i familjebildadet skulle ha rätt att jobba deltid under en period . Något är snett när en del ska slita ut sig hemma och borta medan andra ska vara utanför. Tänker på ett av mina skolår i mellanstadiet när ett gift par delade på en lärartjänst. Vi hade bägge två på halvtid så att den andra kunde vara hemma med barnen. Idag skulle det vara svårare med den ökande press på ekonomisk standard som råder. men tänk vilka möjligheter det skulle öppna för andra som nu inte kan förrsörja sig överhuvidtaget. ..
Visst är det märkligt? Jag har alltid strävat efter att jobba deltid och jag blir så frustrerad över att det ska vara så omöjligt att både vilja avancera och få ett utmanande jobb, men samtidigt inte vilja lägga all sin tid på jobbet. När jag gick från att vara turistinformatör till marknadskommunikatör fick jag veta att jag då förväntades gå upp från 80 % till heltid, jag accepterade för att jag så himla gärna ville ha tjänsten. I sex månader (provanställning) var jag på jobbet till klockan 17 och varje kväll var ett enda kaos för att det inte fungerade för familjen. Jag lyckades i alla fall med målet att göra mig oumbärlig och när jag blev erbjuden fast tjänst så tackade jag ja på villkoret att få vara föräldraledig så att jag återigen jobbade 80 %.
Nästa avancemang var till marknadschef, även då förväntades jag gå upp till heltid – men den här gången var jag beredd och tackade nej direkt. Jag fick tjänsten ändå. Hursomhelst, det jag egentligen vill säga är att jag är lika kompetent om jag jobbar 6h om dagen som om jag jobbar 8h om dagen, varför ska det vara så omöjligt att få kvalificerade tjänster på deltid? Nu har jag ju sett till att ändå få jobba deltid, på papperet, men eftersom kraven inte anpassats så har jag ju som så många andra istället jobbat gratis på min fritid för att få ihop det.