Den här veckan kommer många tillbaka till jobbet från semestern och Magdalena Andersson passar på att lägga upp ett litet klipp på Facebook där hon lyfter fram regeringens önskan om att alla som kan jobba ska jobba.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fmagdalenaeandersson%2Fvideos%2F1268514199924448%2F&show_text=0&width=560

Det här är något som jag funderar mycket på. Är det vettigt och ens rimligt att alla ska jobba? Sedan 1800-talet har vi effektiviserat arbetet 20 gånger, först genom den industriella revolutionen och nu genom digitalisering och automatisering. Och effektiviseringen kommer bara att fortsätta. Ändå har både högern och vänstern allas rätt till arbete som sin hjärtefråga.

Det är väl en sak att alla som vill ska få arbeta, men varför sliter vi vårt hår för att hitta på arbetsuppgifter – eller uppgifter som i alla fall liknar arbete – till dem som varken vill eller kan arbeta?

Vi har en samhällsmodell som leder till att människor, som enligt samma modell redan befinner sig på botten, förnedras och slås ner. De som är långtidsarbetslösa och/eller lever på socialbidrag. Om du inte har egen erfarenhet och inte tror mig, läs gärna Roland Poulsens ”Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen” och Charlotta von Zweigbergks ”Fattigfällan”.

Jag börjar tro att det är dags för medborgarlön.

Tre dagars semester kvar och så är man dunderförkyld. Det tråkigaste med det är att jag, igår kväll när jag låg i soffan och snörvlade, insåg precis hur resten av året är. Snart är den här ljuvliga, men korta, sommaren slut. På vintern är dagarna korta, det är kallt i mitt hus och det är typ konstant någon i huset som är sjuk.

Nåväl, nu ska jag inte vara negativ, istället för att åka till Stockholm och Parken Zoo får jag ta de här dagarna till att läsa och peppa mig själv inför hösten. Jag började här med att läsa några blogginlägg om att säga nej (apropå att vara positiv ;))

Jag har två personliga mål för den här hösten. Företagets mål är att friskvårdstimmen ska utnyttjas till 80 % och jag har legat långt ifrån det. Det är ju förstås helt idiotiskt att inte utnyttja när man får chansen att träna på arbetstid, men jag har tyckt att tiden inte räcker till eftersom jag bara jobbar deltid. Nu blir i alla fall mitt personliga mål att utnyttja den där timmen varje vecka om jag inte är sjuk och absolut inte kan.

Mitt andra personliga mål är att sträva efter att bli bättre på att prioritera och säga nej. Det här känns mycket svårare. Hur gör man när man blir tillsagd att fixa något på sitt jobb, som helt uppenbart tillhör ens eget ansvarsområde, men man samtidigt vet att man inte kommer att göra ett bra jobb eftersom tiden inte räcker till?

Man kanske bara måste acceptera att man lever med en rastlös hjärna? Jag har massor av saker att göra nu under den sista semesterveckan. Det borde städas, tränas, åkas till tippen, umgås med barn i barns tempo och så vidare. Det finns att göra, men ändå är jag rastlös. Det hjälper inte att röja ur en bod eller sitta på en strand när det är hjärnan som vill bli stimulerad. Borde jag acceptera detta och inse att semester också kan handla om att läsa (och faktiskt inte bara skönlitteratur…), att uppleva en bra film, att ge sig själv tid att skriva, att göra upp planer, söka information och drömma?

Just nu läser jag den här, för skojs skull. Den har legat och väntat länge i min bokhylla så jag tyckte att jag äntligen kunde vara värd att läsa den:

Snart ska jag dock iväg till bror och svägerska och fixa 45+50-årsfest!