Man kanske bara måste acceptera att man lever med en rastlös hjärna? Jag har massor av saker att göra nu under den sista semesterveckan. Det borde städas, tränas, åkas till tippen, umgås med barn i barns tempo och så vidare. Det finns att göra, men ändå är jag rastlös. Det hjälper inte att röja ur en bod eller sitta på en strand när det är hjärnan som vill bli stimulerad. Borde jag acceptera detta och inse att semester också kan handla om att läsa (och faktiskt inte bara skönlitteratur…), att uppleva en bra film, att ge sig själv tid att skriva, att göra upp planer, söka information och drömma?

Just nu läser jag den här, för skojs skull. Den har legat och väntat länge i min bokhylla så jag tyckte att jag äntligen kunde vara värd att läsa den:

Snart ska jag dock iväg till bror och svägerska och fixa 45+50-årsfest!