Hur kan menscykeln inte vara en stor grej inom elitidrott?

Häromdagen läste jag ett blogginlägg om rutiner kring städning, den här kommentaren fick mig att fundera kring hur menscykeln påverkar tjejers prestationsförmåga

”Jag städar det jag ids utom veckan jag har ägglossning, då städar jag som en galning och det är fint i några dagar och sedan har vi det på vårt vanliga stökiga sätt (…)”

”:-) Ägglossningsenergin kan uträtta underverk!”

Jag har gått och tänkt på det där, att det måste ju vara värsta grejen inom elitidrott. De lär ju ha läkare som följer deras menscykel in i minsta detalj och med tabletter försöker styra så att den mest optimala perioden infaller vid stora mästerskap, tänkte jag. Undrar bara vad som är den mest optimala perioden?

Ägglossningsenergin skrev tjejerna i kommentaren här ovan om men den känner jag inte igen. För egen del så får jag en ganska tydlig temperaturstegring vid ägglossning och känner mig sjuk och febrig någon dag tills kroppen har vant sig. När ägglossningen är över så blir jag ofta deppig, fram till strax innan mensen då jag blir fly förbannad istället. Undrar om inte jag skulle prestera som bäst under de där arga dagarna.

(Alla får högre temperatur vid ägglossning, blir man gravid så håller den sig sedan hög annars sjunker den igen vid mens, det handlar dock om tiondelar så man måste hålla stenkoll om man ska använda kroppstemperatur som alternativ till ägglossningstest och graviditetstest. Det är så appar som Fertility friend, som nyligen blev godkänd som preventivmedel, fungerar.)

Med tanke på hur påverkad jag själv blir av ägglossning och mens så blev jag i alla fall nyfiken på hur elitidrottare utnyttjar menscykeln, så jag googlade. Och blev chockad. En sökning på svenska tog mig till en artikel från i höstas där fotbollsspelaren Lotta Schelin pratar om tabut kring mens. Om jag inte minns fel så är det här en del av en kampanj från något mensskyddsföretag, minns att det dök upp på Twitter förra året (och det är uppenbarligen ett pressmeddelande för i princip samma text finns på flera ställen).

– Man kartlägger oss elitidrottare, man vet allt och gör allt från hjärtundersökningar till blodprover. Men man har inte någon gång kartlagt min menstruation och hur den påverkar mig, säger Rosengårdsanfallaren. 

(…)

I grunden är det en jämställdhetsfråga, tycker hon. Om män hade haft mens hade frågor om mens och träning förmodligen varit grundligt kartlagda, gissar hon, och tycker att det nästan kan bli lite komiskt att tänka på den utrustning som följer med landslaget ut på resor. I bagaget finns allt fotbollsspelarna kan behöva:

– Vi har tuggummi, tops, näsdroppar – you name it. Men vi har inga bindor eller tamponger. (Schelin vill bryta menstabut, svt.se)

Jag är helt förbluffad. Samtidigt som man smyger in cerat med steroider (Therese Johaug m fl), tar astmamediciner trots ingen astma och höghöjdstränar för att ”naturligt” öka prestationsförmågan så missar man att kartlägga något som rimligtvis påverkar alla kvinnliga idrottare varenda månad. Det kan ju inte stämma, tänker jag och googlar vidare.

Det flesta länkar handlar om att mensen upphör när man tränar för hårt. När man någon gång lyfter frågan om att det kanske kan vara så att menscykeln påverkar prestationsförmåga och skaderisken så blir svaret bara ”det finns för lite forskning och den som finns spretar så det går inte att dra några slutsatser”. Vem tror att det hade varit så här om killar hade haft mens?!

Så jag googlar på engelska, det måste ju finnas mer att gå på. Jag hamnar på CNN och artikeln Did you lose because you had your period? Här kan man läsa:

When British tennis player Heather Watson said in a post-match interview that she lost her Australian Open round due to ”girl things,” she sparked a debate about menstruation that quickly spread across the world.

”Has sport’s last taboo been broken?” wondered commentators, after the 22-year-old described feeling ”light-headed” and ”low on energy,” putting it down to her period.

Om man läser vidare i samma artikel så lyfts frågan kring varför mens är så tabu överhuvudtaget. Från varför vi vuxna kvinnor gömmer bindan eller tampongen i tröjärmen när vi smyger iväg till toaletten på jobbet till hur jobbigt det var för en av världens bästa tennisspelare att spela Wimbledon-finalen i en kort vit kjol med TV-kameror som följer minsta rörelse. Är detta, att ”det är skämmigt”, anledningen till att man missar att överhuvudtaget undersöka hur ägglossning och mens påverkar idrottsprestationer?

Helt sjukt, om du frågar mig!

Uppdatering: I Cissi Wallins kommentarsfält fick jag den här länken, en del forskning finns ändå gjord och vill du veta mer så är det här en bra början: Menstruation och fysisk prestation

Men jag fortsätter att hävda att det är märkligt att inte mer forskning har gjorts och att det inte pratas mer om detta.

För snart sex år sedan separerade jag och min man efter att ha varit ihop sedan vi var 16 år.  Alla par med en lång gemensam historia har väl sina områden som man återkommande bråkar om och inte sällan är det pengar och ekonomi, men det har det aldrig varit för oss. Vi har haft dåligt med pengar och vi har haft det gott ställt men vi har alltid lyckats ha en samsyn kring hur vi ska hushålla. Vi har också varit överens om hur vi skulle göra vid en eventuell skilsmässa, äktenskapsförord finns men framförallt så hade vi också pratat igenom hur vi tänker för att det ska bli rättvist, så när vi lämnade in skilsmässopapperen så tänkte vi inte så mycket på ekonomin. Det skulle lösa sig.

Det visade sig dock att när vi stod inför att på riktigt dela upp våra tillgångar så var vi visst inte så överens som vi trodde. För första gången bråkade vi om pengar. Vi kom aldrig så långt att skilsmässan gick igenom och därför kunde vi också glömma bort det där bråket, men jag bär det ändå med mig som en påminnelse om hur viktigt det är att se till att man kan stå på egna ben om det krävs.

Jag läser just nu Duktiga flickors revansch av Birgitta Ohlsson och jag kommer säkert få anledning att återkomma till denna bok här i bloggen men jag tyckte att det passade bra med en första reflektion så här på internationella kvinnodagen. Ohlsson har dagen till ära också skrivit ett debattinlägg på DI där hon uppmanar alla kvinnor att se till att skaffa sig ett kapital på 100 000 kr som gör att de kan dra från både dåliga relationer och arbetsplatser.

100 000 kronor kanske känns ouppnåeligt och det är egentligen inte summan i sig som är det viktiga, den är naturligtvis relativ till vilken standard man är van vid och kan tänka sig. Det behöver inte heller handla om pengar, men alltför många kvinnor stannar i dåliga relationer för att de är rädda för att inte klara sig ekonomiskt vid en separation.

Jag såg en kommentar om att man kan väl inte gå och vänta sig att allting ska gå åt skogen och personen i fråga menade att man inte kan ha någon vidare bra relation om man känner att man måste ha ett fuck off-kapital. Men alla känner vi väl någon, eller i alla fall har hört talas om någon, som blivit utsatt för otrohet, vars man plötsligt och oväntat får en 40-årskris och drar till Thailand eller där kärleken plötsligt bara dör. Då vill man banne mig inte sitta fast bara för att man inte har råd att lämna.

Det handlar som sagt inte bara om att ha pengar på banken, det finns andra sätt att se om sitt hus. Har du som kvinna råd att köpa en egen bostad? Om inte, står du i bostadskön? Det är inte bara i Stockholm som det krävs flera (många) år i bostadskön för att få en hyresrätt. Har du investerat i dig själv och din karriär, eller sitter du fast i kvinnofällan och förlitar dig på din man som tjänar så bra så att du kan jobba deltid? Om du nu jobbar deltid, betalar din man in extra till din pension? Jag skulle säga att den bästa investeringen som du kan göra i dig själv är att våga sticka ut hakan och göra karriär och en ordentlig utbildning är en bra grund.

Samtidigt som allt detta är viktigt för att få en känsla av frihet och kraft att agera så vet jag att det inte alltid är så enkelt att prioritera. Om man i själ och hjärta känner att barnen är det viktigaste jag har och man är övertygad om att den där deltiden ger barnen en bättre grund att stå på i livet, ska man då ge upp den tiden för att man kanske någon gång i framtiden behöver mer pengar? Det handlar förstås om att göra val och dessa val är tyvärr ofta svårare för kvinnor, en annan gång kanske jag går in mer på det.

Åter till min egen skilsmässohistoria som inte blev någon skilsmässa… För mig har det alltid varit viktigt att känna att jag kan stå på mina egna ben, men vår separation sammanföll med att jag precis hade avslutat en utbildning och jag sökte nytt jobb. Jag jobbade bara några strötimmar som konsult, men den inkomsten täckte inte ens hyran. Det var väl egentligen inget större problem, jag fick pengar av min man när jag bad om det. Men det var ju just det där med att behöva tigga och be, det var egentligen från vårt gemensamma sparande men eftersom han stod på alla konton så var jag tvungen att gå genom honom varje gång jag behövde pengar och det, som aldrig varit ett problem under tiden vi var tillsammans, blev plötsligt både jobbigt och lite förnedrande. Det ledde till att jag, som egentligen sökte reklamjobb, tog en tjänst som lärarvikarie bara för att få någon form av fast inkomst. Det var inte vad jag hade tänkt mig just då men det var fantastiskt skönt att känna att jag fixar det här, jag löser min vardag själv. Jag borde förstås ha haft ett eget sparkonto men en lärarutbildning i bagaget är också en bra grund för ett dra åt helvete-kapital.

Elin it is

Igår var jag arg i bloggen och jag står fortfarande för den ilskan men samtidigt så har jag fått anledning att tänka efter. Ibland saknar jag att vara ung, att vara tonåring när allt var svart eller vitt och man visste vad man tyckte och det fanns ingen annan sanning. När jag gick i gymnasiet så umgicks jag med en intressant blandning av höger och vänster och vilka diskussioner vi kunde ha! På den tiden var det bara roligt och utvecklande, ingen behövde känna sig trampad på för vi var alla på ungefär samma plats i livet, vi tyckte nog egentligen ungefär likadant, vi hade bara olika teorier om hur vi skulle nå de idealiska mål för samhället som vi alla såg.

Nuförtiden har jag svårt att ge mig hän i en diskussion eller debatt för med lite mer livserfarenhet så vet man ju att det finns så många sidor och perspektiv som man måste ta hänsyn till. Det är sällan det går att säga att man har det absolut säkra svaret. Men diskutera ska vi, ingenting blir bättre av att man sitter och trycker på åsikterna själv.

Frågan är hur man bäst kommer vidare när man faktiskt är ganska säker på att man själv har rätt?

Bob Hansson har skrivit klokt om debattklimatet idag och det kan faktiskt kopplas ihop lite med mitt näst senaste blogginlägg, om att lära av sina misstag och att ge feedback utan att trycka ner.
Hela texten läser du här:

”Att höja sig genom att sänka andra – tricket för de intellektuellt lata”

Tänk om vi gjorde så här istället när vi diskuterade:

Klipp från SVT Opinion, text av Bob Hansson

Det här ska jag ta med mig och försöka att anamma ännu mer. Vidare menar Hansson att debatterna låser sig och lyfter fram människors sämsta sidor därför att de blir rädda. När vi blir rädda så fungerar vi dåligt, vi går i försvar och får svårt att ta in något nytt. Det är ju knappast till någon nytt att försöka skrämma någon till att tycka som jag, det ger ju bara omvänd effekt.

Jag kollade publiceringsdatum noga när det här debattinlägget dök upp i mitt Facebook-flöde sent igår kväll:

Urklipp från Expressen.se, publicerat 1 mars 2017, Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?

Vissa debattinlägg förvånar mig verkligen, varför ta upp detta uttjatade ämne som om det vore något nytt och fräscht om och om igen? Det är som när man skulle öva på att debattera i skolan och det alltid var samma ämnen. Hur många här har aldrig argumenterat för eller emot rökning till exempel? Ingen? Nej, jag trodde väl det. Okej om man tar in den föregående debatten och för den vidare, men detta aningslösa ”Vet ni vad jag precis kom på? Folk är idioter!”, det har jag lite svårt för.

Extra svårt har jag för när man väljer att sparka på dem som redan ligger för att framhäva sin egen förträfflighet.

Jessica Lotorns debattinlägg på Expressen.se tar avstamp i ett brev från hennes barns förskola där föräldrarna ombeds att skicka in sommarschema. Lite käckt har personalen påmint om Barnkonventionen artikel 31 som tydligen säger följande:  ”Barnet har rätt till vila, avkoppling, lek och rekreation” .

Lotorn är upprörd över att detta behövs påminnas om, att du som förälder är den viktigaste personen i ditt barns liv. Och så långt är jag med, jag tycker också att det är på gränsen till kränkande att personalen anser sig behöva skriva detta. Men sedan går mina och Lotorns erfarenheter isär när hon fortsätter:
Jag känner till alldeles för många människor som tar varje chans för att slippa vara tillsammans med sina egna barn. Människor som ser förskolan som ett tillfälle för ”egentid”.

Gör du verkligen det Jessica Lotorn? Känner du dessa människor? Eller, förlåt, ”känner till” skriver du. Betyder det att du har hört talas om (fast egentligen inte vet säkert)? Eller att du har sneglat på någon annans sommarschema och gjort din egen tolkning? Eller att en kompis till dig har berättat att på hennes barns förskola så finns det minsann en mamma som ibland handlar lite mat innan hon hämtar på förskolan?

Det här är ju så gamla nyheter, så jag orkar knappt ens börja förklara varför du har så fel Jessica, men det är just det där med att sparka på dem som ligger. De orkar inte svara själva (förhoppningsvis orkar de inte läsa ditt aningslösa debattinlägg heller, så slipper de i alla fall den bördan på sina axlar).

Jag ska försöka att ta detta kort, till Jessica Lotorn, till personalen på hennes barns förskola som skriver kränkande lappar och till alla som har tryckt på gilla till denna artikel:

• Alla kan inte vara lediga på sommaren (kommentera om ni vill att jag ska förklara varför).
• Ytterst få föräldrar lämnar sina barn på förskolan för att gå på spa, slappa vid poolen, lyxshoppa eller vad det nu är som ni föreställer er. Och om de gör det, innan du har fått motsatsen bevisad så ber jag dig att utgå från att det finns en förklaring. Vet du på riktigt någon som gör detta och har du då frågat varför?
• De som inte kan låta sina barn vara lediga på sommaren är ofta samma personer som inte kan ge sina barn fina (=dyra) sommarminnen att ta med till första skoldagen. När de debattinläggen börjar dyka upp efter loven och ni skriver arga svar om hur dumma lärarna är för att de inte slutar med att fråga barnen vad de har gjort på sommaren, kom då ihåg det här. Föräldrarna har inte valt att inte åka på semester till Öland eller Kreta, de har inte valt att inte ge sina barn unika minnen av sand mellan tårna och glass i stora lass – de hade inget val. Det kanske är bäst att jag förklarar ändå: De kanske inte hade pengar (på riktigt, inga pengar, inte att de prioriterar dåligt, har man noll så blir prioriteringen noll), de kanske är sjuka, deras barn kanske mår dåligt av att inte få följa sina rutiner, de kanske blir av med sitt jobb om de kräver att få semester, de kanske lider av utmattningssyndrom och kämpar för att överleva dagen (nej, det syns inte utanpå), de kanske…. fyll på själv, jag litar faktiskt på att du kan även om du råkade låta lite inskränkt i ditt inlägg/lappskrivande/kommenterande.

Puh, nu har jag varit arg på offentlig plats tillräckligt för idag. Men det var ganska roligt, jag ska nog pröva det här flera gånger. Tar till och med och skapar mig en kategori för Åsikter och debatt. En annan som har det är Cissi Wallin och hon kan väl, bland annat, sägas vara en proffs-tyckare. Självklart så har hon även tyckt till om mitt ämne för dagen, läs här: Dagens föräldrar vill ju inte vara med sina barn eller?

Där skriver Cissi om ganska exakt det som jag skulle vilja fylla på med här för att fortsätta att förklara att vi visst vill umgås med våra barn och vi älskar dem visst och vi är fortfarande bra föräldrar, även om vi ibland har behov av egentid. Och kom ihåg, de allra flesta har sina barn i barnomsorgen för att de har annat att göra, som inte involverar barnen men som ändå inte kan räknas som egentid. Men eftersom detta redan är för långt så skriver jag inte mer, istället låter jag intresserade läsare följa länken till Cissi Wallin.

P.S. Cissi Wallin har skrivit ett antal inlägg som knyter an till temat, men tyvärr är bloggfunktionen på Mama helt värdelös att både bläddra och söka i så jag ger upp min länkjakt.