För snart sex år sedan separerade jag och min man efter att ha varit ihop sedan vi var 16 år.  Alla par med en lång gemensam historia har väl sina områden som man återkommande bråkar om och inte sällan är det pengar och ekonomi, men det har det aldrig varit för oss. Vi har haft dåligt med pengar och vi har haft det gott ställt men vi har alltid lyckats ha en samsyn kring hur vi ska hushålla. Vi har också varit överens om hur vi skulle göra vid en eventuell skilsmässa, äktenskapsförord finns men framförallt så hade vi också pratat igenom hur vi tänker för att det ska bli rättvist, så när vi lämnade in skilsmässopapperen så tänkte vi inte så mycket på ekonomin. Det skulle lösa sig.

Det visade sig dock att när vi stod inför att på riktigt dela upp våra tillgångar så var vi visst inte så överens som vi trodde. För första gången bråkade vi om pengar. Vi kom aldrig så långt att skilsmässan gick igenom och därför kunde vi också glömma bort det där bråket, men jag bär det ändå med mig som en påminnelse om hur viktigt det är att se till att man kan stå på egna ben om det krävs.

Jag läser just nu Duktiga flickors revansch av Birgitta Ohlsson och jag kommer säkert få anledning att återkomma till denna bok här i bloggen men jag tyckte att det passade bra med en första reflektion så här på internationella kvinnodagen. Ohlsson har dagen till ära också skrivit ett debattinlägg på DI där hon uppmanar alla kvinnor att se till att skaffa sig ett kapital på 100 000 kr som gör att de kan dra från både dåliga relationer och arbetsplatser.

100 000 kronor kanske känns ouppnåeligt och det är egentligen inte summan i sig som är det viktiga, den är naturligtvis relativ till vilken standard man är van vid och kan tänka sig. Det behöver inte heller handla om pengar, men alltför många kvinnor stannar i dåliga relationer för att de är rädda för att inte klara sig ekonomiskt vid en separation.

Jag såg en kommentar om att man kan väl inte gå och vänta sig att allting ska gå åt skogen och personen i fråga menade att man inte kan ha någon vidare bra relation om man känner att man måste ha ett fuck off-kapital. Men alla känner vi väl någon, eller i alla fall har hört talas om någon, som blivit utsatt för otrohet, vars man plötsligt och oväntat får en 40-årskris och drar till Thailand eller där kärleken plötsligt bara dör. Då vill man banne mig inte sitta fast bara för att man inte har råd att lämna.

Det handlar som sagt inte bara om att ha pengar på banken, det finns andra sätt att se om sitt hus. Har du som kvinna råd att köpa en egen bostad? Om inte, står du i bostadskön? Det är inte bara i Stockholm som det krävs flera (många) år i bostadskön för att få en hyresrätt. Har du investerat i dig själv och din karriär, eller sitter du fast i kvinnofällan och förlitar dig på din man som tjänar så bra så att du kan jobba deltid? Om du nu jobbar deltid, betalar din man in extra till din pension? Jag skulle säga att den bästa investeringen som du kan göra i dig själv är att våga sticka ut hakan och göra karriär och en ordentlig utbildning är en bra grund.

Samtidigt som allt detta är viktigt för att få en känsla av frihet och kraft att agera så vet jag att det inte alltid är så enkelt att prioritera. Om man i själ och hjärta känner att barnen är det viktigaste jag har och man är övertygad om att den där deltiden ger barnen en bättre grund att stå på i livet, ska man då ge upp den tiden för att man kanske någon gång i framtiden behöver mer pengar? Det handlar förstås om att göra val och dessa val är tyvärr ofta svårare för kvinnor, en annan gång kanske jag går in mer på det.

Åter till min egen skilsmässohistoria som inte blev någon skilsmässa… För mig har det alltid varit viktigt att känna att jag kan stå på mina egna ben, men vår separation sammanföll med att jag precis hade avslutat en utbildning och jag sökte nytt jobb. Jag jobbade bara några strötimmar som konsult, men den inkomsten täckte inte ens hyran. Det var väl egentligen inget större problem, jag fick pengar av min man när jag bad om det. Men det var ju just det där med att behöva tigga och be, det var egentligen från vårt gemensamma sparande men eftersom han stod på alla konton så var jag tvungen att gå genom honom varje gång jag behövde pengar och det, som aldrig varit ett problem under tiden vi var tillsammans, blev plötsligt både jobbigt och lite förnedrande. Det ledde till att jag, som egentligen sökte reklamjobb, tog en tjänst som lärarvikarie bara för att få någon form av fast inkomst. Det var inte vad jag hade tänkt mig just då men det var fantastiskt skönt att känna att jag fixar det här, jag löser min vardag själv. Jag borde förstås ha haft ett eget sparkonto men en lärarutbildning i bagaget är också en bra grund för ett dra åt helvete-kapital.