Jag är med i en sluten grupp på Facebook för föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Vilka svårigheter barnen (och föräldrarna) har varierar mycket. Det varierar också hur mycket jag orkar läsa och ta till mig. Mycket handlar om frustration över att skolan inte har tillräckligt med resurser och kunskap och alltför ofta skriks det ”ANMÄL” i kommentarerna. Jag förstår frustrationen men ibland känner jag att det saknas förståelse för skolpersonalen och deras övermäktiga arbete. Jag menar inte att man inte ska försvara och stå upp för sitt barns behov, men det är så viktigt att försöka få till en bra dialog och att också försöka förstå att lärarna inte är ute efter att vara elaka, de är inte inkompetenta, men de har 30 barn i varje klass som alla har olika behov.

Men det som gör mig mest ledsen när jag läser i den här gruppen är alla som kämpar och kämpar och aldrig får näsan över vattenytan. Ensamstående föräldrar som inte längre orkar ta emot fula ord, frustration och sorg från sina barn eller tonåringar. När livet nästan bara är en kamp men man själv är sjukskriven, eller jobbar långa dagar på ett jobb som inte skänker annan mening än pengar till mat och hyra – hur ska man då hitta en väg ut? Till lycka, glädje och mening med livet?

Det bästa är när någon i gruppen stolt visar upp sitt barns första kalasinbjudan, ett godkänt betyg, ett antagningsbesked till en utbildning eller bara berättar att barnet är ute och leker med en kompis för första gången – det är inte självklart för alla barn.