Just nu skulle jag vilja trycka på stoppknappen och komma ikapp på typ alla områden. Hinner inte, hinner inte, hinner inte. Men jag övar mig på att vara i nuet hela tiden. Att ta in och faktiskt vara glad för att jag just nu sitter i en korridor och väntar på ett barn som har roligt i en simbassäng. Det känns bra, jag är den mamman som jag vill vara när jag är här. Just nu kan jag inte göra något annat och då behöver jag inte heller oroa mig för det.