• About

It's Elin, is it?

~ Jobb, utbildning, kommunikation, familj

It's Elin, is it?

Månadsarkiv: mars 2017

Akronymer i gemener eller versaler?

11 lördag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Blandat

≈ Lämna en kommentar

Jag och maken har en liten språkdiskussion här på kvällskvisten, efter att jag har klickat förbi en artikel om adhd. M kastar en blick på min dator och kommenterar: – Varför skriver inte folk akronymer med versaler?! Jag blir lite osäker och tar till min vän Google. Skrivs akronymer alltid med versaler eller inte?

Vi går till Wikipedia och lär oss att ”Akronymer som har fått fotfäste i språket normaliseras oftast till gemener: it, tv, cd, adhd. I allmänhet är det dock accepterat att versalisera dem. Undantag är akronymer som läses som normala ord: hiv, laser, prao, radar.” Dessutom listar Wikipedia en rad andra regler och undantag för versalisering av akronymer. M blir ännu mer upprörd och konstaterar att det är därför han är programmerare och inte lingvist.

– Varför inte bara bestämma sig för en regel och hålla sig till den?! Ja, det kan man undra.

Vi har haft ett fint födelsedagsfirande idag och Robin Bengtsson vann mellon, inte min favorit men helt okej.

Paket

10 fredag Mar 2017

Posted by elinitis in Blandat

≈ Lämna en kommentar

Idag blir det inte mycket skrivet här, jag har varit alldeles för upptagen med att slå in paket och köpa tårta. Men jag skrev lite på jobbet idag i alla fall:

Melodifestivalfinalisten Ace Wilder till Springpride

Feministisk pojkmamma och Bechdeltest

09 torsdag Mar 2017

Posted by elinitis in Blandat

≈ 1 kommentar

Innan jag fick barn så föreställde jag mig alltid att jag skulle få döttrar, kanske en pojke också men att det bara skulle bli pojkar trodde jag av någon anledning inte. Jag hade många tankar kring hur jag skulle uppfostra min blivande dotter för att hon skulle bli stark och framgångsrik. Nu fick jag i stället tre pojkar och jag måste erkänna att jag famlar lite i mörkret, jag vet inte riktigt hur jag ska försöka forma och stötta mina söner till att bli de bästa medmänniskor de kan ur ett feministiskt perspektiv.

Min äldsta son och jag har ofta våra bästa stunder när vi åker bil tillsammans och idag gjorde vi det, bara han och jag. Vi började prata om vilka filmer som är bra och han jämförde Bolt och Husdjurens hemliga liv och menade att den senare inte är lika bra för att den är en kopia av den förra. Originalet är alltid bäst. Nästan 11-åringen förklarade att han är ju stor nu och gillar inte att se om samma filmer flera gånger som småbarnen. Men, ett undantag finns ju förstås och det är det fantastiska mästerverket Bilar med Blixten McQueen, som har kultstatus och kan ses hur många gånger som helst hemma hos oss.

Vi pratade vidare om Bilar och den här gången tog jag chansen. Hur mycket jag än älskar den här filmen så, förklarade jag för E, har den ett stort fel och det är att den inte klarar Bechdeltestet:

  1. Har filmen två eller fler namngivna kvinnliga karaktärer? – Ja, det är på håret att den klarar testet men Sally, Flo och Lizzie finns i alla fall. Det är också något oklart vilken kön Rödis är.
  2. …som pratar med varandra? – Jo, Flo och Sally pratar med varandra vid ett tillfälle
  3. …om något annat än män? – Nej, de pratar om Blixten.

Det blev inledningen till en intressant diskussion, eller möjligen monolog från min sida med korta inlägg från sonen när jag hämtade andan i mitt brandtal 🙂 Vi hann med att prata om allt möjligt från varför man ser så få affärskvinnor i filmer, varför actionhjältar har högklackat trots att de skulle bli bättre på sitt jobb i gympaskor till härskartekniker som leder till att kvinnor inte vågar sig in i styrelserummen. Jag har all anledning att tro att vi kommer att återkomma till den här diskussionen, troligen redan om någon halvtimme när simningen är över och vi sitter i bilen igen.

Jag tror nog att det ska kunna bli en god feminist av denna son, han älskar att diskutera samhällsfenomen och strukturer och än så länge är han ganska formbar och litar på att hans mamma och pappa är smarta och har koll. Det är bara att ösa på med så mycket kunskap vi kan innan han blir en trulig tonåring som ifrågasätter allt vi säger.

Tre söner

Mammas älsklingar


 

 

Dra åt helvete-kapitalet

08 onsdag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Åsikter och debatt, Blandat

≈ 2 kommentarer

För snart sex år sedan separerade jag och min man efter att ha varit ihop sedan vi var 16 år.  Alla par med en lång gemensam historia har väl sina områden som man återkommande bråkar om och inte sällan är det pengar och ekonomi, men det har det aldrig varit för oss. Vi har haft dåligt med pengar och vi har haft det gott ställt men vi har alltid lyckats ha en samsyn kring hur vi ska hushålla. Vi har också varit överens om hur vi skulle göra vid en eventuell skilsmässa, äktenskapsförord finns men framförallt så hade vi också pratat igenom hur vi tänker för att det ska bli rättvist, så när vi lämnade in skilsmässopapperen så tänkte vi inte så mycket på ekonomin. Det skulle lösa sig.

Det visade sig dock att när vi stod inför att på riktigt dela upp våra tillgångar så var vi visst inte så överens som vi trodde. För första gången bråkade vi om pengar. Vi kom aldrig så långt att skilsmässan gick igenom och därför kunde vi också glömma bort det där bråket, men jag bär det ändå med mig som en påminnelse om hur viktigt det är att se till att man kan stå på egna ben om det krävs.

Jag läser just nu Duktiga flickors revansch av Birgitta Ohlsson och jag kommer säkert få anledning att återkomma till denna bok här i bloggen men jag tyckte att det passade bra med en första reflektion så här på internationella kvinnodagen. Ohlsson har dagen till ära också skrivit ett debattinlägg på DI där hon uppmanar alla kvinnor att se till att skaffa sig ett kapital på 100 000 kr som gör att de kan dra från både dåliga relationer och arbetsplatser.

100 000 kronor kanske känns ouppnåeligt och det är egentligen inte summan i sig som är det viktiga, den är naturligtvis relativ till vilken standard man är van vid och kan tänka sig. Det behöver inte heller handla om pengar, men alltför många kvinnor stannar i dåliga relationer för att de är rädda för att inte klara sig ekonomiskt vid en separation.

Jag såg en kommentar om att man kan väl inte gå och vänta sig att allting ska gå åt skogen och personen i fråga menade att man inte kan ha någon vidare bra relation om man känner att man måste ha ett fuck off-kapital. Men alla känner vi väl någon, eller i alla fall har hört talas om någon, som blivit utsatt för otrohet, vars man plötsligt och oväntat får en 40-årskris och drar till Thailand eller där kärleken plötsligt bara dör. Då vill man banne mig inte sitta fast bara för att man inte har råd att lämna.

Det handlar som sagt inte bara om att ha pengar på banken, det finns andra sätt att se om sitt hus. Har du som kvinna råd att köpa en egen bostad? Om inte, står du i bostadskön? Det är inte bara i Stockholm som det krävs flera (många) år i bostadskön för att få en hyresrätt. Har du investerat i dig själv och din karriär, eller sitter du fast i kvinnofällan och förlitar dig på din man som tjänar så bra så att du kan jobba deltid? Om du nu jobbar deltid, betalar din man in extra till din pension? Jag skulle säga att den bästa investeringen som du kan göra i dig själv är att våga sticka ut hakan och göra karriär och en ordentlig utbildning är en bra grund.

Samtidigt som allt detta är viktigt för att få en känsla av frihet och kraft att agera så vet jag att det inte alltid är så enkelt att prioritera. Om man i själ och hjärta känner att barnen är det viktigaste jag har och man är övertygad om att den där deltiden ger barnen en bättre grund att stå på i livet, ska man då ge upp den tiden för att man kanske någon gång i framtiden behöver mer pengar? Det handlar förstås om att göra val och dessa val är tyvärr ofta svårare för kvinnor, en annan gång kanske jag går in mer på det.

Åter till min egen skilsmässohistoria som inte blev någon skilsmässa… För mig har det alltid varit viktigt att känna att jag kan stå på mina egna ben, men vår separation sammanföll med att jag precis hade avslutat en utbildning och jag sökte nytt jobb. Jag jobbade bara några strötimmar som konsult, men den inkomsten täckte inte ens hyran. Det var väl egentligen inget större problem, jag fick pengar av min man när jag bad om det. Men det var ju just det där med att behöva tigga och be, det var egentligen från vårt gemensamma sparande men eftersom han stod på alla konton så var jag tvungen att gå genom honom varje gång jag behövde pengar och det, som aldrig varit ett problem under tiden vi var tillsammans, blev plötsligt både jobbigt och lite förnedrande. Det ledde till att jag, som egentligen sökte reklamjobb, tog en tjänst som lärarvikarie bara för att få någon form av fast inkomst. Det var inte vad jag hade tänkt mig just då men det var fantastiskt skönt att känna att jag fixar det här, jag löser min vardag själv. Jag borde förstås ha haft ett eget sparkonto men en lärarutbildning i bagaget är också en bra grund för ett dra åt helvete-kapital.

Screenshot 2017-03-08 21.26.18

Elin it is

Bild

Fast det är svårt att tro på vårtecknen…

07 tisdag Mar 2017

Screenshot 2017-03-07 20.56.58

Publicerat av elinitis | Filed under #blogg100, Blandat

≈ Lämna en kommentar

5 tecken på att våren faktiskt är på väg

06 måndag Mar 2017

Posted by elinitis in Blandat

≈ Lämna en kommentar

1. Man återvänder till jobbet och sin överfulla inkorg efter att vabruari äntligen är slut.

2. På förskolan sitter semesterlappen upptejpad på barnets hylla.

3. Man glömmer att gå hem från jobbet eftersom det inte har blivit mörkt än.

4. Pollenprognoser och bilder på snödroppar fyller ens sociala medier medan semlorna plötsligt lyser med sin frånvaro.

5. Man börjar fundera på hur många år det kan ha gått sedan det där jobbigt placerade fönstret i trappen faktiskt tvättades senast.

Men än är inte våren riktigt här, så nu är det mörkt!

Vabruari – månaden som försvann

05 söndag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Blandat

≈ Lämna en kommentar

Det är tydligen mars nu men jag har inte riktigt hängt med och att det snöade igår hjälper inte direkt till att få in känslan att det är mars och våren är på väg. Det känns också som att februari bara försvann. Först var vi sjuka en vecka. Sedan hade jag en hektisk vecka på jobbet med ett par stora höjdpunkter – efter det har jag bara försökt komma ikapp både hemma och på jobbet. Vi hann med en förkylning till i början av sportlovet men tog oss i alla fall iväg till Stockholm ett par dagar. Sedan firade Torshälla 700-årsdag och på natten efter det kräktes lillebror. Nu har det gått en vecka och han är fortfarande inte helt bra.

Månaden har haft flera höjdpunkter och jag är glad och tacksam att vi inte blev sjuka just då, det känns när jag tänker efter, helt otroligt, men alla dagar däremellan har bara försvunnit. Förlåt om du har försökt få tag på mig och jag inte har svarat, förlåt om du är en av dem som ligger bland mina hundratals obehandlade mail.

Det känns också jobbigt att jag bara har kunnat hälsa på mamma en gång på hela den här månaden, då hon har hunnit med att flytta till vårdboende och hamna på sjukhus inte mindre än två gånger.

img_1985

Mormor och minstebror

 

Älskade amning och dess mindre älskade följder

Vår nästan 2-åring har nu alltså varit magsjuk i en vecka. Han har pendlat mellan att vara riktigt ynklig och att vara helt pigg, äta ganska bra och sedan plötsligt bli dålig igen. Jag är innerligt tacksam över att jag fortfarande ammar honom, jag tror verkligen att det är amningen som har gjort att vi har kunnat undvika uttorkning och att han mellan varven orkat leka och vara glad.

Det enda som jag ibland känner är negativt med amning är att barnet blir så låst vid mamman. Den här veckan har verkligen varit påfrestande, värst var det förstås i början av veckan när jag själv också var sjuk men även nu i slutet av veckan när jag har haft lilleman klängande på mig konstant. Pappa duger inte alls just nu, inte ens till att välja film på TV:n, hälla upp vatten i glaset eller krama en stund medan jag lagar mat. Igår trotsade vi dock protesterna och jag åkte iväg och storhandlade. Så tråkigt i vanliga fall, men igår var det helt underbart att bara få komma ut!

Hur många gånger har jag kört hissen i Fisher price-garaget upp och ned? Hur många gånger har jag bytt film på iPaden? Hur många gånger har jag letat efter hjulen till Duplo-bilarna? Tyvärr är jag så dränerad på energi just nu så jag orkar och kan inte ens hitta på några nya roliga aktiviteter. Då är det ren och skär lycka när minstebror kommer igång och leker med sina brorsor, i alla fall för en liten stund.

Just precis i detta nu är pappan, F och A i F:s rum och sorterar lego inför dammsugning! Det ska jag utnyttja genom att gå och…. tada….trumvirvel… laga mat 🙂

Hur får man någon annan att tycka som jag?

04 lördag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Åsikter och debatt, Blandat

≈ 1 kommentar

Igår var jag arg i bloggen och jag står fortfarande för den ilskan men samtidigt så har jag fått anledning att tänka efter. Ibland saknar jag att vara ung, att vara tonåring när allt var svart eller vitt och man visste vad man tyckte och det fanns ingen annan sanning. När jag gick i gymnasiet så umgicks jag med en intressant blandning av höger och vänster och vilka diskussioner vi kunde ha! På den tiden var det bara roligt och utvecklande, ingen behövde känna sig trampad på för vi var alla på ungefär samma plats i livet, vi tyckte nog egentligen ungefär likadant, vi hade bara olika teorier om hur vi skulle nå de idealiska mål för samhället som vi alla såg.

Nuförtiden har jag svårt att ge mig hän i en diskussion eller debatt för med lite mer livserfarenhet så vet man ju att det finns så många sidor och perspektiv som man måste ta hänsyn till. Det är sällan det går att säga att man har det absolut säkra svaret. Men diskutera ska vi, ingenting blir bättre av att man sitter och trycker på åsikterna själv.

Frågan är hur man bäst kommer vidare när man faktiskt är ganska säker på att man själv har rätt?

Bob Hansson har skrivit klokt om debattklimatet idag och det kan faktiskt kopplas ihop lite med mitt näst senaste blogginlägg, om att lära av sina misstag och att ge feedback utan att trycka ner.
Hela texten läser du här:

”Att höja sig genom att sänka andra – tricket för de intellektuellt lata”

Tänk om vi gjorde så här istället när vi diskuterade:

screenshot-2017-03-04-21-51-20

Klipp från SVT Opinion, text av Bob Hansson

Det här ska jag ta med mig och försöka att anamma ännu mer. Vidare menar Hansson att debatterna låser sig och lyfter fram människors sämsta sidor därför att de blir rädda. När vi blir rädda så fungerar vi dåligt, vi går i försvar och får svårt att ta in något nytt. Det är ju knappast till någon nytt att försöka skrämma någon till att tycka som jag, det ger ju bara omvänd effekt.

Varför man skaffar barn om man inte vill (kan!) umgås med dem

03 fredag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Åsikter och debatt, Blandat

≈ 1 kommentar

Jag kollade publiceringsdatum noga när det här debattinlägget dök upp i mitt Facebook-flöde sent igår kväll:

screenshot-2017-03-02-16-31-55

Urklipp från Expressen.se, publicerat 1 mars 2017, Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?

Vissa debattinlägg förvånar mig verkligen, varför ta upp detta uttjatade ämne som om det vore något nytt och fräscht om och om igen? Det är som när man skulle öva på att debattera i skolan och det alltid var samma ämnen. Hur många här har aldrig argumenterat för eller emot rökning till exempel? Ingen? Nej, jag trodde väl det. Okej om man tar in den föregående debatten och för den vidare, men detta aningslösa ”Vet ni vad jag precis kom på? Folk är idioter!”, det har jag lite svårt för.

Extra svårt har jag för när man väljer att sparka på dem som redan ligger för att framhäva sin egen förträfflighet.

Jessica Lotorns debattinlägg på Expressen.se tar avstamp i ett brev från hennes barns förskola där föräldrarna ombeds att skicka in sommarschema. Lite käckt har personalen påmint om Barnkonventionen artikel 31 som tydligen säger följande:  ”Barnet har rätt till vila, avkoppling, lek och rekreation” .

Lotorn är upprörd över att detta behövs påminnas om, att du som förälder är den viktigaste personen i ditt barns liv. Och så långt är jag med, jag tycker också att det är på gränsen till kränkande att personalen anser sig behöva skriva detta. Men sedan går mina och Lotorns erfarenheter isär när hon fortsätter:
Jag känner till alldeles för många människor som tar varje chans för att slippa vara tillsammans med sina egna barn. Människor som ser förskolan som ett tillfälle för ”egentid”.

Gör du verkligen det Jessica Lotorn? Känner du dessa människor? Eller, förlåt, ”känner till” skriver du. Betyder det att du har hört talas om (fast egentligen inte vet säkert)? Eller att du har sneglat på någon annans sommarschema och gjort din egen tolkning? Eller att en kompis till dig har berättat att på hennes barns förskola så finns det minsann en mamma som ibland handlar lite mat innan hon hämtar på förskolan?

Det här är ju så gamla nyheter, så jag orkar knappt ens börja förklara varför du har så fel Jessica, men det är just det där med att sparka på dem som ligger. De orkar inte svara själva (förhoppningsvis orkar de inte läsa ditt aningslösa debattinlägg heller, så slipper de i alla fall den bördan på sina axlar).

Jag ska försöka att ta detta kort, till Jessica Lotorn, till personalen på hennes barns förskola som skriver kränkande lappar och till alla som har tryckt på gilla till denna artikel:

  • Alla kan inte vara lediga på sommaren (kommentera om ni vill att jag ska förklara varför).
  • Ytterst få föräldrar lämnar sina barn på förskolan för att gå på spa, slappa vid poolen, lyxshoppa eller vad det nu är som ni föreställer er. Och om de gör det, innan du har fått motsatsen bevisad så ber jag dig att utgå från att det finns en förklaring. Vet du på riktigt någon som gör detta och har du då frågat varför?
  • De som inte kan låta sina barn vara lediga på sommaren är ofta samma personer som inte kan ge sina barn fina (=dyra) sommarminnen att ta med till första skoldagen. När de debattinläggen börjar dyka upp efter loven och ni skriver arga svar om hur dumma lärarna är för att de inte slutar med att fråga barnen vad de har gjort på sommaren, kom då ihåg det här. Föräldrarna har inte valt att inte åka på semester till Öland eller Kreta, de har inte valt att inte ge sina barn unika minnen av sand mellan tårna och glass i stora lass – de hade inget val. Det kanske är bäst att jag förklarar ändå: De kanske inte hade pengar (på riktigt, inga pengar, inte att de prioriterar dåligt, har man noll så blir prioriteringen noll), de kanske är sjuka, deras barn kanske mår dåligt av att inte få följa sina rutiner, de kanske blir av med sitt jobb om de kräver att få semester, de kanske lider av utmattningssyndrom och kämpar för att överleva dagen (nej, det syns inte utanpå), de kanske…. fyll på själv, jag litar faktiskt på att du kan även om du råkade låta lite inskränkt i ditt inlägg/lappskrivande/kommenterande.

Puh, nu har jag varit arg på offentlig plats tillräckligt för idag. Men det var ganska roligt, jag ska nog pröva det här flera gånger. Tar till och med och skapar mig en kategori för Åsikter och debatt. En annan som har det är Cissi Wallin och hon kan väl, bland annat, sägas vara en proffs-tyckare. Självklart så har hon även tyckt till om mitt ämne för dagen, läs här: Dagens föräldrar vill ju inte vara med sina barn eller?

Där skriver Cissi om ganska exakt det som jag skulle vilja fylla på med här för att fortsätta att förklara att vi visst vill umgås med våra barn och vi älskar dem visst och vi är fortfarande bra föräldrar, även om vi ibland har behov av egentid. Och kom ihåg, de allra flesta har sina barn i barnomsorgen för att de har annat att göra, som inte involverar barnen men som ändå inte kan räknas som egentid. Men eftersom detta redan är för långt så skriver jag inte mer, istället låter jag intresserade läsare följa länken till Cissi Wallin.

P.S. Cissi Wallin har skrivit ett antal inlägg som knyter an till temat, men tyvärr är bloggfunktionen på Mama helt värdelös att både bläddra och söka i så jag ger upp min länkjakt.

 

 

 

 

Våga misslyckas för att komma vidare

02 torsdag Mar 2017

Posted by elinitis in #blogg100, Blandat

≈ 2 kommentarer

Snart ska jag ha årets medarbetarsamtal och det fick mig att tänka på vad jag tror var mitt första medarbetarsamtal med min nuvarande chef. Jag var ganska ny i min roll som marknadskommunikatör och dessutom lite osäker på vad jag egentligen höll på med, jag var dessutom provanställd med en desperat vilja att hålla mig kvar vid min tjänst.

Vid det här samtalet sa min chef något som jag verkligen har tagit fasta på sedan dess.
– Elin, kan det vara så att du är lite för försiktig? Att allting måste gås igenom både två och tre gånger innan du vågar släppa det och visa upp det?

Ja! Precis så var det. Han hade helt rätt och hans självklara råd var förstås att släppa taget och bara göra, att lita på att jag kan. Efter detta fick jag minst dubbelt så mycket gjort på jobbet, för jag slutade oroa mig så mycket för att det skulle bli fel. Och grejen är att om du skriver tio texter, eller vad du nu gör på ditt jobb, så kanske några blir bra och några blir mindre bra, men det blir i alla fall något.

laughing-gulls-2071489_640

Jag tänker på avsnittet i Mästerkocken när en av killarna ska baka en kaka. De andra tävlanden lyckas inte särskilt bra med sina rätter, men det är ändå killen med kakan som åker ut – helt enkelt för att han inte har någon kaka att presentera (den blev inte klar). De andra rätterna må vara mediokra, men halvbra är ändå bättre än ingenting.

Lära av misstag

Faktiskt så sa min förra chef något liknande men med helt andra ord och delvis annan innebörd:

– Våga misslyckas några gånger, det är helt okej om jag ser att du lär dig av misstagen.

Just detta att få lära sig av misstagen, att det finns utrymme för det på en arbetsplats tror jag är en otroligt viktigt faktor för att minska stress. Mår inte de flesta av oss ändå dåligt när vi har gjort något som inte blev bra? Då behöver vi stöttning istället för påpekanden om hur dåliga vi är.

Tyvärr är ju ingenting enkelt när det gäller mänsklig psykologi, alla människor tycks faktiskt inte lära sig av sina misstag, oavsett om de får positiv eller negativ feedback. Det verkar helt enkelt bero på hur våra hjärnor är kopplade. It’s not your fault you don’t learn from mistakes… your brain is just wired badly: http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2285312/Its-fault-dont-learn-mistakes–brain-just-wired-badly.html#ixzz4a4tQgPjO

Hursomhelst så kan man ju gruva sig hur mycket som helst inför första blogginlägget, första kyssen, första barnvagnspromenaden, första jobbet eller första gången man åker tunnelbana i en ny stad. Kanske gör man något tokigt men risken att det blir katastrof är ganska liten. Vad är det värsta som kan hända?, det är en bra devis. Sedan gör man det igen och igen och igen och snart behöver man inte ens tänka för att genomföra det där som var så himla jobbigt första gången. Våga misslyckas lite för att komma vidare helt enkelt.

screenshot-2017-03-01-20-52-38

Urklipp från Destination Eskilstunas nyhetsrum på Mynewsdesk. Hur läskigt det än var att publicera 2013 så är det rutin nu 2017. Alla är inte jättebra, men jag är stolt över att ha varit en del av nästan alla dessa och samtliga har lett till utrymme i pressen vilket ju faktiskt är målet.

Blogg100 2017 nummer 1

01 onsdag Mar 2017

Posted by elinitis in Blandat

≈ 1 kommentar

Världens tråkigaste rubrik och just nu känner jag mig som ungefär världens tråkigaste. Jag är hemma och vabbar, det är en ren chansning att smyga iväg från TV-soffan och Dusty Spridenfält och hans vänner för att snika till mig lite egentid vid datorn. Det kommer förmodligen inte att fungera någon längre stund.

Med den lilla brasklappen kastar jag mig in i årets blogg100. Jag har funderat mycket kring årets utmaning. Ska jag vara med eller inte? Ska jag bara köra på känn eller ha ett tydligt tema?

Där reste sig lillebror från soffan. Det får räcka så. Jag är igång, jag ska vara med! Jag har hundra dagar på mig att fundera ut något smart att skriva om.

Blogg100 – för att din röst har betydelse

IMG_4410

En annan dag – då solen sken och ingen var sjuk och livet var lite lättare. Idag är det mars och snart är det vår och kaffe i solen igen!

Nyare inlägg →

Bloglovin

It's Elin, is it?

Kategorier

#30dagarijanuari - min bloggutmaning #blogg24 #blogg100 #crop100 #sommar2014 Bebis Blandat Böcker & läsning Företagande Gravid gravidklåda havandeskapsförgiftning Hem och trädgård Hus och hem Kommunikation & PR Nya mål Resor Sponsring i bloggar Utmattning Åsikter och debatt

Arkiv

  • augusti 2021
  • januari 2021
  • mars 2020
  • juni 2019
  • maj 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • maj 2018
  • augusti 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • januari 2017
  • oktober 2016
  • september 2016
  • juli 2016
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • juli 2014
  • februari 2011
  • juli 2009

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • It's Elin, is it?
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • It's Elin, is it?
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …