Etiketter

,

Jag lyssnar just nu på boken Björnstad av Fredrik Backman. Nu har jag börjat fundera på stereotyper i böcker och filmer. Hur sanna är de egentligen? Och vad händer om vi går ifrån stereotypen i en berättelse? Tappar man läsaren/tittaren då?

Fredrik Backman är ju väldigt duktig på att lyfta fram, hm, hur ska jag säga, udda karaktärer. Men samtidigt som de på ett sätt känns udda, så är de också välbekanta. Ove, i En man som heter Ove, han är så typisk så att jag tror att alla som levt i Sverige en längre tid har en Ove i sin bekantskapskrets. Den där gubben i radhusområdet som kan och vet allt bäst. Det Backman gör, som är speciellt för hans böcker, är att han berättar en bakgrundshistoria som gör att vi älskar Ove. En typ som vi annars kanske mest hade irriterat oss på.

Nu har jag bara läst början av Björnstad så mycket kan hända, men det spelar mindre roll för den här reflektionen. Jag tar Björnstad som exempel men tankarna är egentligen generella. Där jag är i boken nu har i alla fall karaktärerna introducerats och de följer en mycket tydlig hierarki. Bli inte rädda för spoilers nu (om du vill läsa, lyssna eller titta på TV-serien på HBO), jag är som sagt i början av boken.

Björnstad är ett litet samhälle i de mörka, svenska skogarna. Här finns inte mycket positivt att hålla fast vid, men hockeyn är central i den lilla staden.

Här finns Amat och hans mamma, som tagit sig till Sverige från ett land där det inte finns någon is. Ändå visar det sig att Amat ska ha, om inte talang, så i alla fall en enorm kärlek för hockeyn som gör att han lägger timme efter timme på isen. Medan hans mamma städar i ishallen med värkande rygg. Som läsare älskar man Amat och hans mamma direkt. De har det tufft, men de kämpar och det finns mycket kärlek i den lilla familjen. De förverkligar drömmar med hårt slit. I boken till och med bor människorna i samhället i en fallande klasstrappa. Amat och hans mamma bor längst borta i den del som kallas Sänkan. De är de fattigaste, med den tuffaste bakgrunden.

Kevin är raka motsatsen. Han är supertalangen som alla i samhället älskar. Hans föräldrar är framgångsrika och har gott om pengar. Kevins familj bor på Höjden, där de rika i Björnstad bor med utsikt över sjön. De har byggt en egen rink till Kevin i trädgården. Han tränar lika hårt som Amat, men med helt andra förutsättningar.

Kevins föräldrar beskrivs som känslokalla och hårda. De bryr sig bara om framgång och yta. De stöttar både Kevin och laget med stora summor pengar, men de kommer aldrig och tittar på matcherna.

Gillar man som läsare den här familjen? Nja… Man får viss sympati för Kevin, man anar att han inte har det så lätt som det verkar.

Det här är det jag började fundera på. Kan man vara rik och älskvärd, eller på engelska likeable, samtidigt? De här karaktärerna är så etablerade i filmer och böcker så att man sällan ens reflekterar över dem.

I kulturens värld finns det väldigt få exempel på människor som är ekonomiskt framgångsrika och samtidigt ödmjuka och värda att älska. Kan du komma på något exempel? Som inte rör en person som genomgår en inre resa och blir trevlig i slutet, utan faktiskt var genuint älskvärd och framgångsrik från början? Jag kan inte det just nu, men tipsa mig gärna i kommentarerna.

Är det så här i verkligheten också, eller varifrån kommer den här stereotypen? Och, kan man skriva en berättelse om en rik och trevlig människa, som älskar och gör allt för sina barn? Eller skrämmer man bort läsarna direkt då?

Det här är inlägg 3 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.