Livet alltså, så stort och så mycket man kan göra med och så svårt att veta vad som är meningen med det. Jag brukar tänka att det är att samla på erfarenheter, att få prova nya saker. Det betyder inte att man alltid måste jaga kickar och sånt som ser bra ut på Instagram eller i CV:t. En erfarenhet i livet kan vara att ha varit arbetslös, det är inget man strävar efter men när man kommer ur det så är det ändå en erfarenhet som man tar med sig. När jag bodde i Stockholm kunde jag tycka att det var lite roligt att få gå till bvc, eller eller för den delen vårdcentralen på Liljeholmen för det är ett minne som jag tar med mig, en erfarenhet av att se hur något som var vardag hemma i Torshälla fungerade på en annan plats.

Jag är glad över att jag jobbade tre månader på en skola i Vällingby, det var inte vad jag hade tänkt just då, men jag fick inblick i hur vardagslivet i en förort till Stockholm ser ut. Förstås inte så annorlunda än i Eskilstuna och Torshälla, men ändå med lite andra perspektiv. Det finns så mycket som jag skulle vilja prova på, hur ska livet räcka till?

Jag vill både göra karriär och vara hemma och lägga mer tid på familjen. Jag avundas familjen som seglat jorden runt och sedan landat i en lägenhet på Marstrandsön, där de har båten ett stenkast bort i hamnen och kan ge sig iväg närhelst de vill och är lediga, men jag vill inte lämna min familj och det liv som jag har för att leva så.

När jag träffade några vänner för någon vecka sedan så pratade vi om hur man känner inför tanken att livet plötsligt skulle ta slut. Vissa i gänget var ganska tillfreds och kände att visserligen är det en stor sorg att tänka att man inte skulle få följa barnens uppväxt, men att man annars kunde acceptera att det var så här livet blev, nu är det slut men det blev bra så länge det varade. Jag känner inte så, jag känner mig inte färdig än. Varför gör jag inte det? Är det något som jag vill bevisa, för mig själv eller för andra? Jag vet faktiskt inte.

Jag läste, när jag gick en ledarskapskurs för ett antal år sedan, en bok om Mindfulness och vi diskuterade hur man är olika som person, vissa lever för minnen, andra i nuet och den tredje i framtiden. Kanske är det så att jag lever i framtiden och det är därför som jag inte känner mig klar? Jag har ju drömmar och mål, femårsplaner och tioårsplaner och bucket lists som ska uppnås. Jag och maken återkommer ofta till detta, han lever i nuet och är nog också bättre än jag på att uppskatta det. Jag gillar att han förankrar mig ibland, det kan vara så enkelt som att jag sitter på altanen i strålande sol och planerar en solsemester utomlands – då frågar han varför jag ens tänker på det när vi har det så underbart här och nu. Klok man. (Men jag hävdar ändå att ett visst mått av framtidsplanering behövs och så är det ju roligt också ;).)

Nu ska jag läsa vidare i Empty Labor av Roland Paulsen (tack för tipset och lånet Martin om du läser det här). Jag försöker förstå varför jobbet är så viktigt, varför vi har de samhällsstrukturer som vi har kring arbete och hur de kan komma att förändras. Kanske blir det ett blogginlägg längre fram, kanske inte. Jag ligger lite lågt med bloggandet för tillfället eftersom jag har haft värk som blir värre av att sitta vid datorn, måste verkligen köpa en skärm. Extern mus och tangentbord har jag men eftersom jag inte har någon skärm så blir det ändå så att jag sitter vid laptopen. När jag nu pratar om mina krämpor så måste jag nämna en mycket positiv sak: foglossningen verkar äntligen ha släppt! Det var på tiden tycker jag, när ”bebis” är två år och två månader.

Idag är förskolan stängd för utbildningsdag så jag är föräldraledig med minstebror, det blir nästan som en liten semester nu för jag tar ledigt på klämdagen på måndag också, på tisdag är det nationaldagen och inte förrän på onsdag ska jag tillbaka till jobbet. Just nu sover sötnosen, han har tyvärr varit sjuk hela veckan men är i alla fall på bättringsvägen nu. Jag har tagit mig en kopp kaffe, en liten chokladbit och passar på att ta några minuter för mig själv.