Tre olika händelser har fått mig att tänka över hur förberedd jag egentligen är om viktiga samhällsfunktioner som el och vatten stängs ner. Den första var när värmepumpen stannade, som jag skrev om igår. Den andra var när jag följde ett föräldraforum och en mamma skrev om att de av någon anledning inte hade vatten i kranen en morgon. Det var kris och katastrof när sonen skulle ha välling och det inte fanns något vatten, men mamman löste det när hon kom på att det fanns en skvätt vatten kvar i vattenkokaren från gårdagen. Det fick mig att inse hur känsliga vi är och framförallt när vi har småbarn.

Innan dess hade jag mest tänkt att om det händer något så bor vi bra, vi har sjön utanför och vi har vedspis och kaminer i huset. Och det är ju förstås bra, mindre bra är att vi för tillfället inte har mer ved än att det räcker till några få brasor. Och det där med att koka sjövatten eller snö är kanske inte något man vill ta till i första hand. Veden är alltså något som vi behöver fylla på nu. Jag har också tänkt att vi borde ha filter eller vattenreningstabletter, men så länge så ser jag till att ha vatten i dunkar hemma.

Att preppa behöver inte bara handla om att klara värsta tänkbara katastrof, även om du bara blir insnöad i några dagar, ditt dricksvatten blir förorenat eller det blir ett längre strömavbrott så ställer det till med nog problem. Och särskilt om det som just nu är tjugo minusgrader ute.

Om du vill fundera över värsta tänkbara så rekommenderar jag att läsa Stjärnklart av Lars Wilderäng. Att läsa den boken var den tredje händelsen som fick mig att fundera över hur förberedd jag är.