Hur man trodde att det skulle bli när en pandemi spreds omkring en? Hostande, snörvlande människor som försökte få tag på vätskeersättning och Alvedon. Att sociala medier och Google-sökningar skulle svämmas över av tips och frågor kring hur man hanterar sjukdomen.

Hur det blev? Människor som är fullt friska, eller möjligen har lite snuva,  håller på att bli tokiga på att jobba hemma med ungar och makar omkring sig. Medierna fylls av frustration över inställda semesterresor, oroliga frågor kring om man bör sälja aktier och folk som bunkrar toalettpapper.

Jag vill inget med det här inlägget, det är ingen upprörd förklaring över hur jag tycker att människor borde tänka eller göra. Det här skriver jag bara som en liten dokumentation av hur mina tankar går i denna mycket speciella tid. Rubriken, den är från TikTok och har fastnat i mitt huvud just nu – mellansonen hänger med i alla memes i appen och återrapporterar till oss andra.

Det jag allra mest upplever just nu är osäkerhet och en känsla av hmmm, distans, surrealism. Jag är inte egentligen chockad över att vi har en pandemi, vi har ju länge blivit varnade för att en pandemi kommer att komma och vad den kan göra med världen. Men i filmerna vi sett så är det dramatiskt med virus med stor dödlighet, livsmedelsbutiker slås sönder, sopor ligger på gatorna.

Nu är det dramatiskt, åtgärderna från regeringar över världen är extrema. Ändå är allt på något sätt precis som vanligt. Vår familj är ofta hemma även i vanliga fall, både på fritiden och för att vi jobbar hemma. Vår planerade tågluff som vi skulle ha gjort första veckorna i april, ställde vi in redan när vi hörde att de första Corona-fallen spreds från Kina. Igår hade vi fredagsmys precis som vanligt. Vi struntade dock i att köpa vårt vanliga fredagsfika i affären och bakade muffins istället.

Det som inte är som vanligt är att lillebror inte går på förskolan och mellanbror har varit hemma ovanligt mycket, han är inte direkt sjuk men har varit lite lätt förkyld. Storebror var också hemma en dag i veckan, han fick en hostattack på natten. Han hävdade själv att han bara hade satt i halsen, men jag och maken litade inte på det. Dock blev det inget mer så han hade faktiskt rätt och fick gå tillbaka till skolan en dag senare. Han berättar om en nästintill tom matsal, på vissa lektioner är hälften av eleverna borta. Ingen sitter på läktaren på idrottslektionen, är man snuvig så är man väl hemma istället.

Vad är egentligen värst nu, att ekonomin kraschar eller att människor blir sjuka? I min bubbla finns ingen som är allvarligt sjuk just nu, men många som kämpar för att deras företag inte ska gå i konkurs, andra blir permitterade eller varslade. Vilka konsekvenser kommer det att få på folkhälsan på sikt?

Och skolorna, det diskuteras friskt om Folkhälsomyndigheten gör rätt i att hålla dem öppna. Jag hoppas att experterna vet vad de gör. Men, jag funderar förstås, det gör väl vi alla. Vi håller minstebror hemma från förskolan, för att vi kan. Är det rätt eller fel?

Kan vi undvika att han blir sjuk så gör vi ju gärna det, men vi tänker också att vi kan avlasta förskolan. De måste ju ha svårt att hitta personal när alla ska vara hemma för minsta lilla förkylningssymtom. Varför går inte kommunen ut och rekommenderar föräldrar med s.k. 25-timmarsbarn, alltså barn till till exempel arbetslösa och föräldralediga, att vara hemma? Våra skolbarn går förstås i skolan, det är ju skolplikt. Men skulle det underlätta om vi höll dem hemma? Vi har inga samhällskritiska jobb, vi klarar att hjälpa dem med skolarbete på distans och vi jobbar hemifrån så vi skulle absolut kunna hålla alla hemma.

Jag ser på nyheter och i sociala medier att hyllor i butiker gapar tomma. Själv har jag varit på både Coop och Hemköp här i Torshälla denna vecka, här i de lite mindre butikerna var hyllorna välfyllda som vanligt. Så, lite kanske det också handlar om att inte alla ska handla i samma affärer? Var också inne en snabbis på K-Rauta och där hade de toapapper i storpack, kan ju vara ett tips om någon nu saknar. Handsprit har vi hemma sedan tidigare, nu ligger en liten flaska i bilen. Den använder jag varje gång jag ska in i eller kommer ut från en butik.

Jag vet inte jag, är det verkligen så att folk har bunkrat mängder med toapapper och konserver som kommer att räcka i åratal? Är det inte bara så att vi är väldigt många som har storhandlat samtidigt? Och det är väl rimligt. Om vi nu riskerar att bli sjuka och satta i karantän i omkring ett par veckor så är det väl klokt att vi ser till att ha mat hemma?

Vi som i vanliga fall köper mycket hämtmat har tvekat lite inför att göra det nu, men vi har läst på. Riskerna verkar små, så häromdagen åkte vi till Spicy hot. En av våra favoriter som vi gärna vill se finns kvar även efter den här krisen. De har en app för beställning och betalning, och sedan hämtar man maten i en lucka.

Åh, och en sak till. Lillebror fyller snart 5 år. Vet ni vilken stor grej födelsedagen är i en 5-årings liv? Kalaset har planerats och drömts om i månader. Nästan varje kväll lyssnar vi på favoritsagan på Storytel; Kalas, Alfons Åberg! Jag har inte vågat skicka ut några inbjudningar, vi får nog skjuta på hela kalaset tills kanske i sommar. Det var stor besvikelse och många tårar när vi berättade det för lillebror.

Var rädda om er! Denna vecka har jag sett både årets första blåsippor och en citronfjäril i min trädgård. Ljusare tider är på väg.

This too shall pass.