Även om det blåste en del på fjärden utanför fick vi ännu en lugn och skön natt i lä. En tydlig skillnad mellan att vara i en naturhamn och i en hamn i staden är att i staden kommer änderna fram så fort man dukar upp frukosten i sittbrunnen och väntar på chansen att få en smakbit (strikt förbjudet att mata dock men ändå har de lärt sig den vanan), vid Fagerön stod en and på en sten längre in i viken och tittade skeptiskt på oss inkräktare istället.
Strax efter klockan 9 lämnade vi Fagerön och hissade segel så snart vi kommit ut från land. Nu fick vi för första gången på semestern känna på lite hårdare vindar, omkring 6-8 m/s uppskattar jag och i vissa byar omkring 10 m/s. I full fart forsade vi över Granfjärden ner mot Björsund och Sundbyholm där det blev lite lugnare i de sydliga vindarna. Även över vår hemmafjärd, Blacken, gick det fort. Vi har inte fått till revet på storseglet än och det måste vi fixa till framtida turer för den här båten, Fabola Campus 7.4, är inte bekväm att segla när det friskar i. Man får kämpa för att hålla emot rodret och släpper man inte på skotet blir det stundtals svårt att styra. Men vi lär oss mer om hur vi ska trimma och segla båten varje gång vi är ute!
Vi har haft himla tur med vädret och riktigt fina dagar. Även denna sista dag blev perfekt. Mestadels halvvind hemåt och med den friska vinden kom vi hem i god tid innan regnet kom. Det var också bästa vindriktningen att komma hem i. Vi har båten hemma, men läget är ganska utsatt med grunt vid bryggan och öppet vatten och farled utanför oss. Därför har vi valt en båt med fällbar köl och så har vi en alutrack-slip så att vi kan dra upp båten. Det är verkligen bra!
De två första åren låg vi mellan brygga och boj och var alltid nojiga när vinden friskade i. Enda nackdelen med slipen är att när det blåser på är det inte helt enkelt att komma in precis rätt på vagnen. Vi måste ju också hissa upp kölen och blåser det då från sidan blir det rejäl avdrift. Vår tomt ligger mot nordost så med sydlig vind som det var nu när vi kom hem är det lä och det gick lätt att glida in.
Alla vikar och kringelikrokar i Mälaren gör att det är ganska långt till Mariefreds gästhamn hemifrån oss, även om det inte ser så långt ut fågelvägen. På onsdagen var det dags att vända hemåt, vi hade nog kunnat vara ute i en vecka till om vi inte hade haft lilleman hos farmor och tonåringarna som väntade hemma.
Gripsholms slott, ingen dålig vy till frukosten!
Vi ville gärna komma någorlunda nära hemma till den sista natten, eftersom torsdagens väder inte såg så lovande ut. Vi vaknade tidigt och fixade lite nödvändigheter som vatten och sopor och tog också en promenad i staden för att se om Coop eller Ica hade öppnat, det hade de inte men vi fick med oss varsin Caesarsallad från Statoil, wraps till Magnus och lite annat smått och gott (sjön suger ni vet, och det är himla smidigt med färdigmat i hålla-i handen-vänlig förpackning när man seglar).
Det har gått åt mycket dricksvatten i värmen, så vi passar på att fylla upp alla dricksflaskor med färskt vatten.
Strax efter 8.30 var vi redo och lämnade gästhamnen. Vinden var fin, och strax efter Kalkudden satte vi segel och länsade/slörade i cirka 3-6 m/s tills vi kom fram till inloppet mot Stallarholmen. Där tog vi ned seglen eftersom det såg trångt ut på sjökortet och vår båt kan bli lite svårstyrd om det trycker på med mycket vind på vissa bogar. Det visade sig ändå vara rätt val eftersom vinden mer eller mindre dog när vi kom in under land (vilket också var vad vi hade gissat på).
Den vanliga fördelningen vid segelsättning, jag står vid rodret och M hissar.Vi blev omkörda av färjan som jag antar är på väg till Birka
Vi hade tur och kom i helt perfekt tid för att åka ut en bit från leden och ta ett snabbt dopp och sedan passa in broöppningen kl 13.20 i Stallarholmen. För nu var det riktigt varmt igen!
Efter bron tog vi våra sallader och tuffade vidare mot Strängnäs och nästa broöppning vid Tosterön. Med lite korrigering av farten, vi drog ner lite på tempot, så kom vi lagom fram till öppning där också, kl 15.10. Vi övervägde kort att stanna för natten på Askholmen men det kändes lite för tidigt på dagen med tanke på att vi gärna ville hinna hem innan prognosen sa regn och 10 m/s på eftermiddagen dagen efter.
Mälaren lockar även långväga gäster, en tyskflaggad båt gick igenom Tosteröbron samtidigt som vi.
Nu blev det lite velande kring vart i skulle ta vägen. Sundbyholm? Någon av klubbholmarna kring Ridön? Fagerön? Någon vik att ligga på svaj i?
Fagerön nära Ängsö
Alltså det här med öar och namn… Det finns så många öar som heter samma sak, och de behöver inte ens vara långt ifrån varandra. Det är lite störande när man försöker söka på Internet för att hitta tips på bra ställen. Granskär, Tallskär, Lövskär, Högholmen, Ridön, Fagerön – alla dessa finns det flera av bara i Mälaren och ibland till och med på samma fjärd!
Fagerön, den som då ligger vid Granfjärden i Ängsö naturreservat, hade jag blivit tipsad om av mitt tjejseglingsgäng tidigare. Vid en sökning så verkade det dock som att den inte var så lämplig vid ostliga vindar och nu skulle det vara syd till ost. Dock var det någon som skrev att det var okej även vid ostligt om man låg med nosen mot bryggan. Vi bestämde oss för att gå in och kolla läget. Det var tomt i den lilla naturliga hamnen i viken innanför Fagerö fyr och läget var alldeles lugnt även om det susade i träden runtomkring. Det blev en perfekt plats att lägga till på för vår sista natt på båtsemestern i Mälaren.
Lova vid Fagerön
Fabola Campus har fällbar köl så vi kan komma in lite varsomhelst om vi drar upp den, men med kölen helt nere sticker den 1,90 m. Det är ju ganska rejält djupt även för att vara en segelbåt och speciellt en så här liten båt. Jag som är van att segla små båtar behöver tänka till ibland vid navigation och när vi ska in vid land, i mitt huvud sitter liksom att ”om den där stora båten kan gå där så kan vi såklart också göra det”. Vid Fagerön var det i alla fall inga problem att gå in med kölen nere.
Eftersom det är en ganska stor ö så tänkte vi att vi skulle kunna ta en promenad, men precis innanför udden stod ett gäng kor och vi kände inte för att gå igenom flocken så vi vände tillbaka och simmade i viken istället. Fagerön är en del av naturreservatet Ängsö och i den här viken där vi låg finns en brygga och strax intill en eldstad och lite längre upp ett dass. Dasset gick tyvärr inte att använda eftersom i det ena båset satt ett stort getingbo och getingarna blev inte glada när vi öppnade dörren och i det andra båset var tunnan full. Vi har porta potti i båten, men den är av minsta modellen så finns det möjlighet att använda toalett eller dass i land så gör vi det, men nu fick vi skippa det och det gick såklart bra ändå.
Vi var så nöjda med att det fanns en eldstad! Vi hade nämligen tagit med kol, men ingen grill. Grillen tar så mycket plats och det är knöligt att stuva den när den är använd, så vi tänkte att vill vi grilla så får det bli på en klubbholme eller liknande där det oftast finns grillar. Nu blev det glamping igen! Vilken lyx och ynnest att få ha en vik helt för sig själv, med naturen så nära och ändå bekvämligheter som brygga och grillplats. I väntan på glöden hällde vi upp vår lilla flaska bubbel och skålade för en lyckad båtsemester! Den grillade chorizon smakade lika gott som lyxmiddagen på värdshuset kvällen innan.
På tisdagen stämde vi av med lilla sonen och farmor och allt hade gått bra där, så ingen anledning att stressa hem för oss. Vi valde därför att ta sikte på Mariefred vilket skulle innebära två nätter till om vi inte ville pressa på hem.
Vi fick ännu en varm och fin dag. Vi seglade nog ungefär halva tiden eller mer, men vi åkte motor en större del av distansen – det vill säga att återigen var det lätta vindar så långsam segling.
När vi gick ut på Prästfjärden efter Ringsö dog vinden helt. Vi tog ned seglen, lät båten driva och badade. Nästan overkligt vackert att ha hela den blanka fjärden för oss själva.
Lina med fender bakom båten som extra säkerhet men det var ingen risk att båten skulle driva iväg i den obefintliga vindenTom och blank fjärd åt ena hålletTvå små öar åt andra hållet, är det Tegelskär och Hummelskär?
Även på den lilla fjärden utanför Mariefred har jag seglat Sörmlandscup, dock bara en eller par gånger i optimist om jag minns rätt, sedan tror jag inte att de hade några tävlingsseglare i jolle kvar. Det låg en lyxyacht för ankar utanför hamnen, Michaela Rose som tydligen tillhör miljardären och filantropen Harlan Crow.
Gripsholmsviken
Torqeedo elmotor på segelbåt
Väl inne i Mariefred var första prio att dra igång laddningen. Inte för att det var tomt, vi hade cirka 40 procent kvar tror jag men det är skönt att slippa ladda så mycket på natten eftersom det låter när den är igång. Jag har haft lite räckviddsångest men det känns skönt att vi nu har testat att gå långt för motor så att vi vet vad som fungerar.
Vi kan gå i cirka 7 knop med vår motor, en Torqeedo cruise 6.0 som Magnus har kopplat till rejäla batterier som ger 11 kWh. Drar vi ner till omkring 4 knop så räcker batterierna cirka fyra gånger så lång distans. Vi kan bekvämt, utan att få laddningspanik åka ungefär 40 NM i fyra knop. Det skulle ta oss cirka 10h vilket man kanske inte väljer att köra om man inte måste, men kapaciteten räcker också för en natt med kylskåp med mera igång så vi kan dela upp den distansen på två dagar och ändå inte ha tomt när vi kommer fram. Kan vi dessutom segla så klarar vi oss såklart längre. Vi har just nu inga (fungerande) solceller på båten så vi har inte utvärderat hur mycket effekt vi kan få av det.
Första året hade vi en mindre elmotor, en ePropulsion Spirit, då fick vi inte upp den i mer än max 4-5 knop och för att inte dra slut på batteriet direkt behövde vi ligga någonstans mellan 3-4 knop. Fördelen med den är att den är mindre och lättare och har enkla batterier som man tar upp på land och laddar. Skulle vi ha vår båt primärt för kappsegling eller bara korta turer hade den varit alldeles tillräcklig, den gör sitt jobb att ta båten in till hamnen i stiltje och fungerar bra vid tilläggning.
För semester är Torqeedon mycket bättre, men för att få bra räckvidd kräver den batterier som väger närmare 100 kg vilket förstås inte är optimalt för seglingsfarten. Om det bara hade handlat om räckvidd hade vi kunnat använda även Spirit-motorn med de stora batterierna som vi har nu, men Torqeedon drar mindre energi i samma fart och det är skönt att också veta att vi kan öka farten om vi behöver det en kortare sträcka, till exempel för att hinna fram till en broöppning, innan restaurangen stänger eller hamnen innan ett oväder.
Jag älskar att ha elmotor på segelbåten! Särskilt om man har utombordare så är det så mycket smidigare än en bensinmotor. Inte bara för att man slipper oljud, avgaser och bensinspill i båten. Elmotorn är liksom alltid igång bara man vrider lite på gasen. Nu när vi seglade mycket i lättvind så kunde vi enkelt fuska när vi kom in i kortare partier av bleke till exempel bakom en liten ö, för att komma fram till vinden. Likaså i en trång passage är det bara att trycka på lite för att slippa kryssa, utan att behöva rycka igång en bensinmotor. I hamnar är elmotorn också bra eftersom den är så effektiv i låga farter, den backar bättre och det går snabbt att få båten att växla mellan att köra framåt och bakåt.
Gissa vilken av båtarna som är Lova? Ledtråd: den med lägsta masten 😉
Lyxmiddag vid Gripsholm
Med hamnavgiften betald och kontakten i laddaren tog vi en kort promenad runt slottet, det blir ju inte många steg i båten så det är skönt att få sträcka på sig lite. Därefter gick vi till Gripsholms värdshus och åt en riktigt god middag. Skön kontrast att kunna växla mellan att ligga på svaj utanför en öde ö ena kvällen och nästa äta gourmetmiddag med Gripsholms slott i blickfånget. På väg ut från restaurangen mötte vi Anna och Niklas igen och fick oss en trevlig pratstund på kajen, innan vi tog en sen kvällspromenad genom pittoreska Mariefred.
Från middagsbordet hade vi utsikt mot både båten och slottet!Mums!På kvällspromenad i Mariefred
Måndagen började med att yngsta besättningsmedlemmen tyckte att det kunde räcka med seglingssemester och att det skulle vara roligare att vara några dagar hos farmor och farfar. Vi tog en promenad runt domkyrkan och väderkvarnen innan farmor och farfar kom med bil, sedan åt vi lunch och fikade på Grassagården tillsammans med dem.
DomkyrkanGrassagårdenElin och Magnus i väntan på öppning av Tosteröbron
På väg ut från hamnen hejade vi på klubbkompisarna Anna och Niklas som kom in precis när vi lämnade. Vi fixade vår första broöppning med segelbåten Lova och tog oss igenom Tosteröbron ut på Ulvhällsfjärden, där jag har seglat många Sörmlandscuper i optimist och E-jolle på 1990-talet.
Solen sken, riktigt varmt och knappt någon vind så fortsatt motorgång. Originalplanen var att vi skulle till Slandö kalv, men efter att A hade hoppat av vågade vi inte åka så långt. Senaste gången han skulle sova hos farmor fick han hemlängtan. Så istället för att fortsätta österut mot Södertälje så valde vi att gå norrut med en något oklar plan, men med möjlighet att vända tillbaka in genom Hjulstabron.
Vid Askholmen kände vi verkligen att vi behövde svalka av oss utan segel uppe blir det liksom ingen skugga i båten. Vi funderade på att gå in vid Strängnäs SS klubbholme, men bestämde oss för att bara kasta ankare lite snabbt vid ön mittemot.
Ljuvligt bad från båten, mittemot Askholmen.
Därefter fortsatte vår långsamma färd mellan Tynnelsö och Selaön. Efter att vi passerat Tynnelsö slott drog vi upp seglen, mycket lätta vindar dock men fördelen med det var att det gick att doppa sig från badstegen utan att behöva stanna och ankra. Vi seglade i alla fall ett par timmar.
Tynnelsö slottPå kryss med Fabola Campusen Lova
Naturligtvis hade vi glömt att fixa de där travarna när vi låg i hamn, men i det lugna vädret kunde Magnus göra det under gång (man måste skruva bort en del på masten som man verkligen inte vill tappa i sjön). Vi kunde också justera tamparna till vår lazy jack, som störde seglet, vi skulle behöva knyta om dem helt men då behöver vi helst ta ner masten och det gör vi inte nu när vi har båten hemma vintertid så den här lösningen får fungera tills vidare.
Så himla fint att sakta glida fram mellan öarna och nästan öde var det, vi mötte väldigt få båtar. Häromkring har kaptenen inte så bra koll på var man kan lägga till men vi siktade på Granskär. När vi väl kom fram så ångrade vi oss, vi hade passerat så mysiga vikar på vägen så vi vände tillbaka en liten bit och låg på svaj innanför Nybbleholm. Ganska snabbt insåg vi att vi ankrat precis utanför en bäverhydda! De simmade längs vassen och tjattrade med varandra hela natten. Förutom bävrarna var det helt lugnt och tyst hela natten. Himla skönt att inte behöva oroa sig för att ankaret har släppt. Vi låg också perfekt för både solnedgång och soluppgång.
På söndagen tog vi sikte mot Strängnäs. Vi började med sol och svaga vindar över Granfjärden. Eftersom prognosen sa åska och vi såg ovädret över Sundbyholm och Torshälla valde vi att gå för motor med förhoppningen att lyckas dra ifrån molnen.
Vi kom över fjärden och en liten bit till, sedan såg jag hur vi mötte regnet. Jag drog på mig sjöstället och Magnus och Albin tog skydd i ruffen, sedan tuffade vi fram i ösregnet. Med elmotor och bra kläder var det ändå rätt behagligt.
Startade med sol över GranfjärdenMen sedan kom regnet. Det syns inte att det ösregnar när solen ligger bakom oss……men så här såg det ut föröver.
Lagom tills vi gick under Strängnäsbron slutade det regna och vi fick en fin eftermiddag/kväll i Strängnäs gästhamn med god mat, mjukglass till Albin och lek i den fina lekparken i Västerviken. Den här natten sov vi gott, även om vi fick lyssna till epa-dunk när vi lagt oss! Så kan det gå när bryggan ligger precis nedanför bästa cruisingstråket.
Sen lunch på RivaHela besättningen i förpikenPizza till middag på Grekiska tavernanKvällsmys i sittbrunnen
Vår båtsemester i Mälaren överträffade alla förväntningar! Magnus (förste maskinisten) och jag (kaptenen) blev knappt osams alls – bara det är ju otroligt 😉
Vi konstaterar att vår lilla båt, en Fabola Campus 7.4 som vi haft sedan 2022, erbjuder så kallad glamping. Det är helt klart campingkänsla när man måste krypa för att komma in i förpiken och varje gång man behöver en sak så måste man flytta på något annat för att komma åt den.
Samtidigt är det mycket lyxigt för att vara camping; kylskåp, bekväma sängar, i just vår båt har vi också 11kWh batterier som tillåter laddning av alla möjliga enheter och matlagning på elplatta. Själv är jag uppväxt i folkbåt och senare Comfort 26 och även om de båtarna är något längre än campusen så är vår båt bekvämare. Konstruktören menar att Fabola Campus 7.4 är en stor båt i litet format, och det stämmer faktiskt.
Vi köpte som sagt båten 2022 och har tidigare varit ute kortare turer. Vår klubbholme Lövskär är favoritdestinationen, den ligger dock så nära så att vi faktiskt ser den hemifrån. Nu i år var det äntligen dags att ge oss ut i alla fall lite längre. Det blev fem nätter i båten och vi hann besöka både gamla favoriter i Mälaren och upptäcka ett par nya.
Det är väl en utmärkt anledning att väcka den här bloggen till liv igen?
Dag 1 Mälarbaden till Kedjeön
Lördagen den 3 augusti gav vi oss av på eftermiddagen. Båtsemestern började med stiltje över Blacken så vi startade för motor från hemmahamnen i Mälarbaden, Torshälla. När vi passerat Högholmen kom vinden så en liten bit fick vi segla i alla fall. Det var första gången vi seglade i år! På den korta stunden hann vi konstatera att vi lyckats sätta ett par travare i masten uppochned vilket dels gör det trögt att hissa men också svårt att trimma plus att det riskerar att trycka sönder storseglet. Målet var Aggarön men när vi kom fram såg det så trist, skuggigt och öde ut där vi tänkt lägga till (vid vandrarhemmet) så vi gick vidare till Kedjeön. Där blev vi mycket trevligt bemötta av hamnvärd från WSS.
Från bleke på Blacken till vind från Västeråsfjärden
Det blev middag i sittbrunnen med tacos för föräldrarna och pizzabitar (preppade hemma och det gick fint att värma i stekpanna med lock) till lilleman innan vi kröp till kojs för en lite stökig första natt. Vi låg tryggt och bra i hamnen, men som vanligt tar det någon natt för hela lilla familjen (mamma, pappa och 9-åring – tonåringarna stannar hemma) att bli vana vid att sova i båten.
Eftersom lillebror är selektiv med vad han äter så är jag glad att detta fungerade, att värma upp pizzabitar i stekpannan.After sail! Vi har lämnat bordet hemma eftersom vi tycker att det tar för mycket plats med sin överdimensionerade skiva. Frågan är om vi ska fixa en nättare bordsskiva eller så nöjer vi oss med den här varianten och bara kör en bricka på toften.Fabola Campus 7.4 = minst i hamnen 🙂 Det är jag van vid, mina föräldrar hade också små båtar.Vi måste såklart spana in vilka jollar Westerås Segelsällskap har. Vi hittade optimister, E-jollar och 2-kronor.
Som sagt så kämpar jag fortfarande med att bli frisk efter utmattningssyndrom. Några av de symptom som jag har kvar är att jag har värk i kroppen, huvudvärk, sover dåligt och att jag känner mig sjuk, som en influensa, när jag anstränger mig. Jag kan också ha svårt att hitta energi och motivation till att göra saker. Just nu så försöker jag hitta ett hållbart sätt att leva och må bra och det är inte alltid så lätt.
Hamninloppet på Vis
Jag mår bäst om jag har lagom mycket krav på mig själv, om jag får vara ute mycket i naturen, om jag får röra på mig utan att få upp pulsen eller ta ut mig för mycket och om jag äter bra mat och framförallt undviker socker.
Jag var rädd att den här resan skulle bli för mycket men det blev tvärtom. När jag får stå vid rodret så känner jag lycka i hela kroppen, det är så välbekant och hemma. En kompis skrev till mig att hon tror att mamma och pappa ler uppifrån himlen om de kunde se mig nu, och det vill jag också tro. Jag är så tacksam för att min familj har gett mig det här, att jag kan segla och känner mig trygg på havet och därigenom kan hämta kraft i vinden, vågorna, solen och vattnet.
Lycklig Elin it is
Under långa stunder på resan kunde jag vila genom att bara sitta på däck och titta på vågorna. Jag tänkte på mamma, som cyklade ner till sjön och bara satt där, kanske med sin stickning, när hon kände sig orolig eller nedstämd. Och jag tänkte på när jag satt bredvid hennes säng i somras och lyssnade på vågljud på Spotify, för att på något sätt ta livet på sjön in till henne. Jag är som mamma, jag blir också lugn och glad av sjön och havet.
Några gånger kände jag hur kroppen sa ifrån under veckan på Skyfall. Hur musklerna känns dränerade, jag blir skakig och det känns som att jag har feber, men det gick över, det blev inte värre. Jag trodde att det skulle bli jobbigt att ha människor nära inpå hela veckan, men det gick bra. Jag sov ganska dåligt, men det är jag van vid och på något märkligt sätt så räckte energin ändå. Annars var just detta med att sova så nära en främmande person mitt största orosmoment inför resan. Som sagt, tidigare i mitt liv har detta inte alls varit ett problem, bara jag har fått ligga ner har jag kunnat sova varsomhelst och sällan haft problem att somna (sittandes har dock aldrig fungerat men det är en annan story).
Vi var två personer i varje hytt och lyckligtvis så är jag kort och därför fick jag, tillsammans med Sofia, ta den hytt som hade våningssäng – den var nämligen inte så lång. För mig var det här utmärkt för då fick jag mitt eget lilla space och när jag inte kunde sova kunde jag ändå slappna av och vila och störde ingen när jag låg och läste på mobilen.
Sofia – bästa hyttkompisen!
Varje kväll när vi kom in till hamn så dukades det upp ”ankarbubbel”, jag drack också vin till maten flera gånger och en och annan drink. Även detta gick bra! Jag dricker sällan alkohol annars nuförtiden eftersom jag inte mår bra av det. Att jag inte fick ångest och huvudvärk av det den här veckan tar jag som ytterligare ett tecken på att seglingen får mig att må bra – så bra så att jag klarar belastningar som annars slår ut mig.
Så, det är ju bara att konstatera att jag behöver ha mer segling i mitt liv. Jag som har varit lite nojig över att segla vår Comfort 26 utan att pappa är med känner nu att det blir ju en ”piece of cake” efter att ha seglat en 45-fotare! Så denna resa varit en riktig succé och jag har uppnått precis det som är syftet med She captain att våga mer!
Hoo-ya – over and out!
Comfort 26:an utanför Lövskär
Skyfall på Solta
Skyfall – Crew 007 kvinnor med rätt att kryssa
Det här är det sista i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
En av de bästa sakerna med den här resan var att få träffa så många coola kvinnor. När man seglar så jobbar man intensivt vid olika manövrar, men det kan också bli långa stunder där man sätter fast skoten, en person står vid rodret och övriga faktiskt bara kan sitta och njuta. Och prata! Vi har pratat jobb, barn, hälsa, sorg och glädje, kost, musik och mycket mer. När man lever så tätt inpå varandra så går det fort att komma förbi kallpratet.
Lotta, Josephine, Sofia, Karin och Helle på jakt efter någonstans att äta på Hvar
Men, det är ju inte bara besättningen på min egen båt som jag har träffat. Vi var ju åtta båtar som seglade tillsammans och eskaderledningen hade gjort en superbra jobb för att samla ihop oss och ordna så att vi låg nära varandra i hamnarna och också hade aktiviteter på land tillsammans. Varje morgon träffades skepparna för att gå igenom dagens plan tillsammans. Ute på havet spreds vi förstås ut, olika båtar prioriterade olika och gjorde olika vägval, men vi kunde se när vi mötte någon kompis då alla hade She captain-flaggan i riggen. Vår båt valde att segla så mycket som möjligt och det är jag väldigt nöjd med.
Här ligger She captain-flottan på rad i en vacker vik vid Milna på ön Brač.
Lotta, Carina (som gjorde myteri och bytte båt efter ett par dagar 😘) och Zlata
Många kvällar åt vi i båten – och vilken god mat vi åt! Stort tack till alla som planerade menyn och hjälptes åt att laga mat, lite extra mycket till Karin som verkligen har inspirerat mig med sin i huvudsak veganska och glutenfria mat. Vid flera tillfällen så träffade vi också tjejerna från de andra båtarna för drinkar och dans på kajen. Så häftigt att få vara en del i den gemenskapen!
Eskaderledningen med Ann Samnegård och Anna Mourou Lange informerar och peppar när alla 64 tjejer har slagit sig ner för en drink i Komiza på Vis.
Näst sista kvällen hade vi som en liten avslutning då eskaderledningen hade fixat picknick med bubbel. Då satt vi i grupper med en person från varje båt, kul! Det delades också ut pokaler och medaljer. En av pokalerna fick vi, för att Skyfall var den båt som hade seglat mest!
Pokaler och medaljer delas ut på Šolta (samma ö som vi började på men annan hamn).
Den andra pokalen gick till en besättning som hade agerat i sann She captain-anda. En helt galen historia! I hamnen på ön Hvar fick båten besök av ett gäng svenska killar som också var ute och seglade. En del av dem var rejält onyktra och någon somnade till och med ombord. Dagen efter, när tjejbåten skulle segla ut, så visade det sig att deras stora She captain-flagga var borta! De anade genast vad som hade hänt.
Som riktiga pirater seglade tjejerna ikapp båten med de svenska killarna. Gick upp längs med den, lyckades komma ombord och ta tillbaka flaggan. En riktig ”catch the flag” (för de som förstår dataspelsreferensen). Så jäkla fult gjort av killarna, men snyggt av tjejerna som styrde upp situationen och satte dem på plats.
Varje skeppare fick också dela ut en medalj till någon ombord som hade gjort en insats i She captain-anda. Jag fick den på vår båt och det är jag grymt stolt över. Min insats var den jag gjorde första dagen, när vi alla var nya i båten och materialet plötsligt gick sönder samtidigt som vinden ökade.
Den kvällen avslutades med att baren i hamnen hade tagit dit en DJ och vi dansade så mycket så att vi hade kunnat få en ny pokal för mest dansande besättning. Anna Mourou Lange, She captains grundare, hade också satt ihop en egen liten koreografi för hela gänget + att hon gjorde en grym dansbattle med en av killarna som jobbade i hamnen 🙂
Sista dagen blev det tyvärr ingen segling för vår båt, men vi fick äntligen se delfinerna som vi hade spanat efter hela veckan! Vi fick också öva oss på att ligga stilla i kö vid bensinmacken och vi ankrade för lunch och delar av besättningen tog ett sista dopp och kunde konstatera att det var väldigt strömt där vi valt att lägga oss. Sista kvällen var vi tillbaka i hamnen i Trogir, där fick vi båten godkänd och tömde förråden, åt en god måltid, drack upp vinet och förberedde mackor för dagen efter. En del mat blev kvar ändå och det kändes det fint att det kom en man från ett härbärge och hämtade upp den.
Stort tack till alla som arbetat helt ideellt för att få denna resa att fungera så fantastiskt bra!
Det här är det femte i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
Dag 2 startar med att jag utanför mitt lilla fönster ser att killarna från charterbolaget är på däck och monterar ett nytt block, så himla smidigt! Det börjar sjunka in att detta faktiskt är på riktigt, jag är här och gör det här nu! Till min stora lycka så är Joséphine en lika stor badentusiast som jag så vi tar ett morgondopp, det är nog inte mer än cirka 18 grader i vattnet men så vackert och uppfriskande.
Tack Linda Carlsson för filmklippet!
Vi äter en stadig frukost ombord, med bröd, ägg och gröt. Precis som det ska vara när man är på sjön. I mammas och pappas båt var frukosten nästan helig och följde alltid en viss ritual där det viktigaste var att under de senare åren i deras liv så var det pappa som förberedde allt, efter att i typ 40 år ha blivit serverad mer eller mindre varenda måltid av mamma 🙂
Det visar sig att det var bra att vi grundade rejält för den något ovana besättningen har tagit sig vatten över huvudet, det är inte helt lätt att fixa sallad i en seglande båt, särskilt inte när alla blir sjösjuka av att gå ner under däck.
Vi klarade ändå sjösjukan ganska bra på vår båt, det är bara stackars Zlata som blir helt utslagen. Hon har ändå en fantastisk förmåga att kräkas, verka helt borträknad och sedan ändå rycka in och skota en fock eller öppna en lazy jack när det behövs. De tre första dagarna är hon konstant sjösjuk och överväger till och med att vandra över när vi en dag startar på ena sidan Vis och planerar att lägga till för natten på den andra sidan ön. Lyckan ombord är total när hon äntligen lyckas njuta en hel dag utan att bli dålig, om det var sjöbenen som blivit vana eller den nya medicinen som fungerade bättre vet jag inte.
Helle, Lotta och Sofia äter frukost i sittbrunnen. I denna hamn sov vi uselt och var tvungna att gå upp på natten för att stuva om grejor som for omkring för att det gungade så mycket. Stackars sjösjuka Zlata, som vinkar i bakgrunden, tog med sin frukost upp på kajen 😄
För Zlata är det första gången hon seglar, imponerande att våga boka in sig på en sådan här resa då! Helle har seglat förut, men är egentligen motorbåtsmänniska. Hon är vår skickliga navigatör men det märks att hon inte är van vid segling när hon om och om igen frågar om vi inte kan gå lite närmare den utlagda kursen. Nej Helle, det går inte när man kryssar, vi går så nära vinden vi bara kan 🙂
Det är så häftigt att se hur fort det går att lära sig när man får spendera hela dagar i båten och dessutom har någon att fråga bredvid sig, så snart seglar både Helle och Zlata utan problem.
Zlata står vid rodret.
Båten, en Elan 45, är en bra båt för ändamålet. Den seglar helt okej och det är gott om plats och bra bekvämligheter ombord. Men, det märks att det är en hyrbåt där det kanske inte läggs så mycket kärlek på prylarna som man gör på en egen båt, och att båten kanske inte är optimerad för att segla i alla väder. Många som är ute på semester går förmodligen för motor mycket mer än vad vi gjorde och ligger kanske kvar i hamn när det blåser mycket. Vår båt var nog en av de äldre i vår eskader, seglen var trötta och svåra att trimma, de andra båtarna hade också storseglet på rulle vilket vi inte hade. Vi hade svårt att ta höjd på kryssen, hade vi fortsatt några dagar till hade vi kanske kunnat lära oss båtens knep lite bättre. Med det sagt så var seglingen ändå väldigt rolig! Vi förbättrade oss också hela tiden och fick till exempel till slagen bättre och bättre.
Elin it is – bildbevis på att vi i alla fall korta stunder kunde segla i shorts och t-shirt
Lotta och Helle – skipper och co-skipper på Skyfall
När man inte sovit så bra på natten kan man vila en stund på däck
Helle och Sofia
Det här är det fjärde i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
Bara för lilla mig! Fattar ni känslan för 3-barnsmamman 😉
Så, efter en natt på hotell på Arlanda så släpade jag med mig min fullpackade bag och tog mig till terminalen. Jag misslyckades med incheckningen både i appen och i automaterna och kände mig lite ensam och bortkommen, då var det skönt att många av de andra tjejerna hade satt på sig sina She captain-tröjor så jag hittade snabbt några att prata med. Till slut fick jag både mig och mitt bagage incheckat, planet var två timmar försenat så det var ingen stress. Vi i vår besättning använde vår messengerchat och hittade varandra inne på flygplatsen.
Medan vi väntade så förberedde vi det sista på vår inköpslista. Vi var åtta i besättningen, varav två flög från Kastrup och resten från Arlanda. Vi hade bestämt att tre av oss skulle åka och handla direkt när vi kom till hamnen i Trogir, medan övriga checkade ut båten och började sjöstuva packningen.
När vi gick in för landning i Split, Kroatien så fick vi 64 seglartjejer en välkomnande hälsning från piloten och en applåd från alla ombord på planet, mäktigt pepp inför veckan! Och det kunde behövas, det var många som var trötta och slitna. Flygplatsen i Split ligger nära hamnen i Trogir, transferbussen tog inte mer än ca 20 minuter.
Vårt lilla handlingsgäng gick iväg för att hitta butiken, det var längre än de trodde och de borde nog ha tagit taxi dit också, inte bara tillbaka till båten. Stackarna blev borta länge och de hann inte äta någon lunch. Jag var tacksam att min uppgift istället var att vakta väskor, det innebar att sitta vid ett bord med en kopp kaffe 🙂
I hamnen i Trogir, lite förvirring råder kring om vi får eller inte får gå ombord på båtarna.
Nu fick vi också möta våra vänner från Malmö för första gången. En av dem är Zlata, som kommer från Bosnien och det var ju mycket praktiskt eftersom hon kunde fungera som tolk och även gav oss extra insikt i landets kultur under veckan.
Vi som inte handlade hann med en god lunch, skeppare Lotta och co-skipper Helle gick sedan iväg på skepparmöte medan vi andra började installera oss i båten med det snygga namnet Skyfall (vilket förstås gjorde besättningen till Crew 007 – med rätt att kryssa). När alla äntligen var på plats och vi hade fått in all mat och allt vatten så var det dags att lämna Trogir och segla mot den första natthamnen. Det skulle visa sig bli lite mer dramatiskt än vad man kanske skulle ha önskat.
Vi seglar ut
Skyfalls crew 007 var en ganska oerfaren besättning, som tur var hade vi Lotta som vår mycket pedagogiska och lugna skeppare, och Helle som co-skipper som hade full koll på navigationen. Vi fixade enkelt att komma loss från bryggan, och gick för motor ut. Skulle vi våga oss på att sätta segel? Jo, men vi ville ju testa och vinden var fin.
Det regnar på vägen ut från hamnen, men det spelar ingen roll. Nu är vi på väg! Josephine står på fördäck.
Lotta stod vid rodret så jag fick direkt kliva in och börja lista ut hur det här stora skeppet faktiskt fungerade. Jag har seglat mycket i mina dagar, men mest i jolle med bara ett segel. Men okej, jag kan termerna och principen för hur man får en båt att segla. Lotta hade tejpat på de olika beslagen och skrivit dit de svenska namnen, och jag har i alla fall koll på vad storskot, fall till storsegel, bomuthal, kick, rev 1 och 2 och så vidare är. Vi fick upp storseglet utan alltför mycket drama, vi lyckades också reva för nu började vinden friska i. Sedan var det dags för focken (förseglet). Jag vet faktiskt inte om jag har seglat med rullfock tidigare? Kanske någon enstaka gång för 20 år sedan. Rullfock är en funktion som gör att förseglet kan rullas upp och släppas ut efter hur stor segelyta man för tillfället behöver, blåser det mycket så kan man göra seglet mindre för att få bättre kontroll. Hursomhelst, det är ju inte jättekomplicerat. Jag tittade på seglet, vart gick tamparna? Insåg att det faktiskt bara var att släppa på en lina och dra i skotet så skulle den rulla ut sig.
Sedan blev det sådär onödigt dramatiskt. Vinden ökade och plötsligt så går infästningen till ett av skotblocken uppe på däck sönder. Vi står i vindögat och motorn är igång så Lotta har läget under kontroll, men seglen fladdrar och slår och skoten till focken är lösa på båda sidorna och slår hårt och okontrollerat. Dessutom far det nu lösa blocket fram och tillbaka och det är mer eller mindre livsfarligt om någon skulle få det i huvudet. En lång stund står jag bara med båda skoten i handen och försöker se till att ingen ska få dem på sig.
Medan jag står där så börjar jag läsa av situationen, vad behöver vi göra? Ser en cleat på däck som är märkt ”genua”, okej, då borde det rimligtvis vara tampen som går genom den som rullar in focken/genuan igen. Jag fattar också att det kan bli tungt, vi kan behöva används vinsch.
Allt löser sig, men jag har blåmärken överallt och redan första timmen av seglandet har jag kommit över min rädsla över att ”jag kan inte segla stora båtar”. Det kan jag visst och kul hade jag trots allt! Syftet med She captain är att peppa tjejer att tro på sig själva och våga mer på sjön.
Lotta säger till mig att segling är som att cykla, det sitter i ryggmärgen, och kan du cykla trehjuling så fixar du tvåhjuling och enhjuling också. ”Koppla på seglarhjärnan och lös situationen”, blir Lottas uppmaning och jag fixar det! Kan du segla jolle så fixar du en båt på över 12 meter också. Denna första dag när jag inte hade så bra koll själv bara dök jag på nästa uppgift och gjorde själv, under veckan som skulle komma blev jag bättre på att vara handledare och stötta de andra tjejerna att fixa mer och mer själva de också. Min insats denna första dag ska ge mig en fin medalj, men mer om det senare.
Nästa prövning skulle bli att lägga till i natthamnen, men det gick hur bra som helst. Vi hade bokade platser och även mat bokad på restaurangen till kvällen, det är en stor fördel att åka på eskadersegling – vilket betyder att man är ett gäng båtar som seglar tillsammans till samma mål. Vi visste att det skulle bli tilläggning med mooring-linor och alla i besättningen hade förberett sig genom att kolla på Youtube-filmer för att ha koll på hur det går till – för det här är inte det vanliga sättet hemma i Sverige.
På väg in i första natthamnen vid ön Šolta
Yes! Vi gjorde det, nu ligger vi förtöjda och det är dags för ankarbubbel.
Vi ligger en bit ifrån land så vi får fixa ”linfärja” med gummibåten. Kolla in fullmånen (naturligtvis mycket vackrare i verkligheten)!
Rejält med kondens i båten, jag lärde mig att det här lilla fönstret måste vara öppet, annars droppar det i min säng.
Kanske inte världens bästa bild men det är svårt att ta kort på det lilla krypin som var mitt sovrum under veckan.
Det här är det tredje i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
I november 2018 var det alltså klart, jag hade bokat min plats och skrev in i kalendern att 18-25 maj 2019 skulle jag tillbringa på en segelbåt av typen Elan 45, i den kroatiska skärgården, tillsammans med sju för mig okända tjejer. Jag försökte få med min syster, men hon var inte lika övertygad om att det var en bra idé så innan hon hann bestämma sig så var platserna slut.
Två saker fick mig att tveka en kort stund:
Att vara borta från familjen en hel vecka
Att flyga
Med familjen var det främst vår 4-åring som jag var lite orolig för hur han skulle ta det, men han har pappa, två brorsor och farmor som han är trygg med så det kändes inte så farligt. Ärligt talat så var semester från ansvaret för familjen något som jag verkligen behövde. Vad jag inte visste då var dock att min man dels skulle få mer problem med sin syn och därmed inte kunna köra bil och dels att han skulle opereras och inte få lyfta tungt. Det är en innerlig tur att barnen har en så snäll farmor som kunde hjälpa till!
Att flyga tog emot, jag har svårt att motivera att släppa ut så mycket koldioxid i atmosfären bara för att jag ska få åka och roa mig. Men, den här gången bestämde jag mig för att det fick vara så. Jag har klimatkompenserat genom Vi-skogen.
Okänd besättning
När jag bokade så gjorde jag alltså det utan att känna till någon annan som skulle med på resan. Jag skrev en kommentar i Facebook-gruppen när jag hade bokat och då fick jag veta att Joséphine, som bor i närheten av mig, skulle följa med. Vi hade träffats ett par gånger innan i vår tjejseglingsgrupp i Torshälla, så då hade jag i alla fall ett ansikte på någon. Skepparen, Lotta, kände jag inte sedan tidigare men hon har bott ett stenkast från mig och vi har många gemensamma bekanta skulle det visa sig.
Elin, Lotta och Joséphine – tre tjejer från Torshälla (en utflyttad dock) som möts på en båt i Adriatiska havet
I mars ordnade She captain en träff i Stockholm, vi skulle vara åtta i besättningen och fem av oss var med på träffen + en (skepparen) via messenger från Malmö. Det var skönt att få en liten känsla av vilka det var som jag skulle segla, sova, fixa mat och leva med i en vecka. Efter det startade vi också upp en konversation på messenger och vi hade även ett gruppsamtal någon månad senare då vi pratade om fördelning av kojer, gjorde upp en matlista och bestämde vem som skulle ta med vad (typ handskar för att lyfta äckliga mooringlinor, diskhanddukar, osthyvel och annat bra att ha).
Vi bestämde oss ganska snabbt för att ta fram egna t-shirts och kepsar för besättningen. Det peppade oss lite extra!
Oro och stress
Jag var så lycklig över att jag hade denna resa framför mig. När jag berättade om den för familj och vänner så fick jag ivriga hurra-rop, alla tyckte att det här var något som jag var värd. Till och med min samtalsterapeut sa till mig att det här skulle vara bra för mig. Det tyckte jag själv också, men ju närmare resan kom ju mer orolig blev jag. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från utmattning. Mitt gamla jag skulle inte ha några problem att leva lite obekvämt och att umgås med andra 24/7, men utmattade Elin klarar inte samma påfrestningar. Dessutom så kände jag mig stressad att bli färdig med jobb som jag hade tagit på mig och plötsligt kändes inte en semestervecka i maj lika smart som det hade gjort ett halvår tidigare.
För att maxa chanserna till att orka med resan så bra som möjligt så bestämde jag mig för att sova på Arlanda natten till avresedagen. Vi skulle checka in 5.30 på morgonen. Jag sov inget vidare på hotellrummet, men jag kunde i alla fall ligga kvar i sängen till strax innan 5.30 och behövde bara ta rulltrappan ner och gå bort till incheckningen.
Ett par dagar innan avfärd bestämde jag mig också för att släppa på mina krav på mig själv på jobbet, allt som jag hade planerat blev inte klart men det fick vara så. Den här resan var så viktig för mig så jag ville inte åka iväg med andan i halsen. På fredagen fick min minsting vara ledig från förskolan och vi gosade extra mycket, vi har aldrig varit ifrån varandra i en hel vecka förut.
När jag tog tåget från Eskilstuna på fredagkvällen så gjorde jag det avslappnad och med en pirrig förväntan.
På väg att kliva på tåget från Eskilstuna
Att packa för en veckas segling
När jag tävlade i segling så packade jag väskan nästan varje helg under sommarhalvåret. Då hade jag en uppkopierad lista som jag bockade av, jag skulle ha önskat att jag hade haft en sådan lista nu också. Det svåra med att packa för segling är att man behöver packa för allt mellan värsta och bästa tänkbara väder och samtidigt så vet man att man kommer att ha begränsat med utrymme. Vi hade blivit tillsagda att packa i mjuka väskor, som går lätt att stuva undan i båten.
När vi bokade resan så såg vi nog alla framför oss att det skulle vara sol och segling i bikini. Veckorna innan visade dock väderapparna regn och cirka 14 grader. Jag velade om jag skulle ha stövlar med mig (tar så mycket plats och är dessutom ganska obekvämt eftersom man får dåligt grepp med dem) och om jag skulle ta stora tjocka sjöstället. Jag bestämde mig för att det fick räcka med en tunnare regnjacka och de enklare regnbyxor som jag har. Stövlarna skippade jag också och ångrade mig första dagen när mina gympaskor var genomblöta – men efter ytterligare någon dag så insåg jag att det gick finfint att vara barfota i sandalerna. Jag planerar att köpa mig ett par nya jollestövlar och om jag åker på en liknande resa igen så kommer jag att ta med dem, Lotta hade sina med sig och var nöjd med det.
Ytterligare tips på bra kläder är att ha shorts och byxor med fickor med dragkedja. Man vill gärna ha mobilen nära för att kunna använda kameran och det är så oerhört lätt att den glider ur fickan och hamnar på havets botten.
I informationen inför resan så blev vi tipsade om att också ta med något snyggt för restaurangbesök och dans på kajen. Min erfarenhet av seglingsvärlden är att det finns två läger. Det ena går gärna i fleece och sjöställ hela semestern och vänder kallingarna fyra gånger för att slippa byta. Det andra är lite mer posh och klär upp sig, drar på make up och snygga skor när de kommer in till land. Jag hör egentligen lite mer till det första lägret, men jag ville inte känna mig alltför sunkig så jag tog ändå med lite finare kläder också, som en klänning och lite snyggare toppar. Dem använde jag inte. Om jag skulle packa om nu så skulle jag packa fler mjuka kläder som funkar både när man seglar men som också ser okej ut bland folk på land.
Jag packade också med mig egen flytväst. Det gick att hyra västar av den typ som blåser upp sig när man hamnar i vattnet, men dem gillar inte jag. Jag tycker att de är för tunga på nacken, en vanlig seglarväst är lätt och jag tycker också att det är skönt med det vindskydd som den ger.
Det här är det andra i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
Vår besättning hade tagit fram både kepsar och t-shirts som stärkte sammanhållningen och peppade oss!
Elin it is, med Helle och Zlata ombord på Skyfall
Jag har sett bilderna från andras resor, jag har gått längs kajer i hamnar och avundsjukt spanat på vilka som sitter i båtarna, jag har drömt och jag har varit rädd att det aldrig ska bli av. Nu har jag gjort det, seglat i ett varmt hav! Eller nja, jag har seglat i Medelhavet, så värst varmt var det faktiskt inte i maj 😉 Men det räknas ändå, en check på min bucket list!
Jag tror på det här med att göra målen tydliga för en själv. Att jag har gjort en lista över drömresor gör att jag redan har tänkt igenom och bestämt mig för att det här är något som jag verkligen vill göra. När då chansen dyker upp så är det lätt att tacka ja.
Jag har alltså drömt om att hyra båt och få segla i ett turkosblått hav, men länge såg jag inte hur detta skulle gå till. Min man är av olika anledningar inte så intresserad av att segla, mina tre barn skulle säkert gärna göra det men det kändes ändå ganska meckigt. Att till exempel hyra en båt med skeppare och dra med hela familjen skulle troligen mest innebära att ta hand om barn och inte så mycket segling för min del.
När jag var på väg in i det som skulle leda till sjukskrivning för utmattningssyndrom så förstod jag att jag behövde få till mer fritid och att göra sådant som jag tycker om och mår bra av. Jag behövde en egen hobby. När jag får frågan om vad jag tycker om att göra på fritiden så brukar jag svara ”jag gillar att segla, men jag gör det väldigt sällan”. Jag ville ändra på det, stryka det där sista ledet och se till att segling återigen blir en aktiv del i mitt liv. Jag hittade i den vevan ett par olika grupper på Facebook som handlade om tjejer som står till rors. En av dem var nätverket She captain.
Så här beskrivs nätverket på webbsidan:
Nätverket She Captain är till för alla båt- och sjöintresserade kvinnor som vill ha inspiration, kunskap och pepp för ett aktivt liv på sjön!
Här är alla välkomna oavsett erfarenhets- och kunskapsnivå, någon kanske aldrig satt sin fot ombord och en annan har soloseglat över Atlanten.
Vi finns för dig som redan lever ett aktivt båtliv, för dig som är nyfiken och för dig som vill men ännu inte har vågat dig ut på sjön.
Det vi alla har gemensamt är vår kärlek till havet och vår vilja att addera mer jävlar anamma i våra båtliv. Vi vill lära oss mer och skapa möjlighet för nya kliv ut på sjön. Vi vill känna modet växa för att kasta loss själva med båten – och samtidigt ha riktigt jäkla kul!
Välkommen att inspireras och vara en del i att inspirera!
Det här var ju perfekt för mig! Jag började följa nätverket i sociala medier, men livet sprang fortfarande alldeles för fort och det blev inte mycket till aktivt seglande. 2018 var året då jag blev utbränd, förlorade pappa helt oväntat och några månader senare även mamma, som varit sjuk länge.
På hösten gjorde She captain sin första eskadersegling utomlands. Jag såg bilderna och bestämde mig, när chansen dyker upp igen så ska jag ta den. I november släpptes platserna till She captains Kroatiensegling i maj 2019 och jag bokade in mig direkt.
I kommande inlägg kommer jag att skriva mer om hur det var och vad det gav mig. Hint; det var en helt fantastisk vecka, inte bara för seglingens skull.
Det här är det första i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:
Så, efter en natt på hotell på Arlanda så släpade jag med mig min fullpackade bag och tog mig till terminalen. Jag misslyckades med incheckningen både i appen och i automaterna och kände mig lite ensam och bortkommen, då var det skönt att många av de andra tjejerna hade satt på sig sina She captain-tröjor så jag hittade snabbt några att prata med. Till slut fick jag både mig och mitt bagage incheckat, planet var två timmar försenat så det var ingen stress. Vi i vår besättning använde vår messengerchat och hittade varandra inne på flygplatsen.
It's Elin, is it? 