Som en liten övning för mig själv och mest på skoj så tänkte jag försöka applicera Kotters förändringsprocess och vår kurs i hur den kan appliceras på platsers utveckling på vår egen husrenovering.

Först ska jag ge lite bakgrund. Vi har bott i det här huset i över 13 år, redan från början så har vi funderat kring vilka förbättringar som vi skulle kunna göra. Det är ett charmigt gammalt hus, med ett drömläge vid vattnet, men huset är väldigt kallt, köket är mörkt, tvättstugan är för dåligt isolerad, vi har inget badkar trots att jag verkligen älskar att bada och vi har inget garage. Utöver det så behövdes lite ytlig uppfräschning redan för 13 år sedan och köket var gammalt och slitet.

Mindre och större arbeten har gjorts, vi har isolerat vinden, byggt om grunden, bytt värmepump, bytt ut vitvaror och toaletter, målat utvändigt och i vissa utrymmen invändigt. Under åren har vi absolut gjort vårt boende mer bekvämt men samtidig har vi fastnat på de större förändringarna för att det är en process i flera steg.

Man kan säga att vi har fastnat på steg ett i Kotters trappa (klipp från kotterinternational.com):

På kursen, Förändringsledare för platsens attraktivitet, fick vi Sundbyberg som ett case. Det är Sveriges till ytan minsta kommun på endast nio kvadratkilometer och på bara några år ska de fördubbla sin befolkning till strax över 80 000 invånare och samtidigt förändra stadsbilden genom att gräva ner järnvägen som idag delar staden. En otrolig utmaning och naturligtvis en stor förändring för alla invånare och aktörer. Här behövs inte skapas någon känsla av ett akut behov, alla förstår att förändring kommer att ske, här handlar det snarare om att förklara vad som kan hända om man inte tar ledningen och styr förändringen. Sundbyberg har valt att starta ett destinationsutvecklingsarbete och behöver nu göra det tydligt varför det är viktigt att se på kommunen som en destination, för mig som arbetar med destinationsmarknadsföring så är det självklart men jag ska inte gå in mer på det just nu, men det är den bilden som Sundbyberg måste kunna förmedla till dem som är negativa eller bara tveksamma.

När det gäller vårt hus är den här känslan inte alls lika tydlig och vi har jobbat hårt på det första steget under kanske lite för lång period. I vår lilla befolkning på fem personer har vi tre läger, ett som är bestämd motståndare till alla former av förändring, ett som visserligen ser behovet av förändring på sikt men som inte riktigt lyckas motivera sig att genomföra den än eftersom behovet inte känns tillräckligt akut och så förändringsledarlägret som ser det akuta behovet och även skräckscenariot om förändringen inte sker.

Vi har hanterat det starkaste förändringsmotståndet genom att förklara att hus måste renoveras, annars går de sönder och då får man istället lov att riva dem vilket vore det värsta skräckscenariot för det här lägret. Vi har också förklarat att om vi inte bygger till så kommer man att behöva dela rum med en lillebror – återigen, värsta tänkbara. Vi har nog lyckats förklara förändringsbehovet men inte riktigt gjort tydligt att det är akut, för ärligt talat så är inte huset i rivningsskick (än) och lillebror klarar sig utan ett rum i flera år till.

Det värsta är nog att ledningsgruppen inte riktigt har visionen klar för sig och inte heller upplever ett tillräckligt akut behov, det är helt enkelt tillräckligt bekvämt i dagsläget så här behöver vi arbeta mer.