Även om det blåste en del på fjärden utanför fick vi ännu en lugn och skön natt i lä. En tydlig skillnad mellan att vara i en naturhamn och i en hamn i staden är att i staden kommer änderna fram så fort man dukar upp frukosten i sittbrunnen och väntar på chansen att få en smakbit (strikt förbjudet att mata dock men ändå har de lärt sig den vanan), vid Fagerön stod en and på en sten längre in i viken och tittade skeptiskt på oss inkräktare istället.
Strax efter klockan 9 lämnade vi Fagerön och hissade segel så snart vi kommit ut från land. Nu fick vi för första gången på semestern känna på lite hårdare vindar, omkring 6-8 m/s uppskattar jag och i vissa byar omkring 10 m/s. I full fart forsade vi över Granfjärden ner mot Björsund och Sundbyholm där det blev lite lugnare i de sydliga vindarna. Även över vår hemmafjärd, Blacken, gick det fort. Vi har inte fått till revet på storseglet än och det måste vi fixa till framtida turer för den här båten, Fabola Campus 7.4, är inte bekväm att segla när det friskar i. Man får kämpa för att hålla emot rodret och släpper man inte på skotet blir det stundtals svårt att styra. Men vi lär oss mer om hur vi ska trimma och segla båten varje gång vi är ute!
Vi har haft himla tur med vädret och riktigt fina dagar. Även denna sista dag blev perfekt. Mestadels halvvind hemåt och med den friska vinden kom vi hem i god tid innan regnet kom. Det var också bästa vindriktningen att komma hem i. Vi har båten hemma, men läget är ganska utsatt med grunt vid bryggan och öppet vatten och farled utanför oss. Därför har vi valt en båt med fällbar köl och så har vi en alutrack-slip så att vi kan dra upp båten. Det är verkligen bra!
De två första åren låg vi mellan brygga och boj och var alltid nojiga när vinden friskade i. Enda nackdelen med slipen är att när det blåser på är det inte helt enkelt att komma in precis rätt på vagnen. Vi måste ju också hissa upp kölen och blåser det då från sidan blir det rejäl avdrift. Vår tomt ligger mot nordost så med sydlig vind som det var nu när vi kom hem är det lä och det gick lätt att glida in.
Alla vikar och kringelikrokar i Mälaren gör att det är ganska långt till Mariefreds gästhamn hemifrån oss, även om det inte ser så långt ut fågelvägen. På onsdagen var det dags att vända hemåt, vi hade nog kunnat vara ute i en vecka till om vi inte hade haft lilleman hos farmor och tonåringarna som väntade hemma.
Gripsholms slott, ingen dålig vy till frukosten!
Vi ville gärna komma någorlunda nära hemma till den sista natten, eftersom torsdagens väder inte såg så lovande ut. Vi vaknade tidigt och fixade lite nödvändigheter som vatten och sopor och tog också en promenad i staden för att se om Coop eller Ica hade öppnat, det hade de inte men vi fick med oss varsin Caesarsallad från Statoil, wraps till Magnus och lite annat smått och gott (sjön suger ni vet, och det är himla smidigt med färdigmat i hålla-i handen-vänlig förpackning när man seglar).
Det har gått åt mycket dricksvatten i värmen, så vi passar på att fylla upp alla dricksflaskor med färskt vatten.
Strax efter 8.30 var vi redo och lämnade gästhamnen. Vinden var fin, och strax efter Kalkudden satte vi segel och länsade/slörade i cirka 3-6 m/s tills vi kom fram till inloppet mot Stallarholmen. Där tog vi ned seglen eftersom det såg trångt ut på sjökortet och vår båt kan bli lite svårstyrd om det trycker på med mycket vind på vissa bogar. Det visade sig ändå vara rätt val eftersom vinden mer eller mindre dog när vi kom in under land (vilket också var vad vi hade gissat på).
Den vanliga fördelningen vid segelsättning, jag står vid rodret och M hissar.Vi blev omkörda av färjan som jag antar är på väg till Birka
Vi hade tur och kom i helt perfekt tid för att åka ut en bit från leden och ta ett snabbt dopp och sedan passa in broöppningen kl 13.20 i Stallarholmen. För nu var det riktigt varmt igen!
Efter bron tog vi våra sallader och tuffade vidare mot Strängnäs och nästa broöppning vid Tosterön. Med lite korrigering av farten, vi drog ner lite på tempot, så kom vi lagom fram till öppning där också, kl 15.10. Vi övervägde kort att stanna för natten på Askholmen men det kändes lite för tidigt på dagen med tanke på att vi gärna ville hinna hem innan prognosen sa regn och 10 m/s på eftermiddagen dagen efter.
Mälaren lockar även långväga gäster, en tyskflaggad båt gick igenom Tosteröbron samtidigt som vi.
Nu blev det lite velande kring vart i skulle ta vägen. Sundbyholm? Någon av klubbholmarna kring Ridön? Fagerön? Någon vik att ligga på svaj i?
Fagerön nära Ängsö
Alltså det här med öar och namn… Det finns så många öar som heter samma sak, och de behöver inte ens vara långt ifrån varandra. Det är lite störande när man försöker söka på Internet för att hitta tips på bra ställen. Granskär, Tallskär, Lövskär, Högholmen, Ridön, Fagerön – alla dessa finns det flera av bara i Mälaren och ibland till och med på samma fjärd!
Fagerön, den som då ligger vid Granfjärden i Ängsö naturreservat, hade jag blivit tipsad om av mitt tjejseglingsgäng tidigare. Vid en sökning så verkade det dock som att den inte var så lämplig vid ostliga vindar och nu skulle det vara syd till ost. Dock var det någon som skrev att det var okej även vid ostligt om man låg med nosen mot bryggan. Vi bestämde oss för att gå in och kolla läget. Det var tomt i den lilla naturliga hamnen i viken innanför Fagerö fyr och läget var alldeles lugnt även om det susade i träden runtomkring. Det blev en perfekt plats att lägga till på för vår sista natt på båtsemestern i Mälaren.
Lova vid Fagerön
Fabola Campus har fällbar köl så vi kan komma in lite varsomhelst om vi drar upp den, men med kölen helt nere sticker den 1,90 m. Det är ju ganska rejält djupt även för att vara en segelbåt och speciellt en så här liten båt. Jag som är van att segla små båtar behöver tänka till ibland vid navigation och när vi ska in vid land, i mitt huvud sitter liksom att ”om den där stora båten kan gå där så kan vi såklart också göra det”. Vid Fagerön var det i alla fall inga problem att gå in med kölen nere.
Eftersom det är en ganska stor ö så tänkte vi att vi skulle kunna ta en promenad, men precis innanför udden stod ett gäng kor och vi kände inte för att gå igenom flocken så vi vände tillbaka och simmade i viken istället. Fagerön är en del av naturreservatet Ängsö och i den här viken där vi låg finns en brygga och strax intill en eldstad och lite längre upp ett dass. Dasset gick tyvärr inte att använda eftersom i det ena båset satt ett stort getingbo och getingarna blev inte glada när vi öppnade dörren och i det andra båset var tunnan full. Vi har porta potti i båten, men den är av minsta modellen så finns det möjlighet att använda toalett eller dass i land så gör vi det, men nu fick vi skippa det och det gick såklart bra ändå.
Vi var så nöjda med att det fanns en eldstad! Vi hade nämligen tagit med kol, men ingen grill. Grillen tar så mycket plats och det är knöligt att stuva den när den är använd, så vi tänkte att vill vi grilla så får det bli på en klubbholme eller liknande där det oftast finns grillar. Nu blev det glamping igen! Vilken lyx och ynnest att få ha en vik helt för sig själv, med naturen så nära och ändå bekvämligheter som brygga och grillplats. I väntan på glöden hällde vi upp vår lilla flaska bubbel och skålade för en lyckad båtsemester! Den grillade chorizon smakade lika gott som lyxmiddagen på värdshuset kvällen innan.
På tisdagen stämde vi av med lilla sonen och farmor och allt hade gått bra där, så ingen anledning att stressa hem för oss. Vi valde därför att ta sikte på Mariefred vilket skulle innebära två nätter till om vi inte ville pressa på hem.
Vi fick ännu en varm och fin dag. Vi seglade nog ungefär halva tiden eller mer, men vi åkte motor en större del av distansen – det vill säga att återigen var det lätta vindar så långsam segling.
När vi gick ut på Prästfjärden efter Ringsö dog vinden helt. Vi tog ned seglen, lät båten driva och badade. Nästan overkligt vackert att ha hela den blanka fjärden för oss själva.
Lina med fender bakom båten som extra säkerhet men det var ingen risk att båten skulle driva iväg i den obefintliga vindenTom och blank fjärd åt ena hålletTvå små öar åt andra hållet, är det Tegelskär och Hummelskär?
Även på den lilla fjärden utanför Mariefred har jag seglat Sörmlandscup, dock bara en eller par gånger i optimist om jag minns rätt, sedan tror jag inte att de hade några tävlingsseglare i jolle kvar. Det låg en lyxyacht för ankar utanför hamnen, Michaela Rose som tydligen tillhör miljardären och filantropen Harlan Crow.
Gripsholmsviken
Torqeedo elmotor på segelbåt
Väl inne i Mariefred var första prio att dra igång laddningen. Inte för att det var tomt, vi hade cirka 40 procent kvar tror jag men det är skönt att slippa ladda så mycket på natten eftersom det låter när den är igång. Jag har haft lite räckviddsångest men det känns skönt att vi nu har testat att gå långt för motor så att vi vet vad som fungerar.
Vi kan gå i cirka 7 knop med vår motor, en Torqeedo cruise 6.0 som Magnus har kopplat till rejäla batterier som ger 11 kWh. Drar vi ner till omkring 4 knop så räcker batterierna cirka fyra gånger så lång distans. Vi kan bekvämt, utan att få laddningspanik åka ungefär 40 NM i fyra knop. Det skulle ta oss cirka 10h vilket man kanske inte väljer att köra om man inte måste, men kapaciteten räcker också för en natt med kylskåp med mera igång så vi kan dela upp den distansen på två dagar och ändå inte ha tomt när vi kommer fram. Kan vi dessutom segla så klarar vi oss såklart längre. Vi har just nu inga (fungerande) solceller på båten så vi har inte utvärderat hur mycket effekt vi kan få av det.
Första året hade vi en mindre elmotor, en ePropulsion Spirit, då fick vi inte upp den i mer än max 4-5 knop och för att inte dra slut på batteriet direkt behövde vi ligga någonstans mellan 3-4 knop. Fördelen med den är att den är mindre och lättare och har enkla batterier som man tar upp på land och laddar. Skulle vi ha vår båt primärt för kappsegling eller bara korta turer hade den varit alldeles tillräcklig, den gör sitt jobb att ta båten in till hamnen i stiltje och fungerar bra vid tilläggning.
För semester är Torqeedon mycket bättre, men för att få bra räckvidd kräver den batterier som väger närmare 100 kg vilket förstås inte är optimalt för seglingsfarten. Om det bara hade handlat om räckvidd hade vi kunnat använda även Spirit-motorn med de stora batterierna som vi har nu, men Torqeedon drar mindre energi i samma fart och det är skönt att också veta att vi kan öka farten om vi behöver det en kortare sträcka, till exempel för att hinna fram till en broöppning, innan restaurangen stänger eller hamnen innan ett oväder.
Jag älskar att ha elmotor på segelbåten! Särskilt om man har utombordare så är det så mycket smidigare än en bensinmotor. Inte bara för att man slipper oljud, avgaser och bensinspill i båten. Elmotorn är liksom alltid igång bara man vrider lite på gasen. Nu när vi seglade mycket i lättvind så kunde vi enkelt fuska när vi kom in i kortare partier av bleke till exempel bakom en liten ö, för att komma fram till vinden. Likaså i en trång passage är det bara att trycka på lite för att slippa kryssa, utan att behöva rycka igång en bensinmotor. I hamnar är elmotorn också bra eftersom den är så effektiv i låga farter, den backar bättre och det går snabbt att få båten att växla mellan att köra framåt och bakåt.
Gissa vilken av båtarna som är Lova? Ledtråd: den med lägsta masten 😉
Lyxmiddag vid Gripsholm
Med hamnavgiften betald och kontakten i laddaren tog vi en kort promenad runt slottet, det blir ju inte många steg i båten så det är skönt att få sträcka på sig lite. Därefter gick vi till Gripsholms värdshus och åt en riktigt god middag. Skön kontrast att kunna växla mellan att ligga på svaj utanför en öde ö ena kvällen och nästa äta gourmetmiddag med Gripsholms slott i blickfånget. På väg ut från restaurangen mötte vi Anna och Niklas igen och fick oss en trevlig pratstund på kajen, innan vi tog en sen kvällspromenad genom pittoreska Mariefred.
Från middagsbordet hade vi utsikt mot både båten och slottet!Mums!På kvällspromenad i Mariefred
Måndagen började med att yngsta besättningsmedlemmen tyckte att det kunde räcka med seglingssemester och att det skulle vara roligare att vara några dagar hos farmor och farfar. Vi tog en promenad runt domkyrkan och väderkvarnen innan farmor och farfar kom med bil, sedan åt vi lunch och fikade på Grassagården tillsammans med dem.
DomkyrkanGrassagårdenElin och Magnus i väntan på öppning av Tosteröbron
På väg ut från hamnen hejade vi på klubbkompisarna Anna och Niklas som kom in precis när vi lämnade. Vi fixade vår första broöppning med segelbåten Lova och tog oss igenom Tosteröbron ut på Ulvhällsfjärden, där jag har seglat många Sörmlandscuper i optimist och E-jolle på 1990-talet.
Solen sken, riktigt varmt och knappt någon vind så fortsatt motorgång. Originalplanen var att vi skulle till Slandö kalv, men efter att A hade hoppat av vågade vi inte åka så långt. Senaste gången han skulle sova hos farmor fick han hemlängtan. Så istället för att fortsätta österut mot Södertälje så valde vi att gå norrut med en något oklar plan, men med möjlighet att vända tillbaka in genom Hjulstabron.
Vid Askholmen kände vi verkligen att vi behövde svalka av oss utan segel uppe blir det liksom ingen skugga i båten. Vi funderade på att gå in vid Strängnäs SS klubbholme, men bestämde oss för att bara kasta ankare lite snabbt vid ön mittemot.
Ljuvligt bad från båten, mittemot Askholmen.
Därefter fortsatte vår långsamma färd mellan Tynnelsö och Selaön. Efter att vi passerat Tynnelsö slott drog vi upp seglen, mycket lätta vindar dock men fördelen med det var att det gick att doppa sig från badstegen utan att behöva stanna och ankra. Vi seglade i alla fall ett par timmar.
Tynnelsö slottPå kryss med Fabola Campusen Lova
Naturligtvis hade vi glömt att fixa de där travarna när vi låg i hamn, men i det lugna vädret kunde Magnus göra det under gång (man måste skruva bort en del på masten som man verkligen inte vill tappa i sjön). Vi kunde också justera tamparna till vår lazy jack, som störde seglet, vi skulle behöva knyta om dem helt men då behöver vi helst ta ner masten och det gör vi inte nu när vi har båten hemma vintertid så den här lösningen får fungera tills vidare.
Så himla fint att sakta glida fram mellan öarna och nästan öde var det, vi mötte väldigt få båtar. Häromkring har kaptenen inte så bra koll på var man kan lägga till men vi siktade på Granskär. När vi väl kom fram så ångrade vi oss, vi hade passerat så mysiga vikar på vägen så vi vände tillbaka en liten bit och låg på svaj innanför Nybbleholm. Ganska snabbt insåg vi att vi ankrat precis utanför en bäverhydda! De simmade längs vassen och tjattrade med varandra hela natten. Förutom bävrarna var det helt lugnt och tyst hela natten. Himla skönt att inte behöva oroa sig för att ankaret har släppt. Vi låg också perfekt för både solnedgång och soluppgång.
På söndagen tog vi sikte mot Strängnäs. Vi började med sol och svaga vindar över Granfjärden. Eftersom prognosen sa åska och vi såg ovädret över Sundbyholm och Torshälla valde vi att gå för motor med förhoppningen att lyckas dra ifrån molnen.
Vi kom över fjärden och en liten bit till, sedan såg jag hur vi mötte regnet. Jag drog på mig sjöstället och Magnus och Albin tog skydd i ruffen, sedan tuffade vi fram i ösregnet. Med elmotor och bra kläder var det ändå rätt behagligt.
Startade med sol över GranfjärdenMen sedan kom regnet. Det syns inte att det ösregnar när solen ligger bakom oss……men så här såg det ut föröver.
Lagom tills vi gick under Strängnäsbron slutade det regna och vi fick en fin eftermiddag/kväll i Strängnäs gästhamn med god mat, mjukglass till Albin och lek i den fina lekparken i Västerviken. Den här natten sov vi gott, även om vi fick lyssna till epa-dunk när vi lagt oss! Så kan det gå när bryggan ligger precis nedanför bästa cruisingstråket.
Sen lunch på RivaHela besättningen i förpikenPizza till middag på Grekiska tavernanKvällsmys i sittbrunnen
Vår båtsemester i Mälaren överträffade alla förväntningar! Magnus (förste maskinisten) och jag (kaptenen) blev knappt osams alls – bara det är ju otroligt 😉
Vi konstaterar att vår lilla båt, en Fabola Campus 7.4 som vi haft sedan 2022, erbjuder så kallad glamping. Det är helt klart campingkänsla när man måste krypa för att komma in i förpiken och varje gång man behöver en sak så måste man flytta på något annat för att komma åt den.
Samtidigt är det mycket lyxigt för att vara camping; kylskåp, bekväma sängar, i just vår båt har vi också 11kWh batterier som tillåter laddning av alla möjliga enheter och matlagning på elplatta. Själv är jag uppväxt i folkbåt och senare Comfort 26 och även om de båtarna är något längre än campusen så är vår båt bekvämare. Konstruktören menar att Fabola Campus 7.4 är en stor båt i litet format, och det stämmer faktiskt.
Vi köpte som sagt båten 2022 och har tidigare varit ute kortare turer. Vår klubbholme Lövskär är favoritdestinationen, den ligger dock så nära så att vi faktiskt ser den hemifrån. Nu i år var det äntligen dags att ge oss ut i alla fall lite längre. Det blev fem nätter i båten och vi hann besöka både gamla favoriter i Mälaren och upptäcka ett par nya.
Det är väl en utmärkt anledning att väcka den här bloggen till liv igen?
Dag 1 Mälarbaden till Kedjeön
Lördagen den 3 augusti gav vi oss av på eftermiddagen. Båtsemestern började med stiltje över Blacken så vi startade för motor från hemmahamnen i Mälarbaden, Torshälla. När vi passerat Högholmen kom vinden så en liten bit fick vi segla i alla fall. Det var första gången vi seglade i år! På den korta stunden hann vi konstatera att vi lyckats sätta ett par travare i masten uppochned vilket dels gör det trögt att hissa men också svårt att trimma plus att det riskerar att trycka sönder storseglet. Målet var Aggarön men när vi kom fram såg det så trist, skuggigt och öde ut där vi tänkt lägga till (vid vandrarhemmet) så vi gick vidare till Kedjeön. Där blev vi mycket trevligt bemötta av hamnvärd från WSS.
Från bleke på Blacken till vind från Västeråsfjärden
Det blev middag i sittbrunnen med tacos för föräldrarna och pizzabitar (preppade hemma och det gick fint att värma i stekpanna med lock) till lilleman innan vi kröp till kojs för en lite stökig första natt. Vi låg tryggt och bra i hamnen, men som vanligt tar det någon natt för hela lilla familjen (mamma, pappa och 9-åring – tonåringarna stannar hemma) att bli vana vid att sova i båten.
Eftersom lillebror är selektiv med vad han äter så är jag glad att detta fungerade, att värma upp pizzabitar i stekpannan.After sail! Vi har lämnat bordet hemma eftersom vi tycker att det tar för mycket plats med sin överdimensionerade skiva. Frågan är om vi ska fixa en nättare bordsskiva eller så nöjer vi oss med den här varianten och bara kör en bricka på toften.Fabola Campus 7.4 = minst i hamnen 🙂 Det är jag van vid, mina föräldrar hade också små båtar.Vi måste såklart spana in vilka jollar Westerås Segelsällskap har. Vi hittade optimister, E-jollar och 2-kronor.
Det är så märkligt det här med sista doppet för året. Ett så tydligt tecken på att sommaren plötsligt bara är borta.
Jag minns inte helt säkert när jag badade senast, men risken är att just det blev sommarens sista dopp. Eller kanske inte ändå, jag kommer nog att basta på vår klubbholme i helgen och då blir det bad.
Jag tror att mitt senaste dopp var den 7 augusti. Dagen efter att vi avslutat den seglarskola som jag var ledare på. Så den 6 augusti är jag helt säker på att jag badade, för då blev jag islängd från bryggan, av barnen. Det hör till när man varit seglarskoleledare.
Att jag inte minns säkert när jag badade i sjön senast är förstås för att då tänkte jag inte alls att det kunde vara årets sista dopp. Då var det fortfarande det normala att bada varje dag. Men så vips blev det kallt några dagar, sedan några till. Och nu har ju vattnet kylts ner, så även om det kommer någon varm dag är det inte så lockande att hoppa i.
Men kanske man skulle ta upp trenden med vinterbad? Får nog fundera på det.
Jag kommer att ångra detta. Det gör jag alltid för jag spontanbestämmer alltid att det är dags att väcka den här bloggen igen. Men nu är det så i alla fall. Elin is back!
Klockan är 22.09 och jag lyssnar på Alfons Åberg och stissig 6-åring som borde sova sedan länge. Scrollade förbi en bloggrubrik om vardagsskrivande. Istället för att läsa bestämde jag mig tydligen för att dra igång mitt eget vardagsskrivande igen.
Valde Alfons som godnattsaga idag, till minne av Gunilla Bergström. Jag läste imorse att hon gått bort. Så sergligt, men hon kommer verkligen att leva vidare, genom sitt författarskap. Visst är väl barnboksförfattare våra allra viktigaste författare?
Vilket flyt jag haft på jobbet senaste dagarna! I evigheters evighet har jag varit på gång att starta upp min e-postlista. Ett måste att ha på plats för varje modern, digital företagare.
Men det har blivit en sådan där surdeg som man bara inte kommer igång med. Ett visst mått av prestationsångest är helt klart inblandat.
Nu har jag äntligen skrivit den inledande välkomstsekvensen med fem mail. Hurra! Ytterligare tre utkast för de första veckorna är också klara.
Jag kommer alltså att ha en automatiserad sekvens där ett mail per dag går ut under de fem första dagarna efter att någon signar upp sig. Därefter så siktar jag på att maila en gång per vecka.
Om du är intresserad av marknadsföring i eget företag så kan du signa upp dig på nyhetsbrevet här: Prenumerera på nyhetsbrev. Jag har visserligen inte lagt in den nya sekvensen än, men signa upp dig ändå så kommer den så snart jag är klar 😃
I alla fall lite fixad idag. Skulle vara med på digital konferens och man vet ju aldrig innan man loggar in om kameran går på eller inte 😜🙈😊
Det här är inlägg 28 i min bloggutmaning #30dagarijanuari. Jag bloggar 30 dagar i rad och går i mål 31 januari 2021.
Idag var en skrivdag på jobbet så jag kommer inte att skriva så mycket här, istället länkar jag till min andra blogg. Där har jag idag publicerat en trendspaning kring hur och varför företagare ska jobba med Facebook 2021. Om du trodde att Facebook är dött så har du fel. Däremot gäller det att hänga med i vilka funktioner som fungerar bäst i de olika sociala kanalerna.
Innan jag avslutar för idag så måste jag också passa på att tacka för alla fina kommentarer som jag fick på Facebook, när jag länkade gårdagens inlägg om mina författardrömmar ❤
Det här är inlägg 21 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Jag planerar att blogga 30 dagar i rad och går i mål med utmaningen den 31 januari 2021. Klicka på kategorin #30dagarijanuari – min bloggutmaning, om du vill läsa alla inlägg.
Häromdagen så nämnde jag att jag har ett projekt på gång som jag än så länge inte pratat om med någon annan än min man. Det här är något som jag egentligen alltid har velat göra. Under några år så slog jag det ifrån mig, men det är ändå en längtan som återkommer om och om igen. En sådan där sak som kommer upp direkt om man får frågan ”vad skulle du göra om du vann på lotto?”.
Grejen är att jag har redan min ”lottovinst”, jag har kapital från ett framgångsrikt företag att falla tillbaka på och jag har ett jobb som tillåter att jag styr min tid. Ändå har jag inte tagit steget och förverkligat den här drömmen. Varför, kan man fråga sig? Är den inte tillräckligt lockande? Är jag rädd, rädd för att inte klara av det?
Jag har ändå en inneboende känsla av att om jag bara verkligen ger det ett seriöst försök så kommer jag att lyckas. Vissa av mina läsare, kanske till och med många av er, har redan gissat vad det handlar om.
Att skriva en bok
Jag har älskat att läsa ända sedan jag lärde mig det när jag var 6 år gammal. Böcker, tidningar, artiklar på Internet, sociala medier. Ord är som en drog som jag dras till. Jag älskar skönlitteratur och sociala medier för att jag får en inblick i andra människors liv och tankar och en förståelse för varför andra reagerar och gör som de gör. Facklitteratur älskar jag för att det är det snabbaste sättet att få ta del av andras kunskap. På bara några timmar kan jag få samma insikter som någon som ägnat en hel karriär åt ett ämne.
Jag vill alltså skriva en bok. Det är inte som att jag aldrig har försökt, jag vet inte hur många påbörjade alster jag har. Jag har dock aldrig ens kommit i närheten av slutet. Visst borde jag klara av det? Jag som har livlig fantasi och är nyfiken på människor, har varit en aktiv läsare nästan hela mitt liv, som är utbildad svensklärare och som jobbar med storytelling som marknadsförare?
Jag tror verkligen att jag kan, det största hindret att komma över är att ge mig tiden och att fortsätta trots skrivkramp och prestationsångest. Att jag jobbat som professionell skribent de senaste åren kommer att hjälpa mig med dessa hinder. Utan att räkna efter exakt så har jag nog sedan jag startade Stenman kommunikation 2019 levererat omkring 50 artiklar för olika webbsidor. Det har gjort att jag har fått öva upp mina metoder för att komma över hinder. Jag har fått en tro på att jag fixar det även fast det känns omöjligt innan jag har startat.
Övar på författarporträtt 😉
Dock är det här en helt annan utmaning. Att skriva en roman handlar om att få ner cirka 100 000 ord som ska bilda en läsvärd berättelse. Min artiklar ligger vanligen omkring 700-3000 ord. Det här ska också komma helt från mig, i artiklarna så refererar jag vad andra berättar om.
Det här inlägget har legat som ett utkast här i bloggen ett tag nu och i originalet skrev jag: ”Nu har jag tagit klivet, jag har berättat för er om vad jag vill göra och då måste jag ge det ett försök.” Men vet ni? Jag tvekar igen. Kanske är det bara en dröm och ska få förbli det, åtminstone några år till?
De senaste veckorna har varit röriga med familjemedlemmar som behöver stöd och jag har varken haft tid eller ork att dra igång något nytt. Den här bloggutmaningen, då jag bara skriver ett kort stycke varje dag, har tagit mycket tid och energi. Jag är faktiskt inte säker på att jag känner för att skriva mer än vad jag gör just nu. Jag har andra projekt som lockar och tiden räcker inte till allt jag vill.
När jag väl är redo är målet att få ihop ett manus till en roman. Jag kommer att sikta på att det ska vara en historia som andra vill läsa och drömmen är såklart att bli publicerad, men det är inte mitt första mål. Målet är att under max ett år skriva ett färdigt manus till en roman. Då vet jag att jag kan det, känns den tillräckligt bra så kan jag gå vidare och försöka få den publicerad. Om det inte känns rätt så har jag i alla fall fått svar på om jag kan skriva en färdig berättelse av romanlängd och om det är något som jag vill göra flera gånger.
Förlåt, men jag har verkligen ingen inspiration idag. Det får väl bli ett till dagboksinlägg.
Idag har jag varit med ett barn hos skolläkaren för att kolla en eventuellt sned rygg. Jag fick även möjlighet att prata om några andra saker som oroar mig och fick bra råd om hur vi kan gå vidare.
Inne i stan passade jag också på att gå in på Elite Stadshotellet och skriva under ett protokoll som låg och väntade å mig i receptionen. Så tomt det kändes på hotellet! Receptionisten var i alla fall lika glad och tillmötesgående som de alltid är, där hon stod bakom sin plastskiva. Tur att det byggs mycket i Eskilstuna, jag tror att de i alla fall har en del långliggare som gäster.
Dagens promenad togs vi i kvarteren runt kyrkan i Torshälla. Det är mitt favoritområde i Torshälla men idag var det ganska dystert. Grått, regndisigt, slaskigt och halt, men det var i alla fall lite mysigt att se något annat än Mälarbaden.
Vi hörs igen imorrn!
Det här är inlägg 19 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Jag planerar att blogga 30 dagar i rad och går i mål med utmaningen den 31 januari 2021. Klicka på kategorin #30dagarijanuari – min bloggutmaning, om du vill läsa alla inlägg.
Har ni hört talas om Tippecanoes förbannelse? Eller kanske under dess andra namn Tecumsehs förbannelse? Det hade inte jag men äldsta sonen berättade om detta på vår lunchpromenad idag. Efter det känner jag mig lite orolig för Joe Biden nu när han ska tillträda som USA:s president.
Imorgon tar Joe Biden över som president för USA men enligt den här sägnen så gör han det med fara för eget liv. Enligt legenden kommer varje president som väljs under ett år som är jämnt delbart med 20 att dö innan deras tid som president är över.
Detta ska ha startat med William Henry Harrison som valdes till president 1840, men dog efter bara en månad på posten. Namnet på förbannelsen kommer från att William Henry Harrison var guvernör och hade en ledande roll i Battle of Tippecanoe, som var en del av Tecumseh’s war. Tecumseh var ledare för en del av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Grunden till legenden är att en förbannelse ska ha kastats över de amerikanska presidenterna som straff för att William Henry Harris vann slaget, The Battle of Tippecanoe.
Om man sedan räknar 20 år framåt i tiden från 1840 så valdes i ordning presidenterna Abraham Lincoln, James A. Garfield, William McKinley, Warren G. Hardin, Franklin D. Roosevelt och John F. Kennedy, som samtliga avled som presidenter.
Efter Kennedy verkar förbannelsen ha tappat kraft. Ronald Reagan valdes 1980 och som vi alla vet så överlevde han, men han blev dock skjuten och utsatt för ett mordförsök. Även George W. Bush, vald 2020, överlevde ett mordförsök.
Nu får vi hoppas att Tecumseh har släppt taget om de amerikanska presidenterna och låter Joe Biden sitta trygg som president för USA. Det behöver både USA och hela världen efter Donald Trump.
Och där kraschade #30dagarijanuari. Missade att blogga igår. Det var dock ett ytterst medvetet val. Behövde använda min tid till att åka skridskor och spela vändåtta med barn och ha alla skärmar avstängda.
Man skulle kunna tro att mina barn är stjärnor på skridskor med egen is utanför huset. Så är det dock inte eftersom det inte ens är en gång om året som isen på sjön faktiskt fungerar att åka på här hemma 😊 Jag själv som var barn på 1980-talet, när det spolades isar i varje kvarter, utklassar dem fortfarande (trots stelheten som kommer med åldern 😜).
Sortera, tvätta, hänga, vika, sortera, lägga in i skåp och lådor – repetera.
Trebarnsmammans dagliga mantra. Det borde i alla fall vara dagligt, för gör jag det inte dagligen så hamnar jag hopplöst efter. Tomma tvättkorgar och alla rena kläder på sina platser, det händer bara inte här. Några gånger om året är det nära, men alltid är det några plagg på vift. Att hitta en julduk i botten av tvättkorgen i maj eller så är mer regel än undantag.
Här har vi i alla fall en positiv effekt av Coronan. Redan innan distansundervisningen startade så bestämdes att barnen inte får duscha och byta om i skolan. Det är ju inte alls bra, barn behöver röra på sig, men i hemlighet så njuter jag av detta. Det innebär nämligen markant mindre tvätt för mig!
Med två skolbarn så är det fem omgångar av idrottskläder och handdukar per vecka som jag slipper tvätta. Och här är det egentligen inte själva tvätten som är det jobbigaste. Det är just det där med att jag väldigt ofta ligger efter med tvätten. Vilket innebär att kläderna är utspridda i olika stadier i tvättprocessen. Så även om barnen nu är så stora så att de kan packa sina idrottskläder själva, så hänger det på att jag har hunnit tvätta och lägga in dem i deras skåp. Annars blir det ändå jag som måste springa runt och rafsa i torktumlaren och Ikea-kassarna med ren tvätt, för att hitta allt innan vi ska iväg på morgonen.
En mer negativ effekt är att diskberget har växt eftersom alla är hemma mer. Men det påverkar inte mig lika mycket som tvätten eftersom disken är makens ansvarsområde 😉
För tillfället är de i alla fall inte överfulla, alltid något att glädjas över!
Det här är inlägg 15 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Jag planerar att blogga 30 dagar i rad och går i mål med utmaningen den 31 januari 2021. Klicka på kategorin #30dagarijanuari – min bloggutmaning, om du vill läsa alla inlägg.
Minstebror på bryggan. Kolla in den infrusna stenmuren bakom honom. Det blir så häftiga isformationer när det blåser mycket och stänker upp vatten samtidigt som det fryser till.
Vilken härlig förmiddag vi har haft idag. Vi gick på pulka-promenad till badet i Mälarbaden och sedan runt golfbanan, där vi testade olika backar. När vi kom hem igen fick lillebrorsorna korv med bröd och varm choklad. En sådan här härlig vinterdag behövde vi verkligen 🙂
Det här är inlägg 14 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Jag planerar att blogga 30 dagar i rad och går i mål med utmaningen den 31 januari 2021. Klicka på kategorin #30dagarijanuari – min bloggutmaning, om du vill läsa alla inlägg.
Sedan 2019 är jag digital redaktör för Stiftelsen Maria Pihls minne och för snart ett år sedan blev jag också ledamot i styrelsen. Det innebär att jag i år ska vara med och välja ut de toppkandidater som får styrelsens stöd under ett år och stipendiaten som får 50 000 kronor.
Stiftelsens syfte är att främja kvinnligt entreprenörskap och kvinnors representation i styrelsearbete. En fråga som jag brinner för. Att kunna stötta och inspirera andra kvinnliga företagare med mina kunskaper om kommunikation, marknadsföring och entreprenörskap är min viktigaste drivkraft i mitt eget företagande.
Cirka 30 procent av Sveriges företagare är kvinnor och det är för lite. Även i styrelserummen och på VD-posterna är andelen män fortfarande betydligt högre än andelen kvinnor. Jag tror på att fler kvinnor i näringslivets topp kommer att leda till mindre stress, mindre löneskillnader mellan könen och färre sjukskrivningar. Det här framkom också i en studie som gjordes 2015, Kvinnor och ledarskap i svenska medier. Jag tror också att massor av oerhört kompetenta kvinnor sitter fast i strukturer där de mår dåligt, för att de inte vågar ta steget att starta ett eget företag.
Därför har det varit riktigt upplyftande att läsa igenom alla fina nomineringar som kommit in till Stiftelsen Maria Pihls minne. Jag har tagit hela veckan på mig för att hinna läsa dem om och om igen. Att välja ut bara ett fåtal är ett tufft jobb för alla (ja, faktiskt alla) som nominerats är riktiga förebilder.
Förra årets stipendiat Caroline Axelsson tar emot diplomtavla och skulptur skapad av Gunilla Lifvergren, med Roger Pihl vid stiftelsens högtidslunch 2020.
Jag var uppe på vinden och letade efter termobyxor och råkade hitta luvor både till minstebrors overall och vårjacka. Han ärver förstås mycket från brorsorna och de ville tydligen inte ha luvor i den här åldern för de är borttagna från alla kläder.
Det var sol och snö på lunchpromenaden.
Efter skolan/förskolan firade vi namnsdag med fika.
Bild från 2013! Jackan som storebror har här använder lillebror nu, utan luva…
Mer spännande än så var inte mitt liv idag 🙂
Det här är inlägg 13 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.
Krispig knarrande snö och det svaga solljuset precis innan det började snöa igen.
Mälaren
Tjugondagknut kastas julen ut! (nästan i alla fall, granen är avklädd och resten av pyntet samlas nu ihop för att packas undan ordentligt tills nästa år).
It's Elin, is it? 