Som sagt så kämpar jag fortfarande med att bli frisk efter utmattningssyndrom. Några av de symptom som jag har kvar är att jag har värk i kroppen, huvudvärk, sover dåligt och att jag känner mig sjuk, som en influensa, när jag anstränger mig. Jag kan också ha svårt att hitta energi och motivation till att göra saker. Just nu så försöker jag hitta ett hållbart sätt att leva och må bra och det är inte alltid så lätt.

Hamninloppet på Vis

Jag mår bäst om jag har lagom mycket krav på mig själv, om jag får vara ute mycket i naturen, om jag får röra på mig utan att få upp pulsen eller ta ut mig för mycket och om jag äter bra mat och framförallt undviker socker.

Jag var rädd att den här resan skulle bli för mycket men det blev tvärtom. När jag får stå vid rodret så känner jag lycka i hela kroppen, det är så välbekant och hemma. En kompis skrev till mig att hon tror att mamma och pappa ler uppifrån himlen om de kunde se mig nu, och det vill jag också tro. Jag är så tacksam för att min familj har gett mig det här, att jag kan segla och känner mig trygg på havet och därigenom kan hämta kraft i vinden, vågorna, solen och vattnet.

Lycklig Elin it is

Under långa stunder på resan kunde jag vila genom att bara sitta på däck och titta på vågorna. Jag tänkte på mamma, som cyklade ner till sjön och bara satt där, kanske med sin stickning, när hon kände sig orolig eller nedstämd. Och jag tänkte på när jag satt bredvid hennes säng i somras och lyssnade på vågljud på Spotify, för att på något sätt ta livet på sjön in till henne. Jag är som mamma, jag blir också lugn och glad av sjön och havet.

Några gånger kände jag hur kroppen sa ifrån under veckan på Skyfall. Hur musklerna känns dränerade, jag blir skakig och det känns som att jag har feber, men det gick över, det blev inte värre. Jag trodde att det skulle bli jobbigt att ha människor nära inpå hela veckan, men det gick bra. Jag sov ganska dåligt, men det är jag van vid och på något märkligt sätt så räckte energin ändå.  Annars var just detta med att sova så nära en främmande person mitt största orosmoment inför resan. Som sagt, tidigare i mitt liv har detta inte alls varit ett problem, bara jag har fått ligga ner har jag kunnat sova varsomhelst och sällan haft problem att somna (sittandes har dock aldrig fungerat men det är en annan story).

Vi var två personer i varje hytt och lyckligtvis så är jag kort och därför fick jag, tillsammans med Sofia, ta den hytt som hade våningssäng – den var nämligen inte så lång. För mig var det här utmärkt för då fick jag mitt eget lilla space och när jag inte kunde sova kunde jag ändå slappna av och vila och störde ingen när jag låg och läste på mobilen.

Sofia – bästa hyttkompisen!

Varje kväll när vi kom in till hamn så dukades det upp ”ankarbubbel”, jag drack också vin till maten flera gånger och en och annan drink. Även detta gick bra! Jag dricker sällan alkohol annars nuförtiden eftersom jag inte mår bra av det. Att jag inte fick ångest och huvudvärk av det den här veckan tar jag som ytterligare ett tecken på att seglingen får mig att må bra – så bra så att jag klarar belastningar som annars slår ut mig.

Så, det är ju bara att konstatera att jag behöver ha mer segling i mitt liv. Jag som har varit lite nojig över att segla vår Comfort 26 utan att pappa är med känner nu att det blir ju en ”piece of cake” efter att ha seglat en 45-fotare! Så denna resa varit en riktig succé och jag har uppnått precis det som är syftet med She captain att våga mer!

Hoo-ya – over and out!

Comfort 26:an utanför Lövskär

Skyfall på Solta

Skyfall – Crew 007 kvinnor med rätt att kryssa

Det här är det sista i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

En av de bästa sakerna med den här resan var att få träffa så många coola kvinnor. När man seglar så jobbar man intensivt vid olika manövrar, men det kan också bli långa stunder där man sätter fast skoten, en person står vid rodret och övriga faktiskt bara kan sitta och njuta. Och prata! Vi har pratat jobb, barn, hälsa, sorg och glädje, kost, musik och mycket mer. När man lever så tätt inpå varandra så går det fort att komma förbi kallpratet.

Lotta, Josephine, Sofia, Karin och Helle på jakt efter någonstans att äta på Hvar

Men, det är ju inte bara besättningen på min egen båt som jag har träffat. Vi var ju åtta båtar som seglade tillsammans och eskaderledningen hade gjort en superbra jobb för att samla ihop oss och ordna så att vi låg nära varandra i hamnarna och också hade aktiviteter på land tillsammans. Varje morgon träffades skepparna för att gå igenom dagens plan tillsammans. Ute på havet spreds vi förstås ut, olika båtar prioriterade olika och gjorde olika vägval, men vi kunde se när vi mötte någon kompis då alla hade She captain-flaggan i riggen. Vår båt valde att segla så mycket som möjligt och det är jag väldigt nöjd med.

Här ligger She captain-flottan på rad i en vacker vik vid Milna på ön Brač.

Lotta, Carina (som gjorde myteri och bytte båt efter ett par dagar 😘) och Zlata

Många kvällar åt vi i båten – och vilken god mat vi åt! Stort tack till alla som planerade menyn och hjälptes åt att laga mat, lite extra mycket till Karin som verkligen har inspirerat mig med sin i huvudsak veganska och glutenfria mat. Vid flera tillfällen så träffade vi också tjejerna från de andra båtarna för drinkar och dans på kajen. Så häftigt att få vara en del i den gemenskapen!

Eskaderledningen med Ann Samnegård och Anna Mourou Lange informerar och peppar när alla 64 tjejer har slagit sig ner för en drink i Komiza på Vis.

Näst sista kvällen hade vi som en liten avslutning då eskaderledningen hade fixat picknick med bubbel. Då satt vi i grupper med en person från varje båt, kul! Det delades också ut pokaler och medaljer. En av pokalerna fick vi, för att Skyfall var den båt som hade seglat mest!

Pokaler och medaljer delas ut på Šolta (samma ö som vi började på men annan hamn).

Den andra pokalen gick till en besättning som hade agerat i sann She captain-anda. En helt galen historia! I hamnen på ön Hvar fick båten besök av ett gäng svenska killar som också var ute och seglade. En del av dem var rejält onyktra och någon somnade till och med ombord. Dagen efter, när tjejbåten skulle segla ut, så visade det sig att deras stora She captain-flagga var borta! De anade genast vad som hade hänt.

Som riktiga pirater seglade tjejerna ikapp båten med de svenska killarna. Gick upp längs med den, lyckades komma ombord och ta tillbaka flaggan. En riktig ”catch the flag” (för de som förstår dataspelsreferensen). Så jäkla fult gjort av killarna, men snyggt av tjejerna som styrde upp situationen och satte dem på plats.

Varje skeppare fick också dela ut en medalj till någon ombord som hade gjort en insats i She captain-anda. Jag fick den på vår båt och det är jag grymt stolt över. Min insats var den jag gjorde första dagen, när vi alla var nya i båten och materialet plötsligt gick sönder samtidigt som vinden ökade.

Den kvällen avslutades med att baren i hamnen hade tagit dit en DJ och vi dansade så mycket så att vi hade kunnat få en ny pokal för mest dansande besättning. Anna Mourou Lange, She captains grundare, hade också satt ihop en egen liten koreografi för hela gänget + att hon gjorde en grym dansbattle med en av killarna som jobbade i hamnen 🙂

Sista dagen blev det tyvärr ingen segling för vår båt, men vi fick äntligen se delfinerna som vi hade spanat efter hela veckan! Vi fick också öva oss på att ligga stilla i kö vid bensinmacken och vi ankrade för lunch och delar av besättningen tog ett sista dopp och kunde konstatera att det var väldigt strömt där vi valt att lägga oss. Sista kvällen var vi tillbaka i hamnen i Trogir, där fick vi båten godkänd och tömde förråden, åt en god måltid, drack upp vinet och förberedde mackor för dagen efter. En del mat blev kvar ändå och det kändes det fint att det kom en man från ett härbärge och hämtade upp den.

Stort tack till alla som arbetat helt ideellt för att få denna resa att fungera så fantastiskt bra!

Det här är det femte i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

Dag 2 startar med att jag utanför mitt lilla fönster ser att killarna från charterbolaget är på däck och monterar ett nytt block, så himla smidigt! Det börjar sjunka in att detta faktiskt är på riktigt, jag är här och gör det här nu! Till min stora lycka så är Joséphine en lika stor badentusiast som jag så vi tar ett morgondopp, det är nog inte mer än cirka 18 grader i vattnet men så vackert och uppfriskande.

Tack Linda Carlsson för filmklippet!

Vi äter en stadig frukost ombord, med bröd, ägg och gröt. Precis som det ska vara när man är på sjön. I mammas och pappas båt var frukosten nästan helig och följde alltid en viss ritual där det viktigaste var att under de senare åren i deras liv så var det pappa som förberedde allt, efter att i typ 40 år ha blivit serverad mer eller mindre varenda måltid av mamma 🙂

Det visar sig att det var bra att vi grundade rejält för den något ovana besättningen har tagit sig vatten över huvudet, det är inte helt lätt att fixa sallad i en seglande båt, särskilt inte när alla blir sjösjuka av att gå ner under däck.

Vi klarade ändå sjösjukan ganska bra på vår båt, det är bara stackars Zlata som blir helt utslagen. Hon har ändå en fantastisk förmåga att kräkas, verka helt borträknad och sedan ändå rycka in och skota en fock eller öppna en lazy jack när det behövs. De tre första dagarna är hon konstant sjösjuk och överväger till och med att vandra över när vi en dag startar på ena sidan Vis och planerar att lägga till för natten på den andra sidan ön. Lyckan ombord är total när hon äntligen lyckas njuta en hel dag utan att bli dålig, om det var sjöbenen som blivit vana eller den nya medicinen som fungerade bättre vet jag inte.

Helle, Lotta och Sofia äter frukost i sittbrunnen. I denna hamn sov vi uselt och var tvungna att gå upp på natten för att stuva om grejor som for omkring för att det gungade så mycket. Stackars sjösjuka Zlata, som vinkar i bakgrunden, tog med sin frukost upp på kajen 😄

För Zlata är det första gången hon seglar, imponerande att våga boka in sig på en sådan här resa då! Helle har seglat förut, men är egentligen motorbåtsmänniska. Hon är vår skickliga navigatör men det märks att hon inte är van vid segling när hon om och om igen frågar om vi inte kan gå lite närmare den utlagda kursen. Nej Helle, det går inte när man kryssar, vi går så nära vinden vi bara kan 🙂

Det är så häftigt att se hur fort det går att lära sig när man får spendera hela dagar i båten och dessutom har någon att fråga bredvid sig, så snart seglar både Helle och Zlata utan problem.

Zlata står vid rodret.

Båten, en Elan 45, är en bra båt för ändamålet. Den seglar helt okej och det är gott om plats och bra bekvämligheter ombord. Men, det märks att det är en hyrbåt där det kanske inte läggs så mycket kärlek på prylarna som man gör på en egen båt, och att båten kanske inte är optimerad för att segla i alla väder. Många som är ute på semester går förmodligen för motor mycket mer än vad vi gjorde och ligger kanske kvar i hamn när det blåser mycket. Vår båt var nog en av de äldre i vår eskader, seglen var trötta och svåra att trimma, de andra båtarna hade också storseglet på rulle vilket vi inte hade. Vi hade svårt att ta höjd på kryssen, hade vi fortsatt några dagar till hade vi kanske kunnat lära oss båtens knep lite bättre. Med det sagt så var seglingen ändå väldigt rolig! Vi förbättrade oss också hela tiden och fick till exempel till slagen bättre och bättre.

Elin it is – bildbevis på att vi i alla fall korta stunder kunde segla i shorts och t-shirt

Lotta och Helle – skipper och co-skipper på Skyfall

När man inte sovit så bra på natten kan man vila en stund på däck

Helle och Sofia

Det här är det fjärde i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

Bara för lilla mig! Fattar ni känslan för 3-barnsmamman 😉

Så, efter en natt på hotell på Arlanda så släpade jag med mig min fullpackade bag och tog mig till terminalen. Jag misslyckades med incheckningen både i appen och i automaterna och kände mig lite ensam och bortkommen, då var det skönt att många av de andra tjejerna hade satt på sig sina She captain-tröjor så jag hittade snabbt några att prata med.  Till slut fick jag både mig och mitt bagage incheckat, planet var två timmar försenat så det var ingen stress. Vi i  vår besättning använde vår messengerchat och hittade varandra inne på flygplatsen.

Medan vi väntade så förberedde vi det sista på vår inköpslista. Vi var åtta i besättningen, varav två flög från Kastrup och resten från Arlanda. Vi hade bestämt att tre av oss skulle åka och handla direkt när vi kom till hamnen i Trogir, medan övriga checkade ut båten och började sjöstuva packningen.

När vi gick in för landning i Split, Kroatien så fick vi 64 seglartjejer en välkomnande hälsning från piloten och en applåd från alla ombord på planet, mäktigt pepp inför veckan! Och det kunde behövas, det var många som var trötta och slitna. Flygplatsen i Split ligger nära hamnen i Trogir, transferbussen tog inte mer än ca 20 minuter.

Vårt lilla handlingsgäng gick iväg för att hitta butiken, det var längre än de trodde och de borde nog ha tagit taxi dit också, inte bara tillbaka till båten. Stackarna blev borta länge och de hann inte äta någon lunch. Jag var tacksam att min uppgift istället var att vakta väskor, det innebar att sitta vid ett bord med en kopp kaffe 🙂

I hamnen i Trogir, lite förvirring råder kring om vi får eller inte får gå ombord på båtarna.

Nu fick vi också möta våra vänner från Malmö för första gången. En av dem är Zlata, som kommer från Bosnien och det var ju mycket praktiskt eftersom hon kunde fungera som tolk och även gav oss extra insikt i landets kultur under veckan.

Vi som inte handlade hann med en god lunch, skeppare Lotta och co-skipper Helle gick sedan iväg på skepparmöte medan vi andra började installera oss i båten med det snygga namnet Skyfall (vilket förstås gjorde besättningen till Crew 007 – med rätt att kryssa). När alla äntligen var på plats och vi hade fått in all mat och allt vatten så var det dags att lämna Trogir och segla mot den första natthamnen. Det skulle visa sig bli lite mer dramatiskt än vad man kanske skulle ha önskat.

Vi seglar ut

Skyfalls crew 007 var en ganska oerfaren besättning, som tur var hade vi Lotta som vår mycket pedagogiska och lugna skeppare, och Helle som co-skipper som hade full koll på navigationen. Vi fixade enkelt att komma loss från bryggan, och gick för motor ut. Skulle vi våga oss på att sätta segel? Jo, men vi ville ju testa och vinden var fin.

Det regnar på vägen ut från hamnen, men det spelar ingen roll. Nu är vi på väg! Josephine står på fördäck.

Lotta stod vid rodret så jag fick direkt kliva in och börja lista ut hur det här stora skeppet faktiskt fungerade. Jag har seglat mycket i mina dagar, men mest i jolle med bara ett segel. Men okej, jag kan termerna och principen för hur man får en båt att segla. Lotta hade tejpat på de olika beslagen och skrivit dit de svenska namnen, och jag har i alla fall koll på vad storskot, fall till storsegel, bomuthal, kick, rev 1 och 2 och så vidare är. Vi fick upp storseglet utan alltför mycket drama, vi lyckades också reva för nu började vinden friska i. Sedan var det dags för focken (förseglet). Jag vet faktiskt inte om jag har seglat med rullfock tidigare? Kanske någon enstaka gång för 20 år sedan. Rullfock är en funktion som gör att förseglet kan rullas upp och släppas ut efter hur stor segelyta man för tillfället behöver, blåser det mycket så kan man göra seglet mindre för att få bättre kontroll. Hursomhelst, det är ju inte jättekomplicerat. Jag tittade på seglet, vart gick tamparna? Insåg att det faktiskt bara var att släppa på en lina och dra i skotet så skulle den rulla ut sig.

Sedan blev det sådär onödigt dramatiskt. Vinden ökade och plötsligt så går infästningen till ett av skotblocken uppe på däck sönder. Vi står i vindögat och motorn är igång så Lotta har läget under kontroll, men seglen fladdrar och slår och skoten till focken är lösa på båda sidorna och slår hårt och okontrollerat. Dessutom far det nu lösa blocket fram och tillbaka och det är mer eller mindre livsfarligt om någon skulle få det i huvudet. En lång stund står jag bara med båda skoten i handen och försöker se till att ingen ska få dem på sig.

Medan jag står där så börjar jag läsa av situationen, vad behöver vi göra? Ser en cleat på däck som är märkt ”genua”, okej, då borde det rimligtvis vara tampen som går genom den som rullar in focken/genuan igen. Jag fattar också att det kan bli tungt, vi kan behöva används vinsch.

Allt löser sig, men jag har blåmärken överallt och redan första timmen av seglandet har jag kommit över min rädsla över att ”jag kan inte segla stora båtar”. Det kan jag visst och kul hade jag trots allt! Syftet med She captain är att peppa tjejer att tro på sig själva och våga mer på sjön.

Lotta säger till mig att segling är som att cykla, det sitter i ryggmärgen, och kan du cykla trehjuling så fixar du tvåhjuling och enhjuling också. ”Koppla på seglarhjärnan och lös situationen”, blir Lottas uppmaning och jag fixar det! Kan du segla jolle så fixar du en båt på över 12 meter också. Denna första dag när jag inte hade så bra koll själv bara dök jag på nästa uppgift och gjorde själv, under veckan som skulle komma blev jag bättre på att vara handledare och stötta de andra tjejerna att fixa mer och mer själva de också. Min insats denna första dag ska ge mig en fin medalj, men mer om det senare.

Nästa prövning skulle bli att lägga till i natthamnen, men det gick hur bra som helst. Vi hade bokade platser och även mat bokad på restaurangen till kvällen, det är en stor fördel att åka på eskadersegling – vilket betyder att man är ett gäng båtar som seglar tillsammans till samma mål. Vi visste att det skulle bli tilläggning med mooring-linor och alla i besättningen hade förberett sig genom att kolla på Youtube-filmer för att ha koll på hur det går till – för det här är inte det vanliga sättet hemma i Sverige.

På väg in i första natthamnen vid ön Šolta

Yes! Vi gjorde det, nu ligger vi förtöjda och det är dags för ankarbubbel.

Vi ligger en bit ifrån land så vi får fixa ”linfärja” med gummibåten. Kolla in fullmånen (naturligtvis mycket vackrare i verkligheten)!

Rejält med kondens i båten, jag lärde mig att det här lilla fönstret måste vara öppet, annars droppar det i min säng.

Kanske inte världens bästa bild men det är svårt att ta kort på det lilla krypin som var mitt sovrum under veckan.

Det här är det tredje i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

I november 2018 var det alltså klart, jag hade bokat min plats och skrev in i kalendern att 18-25 maj 2019 skulle jag tillbringa på en segelbåt av typen Elan 45, i den kroatiska skärgården, tillsammans med sju för mig okända tjejer. Jag försökte få med min syster, men hon var inte lika övertygad om att det var en bra idé så innan hon hann bestämma sig så var platserna slut.

Två saker fick mig att tveka en kort stund:

1. Att vara borta från familjen en hel vecka
2. Att flyga

Med familjen var det främst vår 4-åring som jag var lite orolig för hur han skulle ta det, men han har pappa, två brorsor och farmor som han är trygg med så det kändes inte så farligt. Ärligt talat så var semester från ansvaret för familjen något som jag verkligen behövde. Vad jag inte visste då var dock att min man dels skulle få mer problem med sin syn och därmed inte kunna köra bil och dels att han skulle opereras och inte få lyfta tungt. Det är en innerlig tur att barnen har en så snäll farmor som kunde hjälpa till!

Att flyga tog emot, jag har svårt att motivera att släppa ut så mycket koldioxid i atmosfären bara för att jag ska få åka och roa mig. Men, den här gången bestämde jag mig för att det fick vara så. Jag har klimatkompenserat genom Vi-skogen.

Okänd besättning

När jag bokade så gjorde jag alltså det utan att känna till någon annan som skulle med på resan. Jag skrev en kommentar i Facebook-gruppen när jag hade bokat och då fick jag veta att Joséphine, som bor i närheten av mig, skulle följa med. Vi hade träffats ett par gånger innan i vår tjejseglingsgrupp i Torshälla, så då hade jag i alla fall ett ansikte på någon. Skepparen, Lotta, kände jag inte sedan tidigare men hon har bott ett stenkast från mig och vi har många gemensamma bekanta skulle det visa sig.

Elin, Lotta och Joséphine – tre tjejer från Torshälla (en utflyttad dock) som möts på en båt i Adriatiska havet

I mars ordnade She captain en träff i Stockholm, vi skulle vara åtta i besättningen och fem av oss var med på träffen + en (skepparen) via messenger från Malmö. Det var skönt att få en liten känsla av vilka det var som jag skulle segla, sova, fixa mat och leva med i en vecka. Efter det startade vi också upp en konversation på messenger och vi hade även ett gruppsamtal någon månad senare då vi pratade om fördelning av kojer, gjorde upp en matlista och bestämde vem som skulle ta med vad (typ handskar för att lyfta äckliga mooringlinor, diskhanddukar, osthyvel och annat bra att ha).

Vi bestämde oss ganska snabbt för att ta fram egna t-shirts och kepsar för besättningen. Det peppade oss lite extra!

Oro och stress

Jag var så lycklig över att jag hade denna resa framför mig. När jag berättade om den för familj och vänner så fick jag ivriga hurra-rop, alla tyckte att det här var något som jag var värd. Till och med min samtalsterapeut sa till mig att det här skulle vara bra för mig. Det tyckte jag själv också, men ju närmare resan kom ju mer orolig blev jag. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från utmattning. Mitt gamla jag skulle inte ha några problem att leva lite obekvämt och att umgås med andra 24/7, men utmattade Elin klarar inte samma påfrestningar. Dessutom så kände jag mig stressad att bli färdig med jobb som jag hade tagit på mig och plötsligt kändes inte en semestervecka i maj lika smart som det hade gjort ett halvår tidigare.

För att maxa chanserna till att orka med resan så bra som möjligt så bestämde jag mig för att sova på Arlanda natten till avresedagen. Vi skulle checka in 5.30 på morgonen. Jag sov inget vidare på hotellrummet, men jag kunde i alla fall ligga kvar i sängen till strax innan 5.30 och behövde bara ta rulltrappan ner och gå bort till incheckningen.

Ett par dagar innan avfärd bestämde jag mig också för att släppa på mina krav på mig själv på jobbet, allt som jag hade planerat blev inte klart men det fick vara så. Den här resan var så viktig för mig så jag ville inte åka iväg med andan i halsen. På fredagen fick min minsting vara ledig från förskolan och vi gosade extra mycket, vi har aldrig varit ifrån varandra i en hel vecka förut.

När jag tog tåget från Eskilstuna på fredagkvällen så gjorde jag det avslappnad och med en pirrig förväntan.

På väg att kliva på tåget från Eskilstuna

Att packa för en veckas segling

När jag tävlade i segling så packade jag väskan nästan varje helg under sommarhalvåret. Då hade jag en uppkopierad lista som jag bockade av, jag skulle ha önskat att jag hade haft en sådan lista nu också. Det svåra med att packa för segling är att man behöver packa för allt mellan värsta och bästa tänkbara väder och samtidigt så vet man att man kommer att ha begränsat med utrymme. Vi hade blivit tillsagda att packa i mjuka väskor, som går lätt att stuva undan i båten.

När vi bokade resan så såg vi nog alla framför oss att det skulle vara sol och segling i bikini. Veckorna innan visade dock väderapparna regn och cirka 14 grader. Jag velade om jag skulle ha stövlar med mig (tar så mycket plats och är dessutom ganska obekvämt eftersom man får dåligt grepp med dem) och om jag skulle ta stora tjocka sjöstället. Jag bestämde mig för att det fick räcka med en tunnare regnjacka och de enklare regnbyxor som jag har. Stövlarna skippade jag också och ångrade mig första dagen när mina gympaskor var genomblöta – men efter ytterligare någon dag så insåg jag att det gick finfint att vara barfota i sandalerna. Jag planerar att köpa mig ett par nya jollestövlar och  om jag åker på en liknande resa igen så kommer jag att ta med dem, Lotta hade sina med sig och var nöjd med det.

Ytterligare tips på bra kläder är att ha shorts och byxor med fickor med dragkedja. Man vill gärna ha mobilen nära för att kunna använda kameran och det är så oerhört lätt att den glider ur fickan och hamnar på havets botten.

I informationen inför resan så blev vi tipsade om att också ta med något snyggt för restaurangbesök och dans på kajen. Min erfarenhet av seglingsvärlden är att det finns två läger. Det ena går gärna i fleece och sjöställ hela semestern och vänder kallingarna fyra gånger för att slippa byta. Det andra är lite mer posh och klär upp sig, drar på make up och snygga skor när de kommer in till land. Jag hör egentligen lite mer till det första lägret, men jag ville inte känna mig alltför sunkig så jag tog ändå med lite finare kläder också, som en klänning och lite snyggare toppar. Dem använde jag inte. Om jag skulle packa om nu så skulle jag packa fler mjuka kläder som funkar både när man seglar men som också ser okej ut bland folk på land.

Jag packade också med mig egen flytväst. Det gick att hyra västar av den typ som blåser upp sig när man hamnar i vattnet, men dem gillar inte jag. Jag tycker att de är för tunga på nacken, en vanlig seglarväst är lätt och jag tycker också att det är skönt med det vindskydd som den ger.

Det här är det andra i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

Vår besättning hade tagit fram både kepsar och t-shirts som stärkte sammanhållningen och peppade oss!

Elin it is, med Helle och Zlata ombord på Skyfall

Jag har sett bilderna från andras resor, jag har gått längs kajer i hamnar och avundsjukt spanat på vilka som sitter i båtarna, jag har drömt och jag har varit rädd att det aldrig ska bli av. Nu har jag gjort det, seglat i ett varmt hav! Eller nja, jag har seglat i Medelhavet, så värst varmt var det faktiskt inte i maj 😉 Men det räknas ändå, en check på min bucket list!

Jag tror på det här med att göra målen tydliga för en själv. Att jag har gjort en lista över drömresor gör att jag redan har tänkt igenom och bestämt mig för att det här är något som jag verkligen vill göra. När då chansen dyker upp så är det lätt att tacka ja.

Jag har alltså drömt om att hyra båt och få segla i ett turkosblått hav, men länge såg jag inte hur detta skulle gå till. Min man är av olika anledningar inte så intresserad av att segla, mina tre barn skulle säkert gärna göra det men det kändes ändå ganska meckigt. Att till exempel hyra en båt med skeppare och dra med hela familjen skulle troligen mest innebära att ta hand om barn och inte så mycket segling för min del.

När jag var på väg in i det som skulle leda till sjukskrivning för utmattningssyndrom så förstod jag att jag behövde få till mer fritid och att göra sådant som jag tycker om och mår bra av. Jag behövde en egen hobby. När jag får frågan om vad jag tycker om att göra på fritiden så brukar jag svara ”jag gillar att segla, men jag gör det väldigt sällan”. Jag ville ändra på det, stryka det där sista ledet och se till att segling återigen blir en aktiv del i mitt liv. Jag hittade i den vevan ett par olika grupper på Facebook som handlade om tjejer som står till rors. En av dem var nätverket She captain.

Så här beskrivs nätverket på webbsidan:

Nätverket She Captain är till för alla båt- och sjöintresserade kvinnor som vill ha inspiration, kunskap och pepp för ett aktivt liv på sjön!

Här är alla välkomna oavsett erfarenhets- och kunskapsnivå, någon kanske aldrig satt sin fot ombord och en annan har soloseglat över Atlanten.

Vi finns för dig som redan lever ett aktivt båtliv, för dig som är nyfiken och för dig som vill men ännu inte har vågat dig ut på sjön.

Det vi alla har gemensamt är vår kärlek till havet och vår vilja att addera mer jävlar anamma i våra båtliv. Vi vill lära oss mer och skapa möjlighet för nya kliv ut på sjön. Vi vill känna modet växa för att kasta loss själva med båten – och samtidigt ha riktigt jäkla kul!

Välkommen att inspireras och vara en del i att inspirera!

Det här var ju perfekt för mig! Jag började följa nätverket i sociala medier, men livet sprang fortfarande alldeles för fort och det blev inte mycket till aktivt seglande. 2018 var året då jag blev utbränd, förlorade pappa helt oväntat och några månader senare även mamma, som varit sjuk länge.

På hösten gjorde She captain sin första eskadersegling utomlands. Jag såg bilderna och bestämde mig, när chansen dyker upp igen så ska jag ta den. I november släpptes platserna till She captains Kroatiensegling i maj 2019 och jag bokade in mig direkt.

I kommande inlägg kommer jag att skriva mer om hur det var och vad det gav mig. Hint; det var en helt fantastisk vecka, inte bara för seglingens skull.

Det här är det första i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
3. Eskadersegling med She captain – dag 1
4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

Så himla självbelåten Elin it is

Åh, jag är så himla nöjd med mig själv idag! Jag har skrivit en novell, för första gången på förmodligen flera decennier. Fyra sidor text, 2125 ord. Det betyder så mycket för mig.

Jag vill skriva men jag får prestationsångest. Och tiden räcker inte till, när jag äntligen känner ett flow så måste jag alltid laga mat, eller förhöra ett barn på läxor eller sova för att orka upp dagen efter. Jag har några byrålådesalster ligger, försök att skriva berättelser, tyvärr blir de aldrig klara.

Förra veckan bestämde jag mig för att jag ska skriva en novell, och jag ska ge mig själv en deadline. Ni vet, när man gick i skolan så skrev man ju berättelser på beställning. Oavsett om man hade tid eller motivation så var det bara att skriva klart. Så bestämde jag mig för att göra nu och det fungerade! Faktiskt över förväntan bra, jag började igår och skrev färdigt idag.

Det är egentligen inte lätt att skriva noveller, det är en textform som kräver mycket av skribenten, men den är trots allt mycket kortare än en roman. Det kändes rimligt att kunna få till ett slut, och det fick jag. Jag hade en idé om vad vändningen skulle vara och hur slutet skulle skrivas, men när jag väl satt med texten framför mig så blev det plötsligt självklart att nu är det slut. Jag behöver inte förklara och beskriva mer, här slutar berättelsen och vad som händer sedan är en helt annan historia.

Folk och Kultur är över för i år och jag är så tacksam över att ha fått vara en del av detta stora evenemang. För mig personligen så är det en liten seger att känna att jag fixade det här, utan att kroppen sa ifrån mer än vad som är rimligt när man har stått ett antal timmar på betonggolv 😉

När jag sa till Mia på Eventool någon gång i höstas, att jag gärna är med och jobbar på Folk och Kultur så var det med en liten känsla av att tar jag mig vatten över huvudet nu? Jag kände mig ändå säker på att jag skulle kunna genomföra jobbet, jag har aldrig kraschat värre än att jag kan bita ihop och köra på, men utmattningen har gjort att jag efter sådana ”bita ihop”-episoder har mått väldigt dåligt efteråt.

Därför var det så underbart att komma hem igår kväll och fortfarande ha tillräckligt med ork kvar för att fredagsmysa med familjen. Jag var inte utmattad, jag var fylld av energi efter att ha fått träffa en massa människor, fått prata om mitt älskade Eskilstuna (japp, de gamla platsmarknadsföringstakterna sitter i när jag får chansen), och att ha fått ta del av intressanta diskussioner, seminarier och musik som jag till vardags aldrig möter.

Idag var jag ledig och passade på att ta del av programmet, utan att behöva vara på tå och beredd på att lösa problem. Underbara Stina Wollter hade en föreläsning om kropp och konst. Trots att det var fullsatt så kändes det väldigt intimt och fint, det blev både varma skratt och tårar. Jag blir extra berörd av hur Stina berättar om sin Alzheimer-sjuka mamma, det ligger så nära min egen mamma.

SKL:s samtal om kulturpolitik

Rebecka Hilton forskar om dans och presenterar en studie där hon och andra forskare varje vecka är på ett äldreboende, detta är ett av citaten hon fått med sig. 

Kulturminister Amanda Lind drog stor publik, här med projektledaren för Folk och Kultur, Linde Sjöstedt

En tapper liten skara åhörare kom till Lokomotivet på torsdagskvällen för att bland andra lyssna på Adée

Maher och Sousou Cissoko spelade det västafrikanska instrumentet kora 

Stina Wollter om kropp och konst ❤

Utställartorget på allmänhetens dag på lördagen

Eskilstuna kommun gav deltagarna möjlighet att medskapa

Jag läser på Arbetsmarknadsnytt om ett nytt utredningsförslag som ska göra det dyrare att visstidsanställa. Det är så otidsenligt så jag vet inte vad jag ska säga. Gig-ekonomin är en av de växande trenderna på arbetsmarknaden. Den generation som är på väg in på arbetsmarknaden nu, lyfter fram värden som frihet och personlig utveckling framför trygghet och hög lön.

Om vi vill få fler människor i arbete så behöver arbetsmarknaden i Sverige bli mer flexibel, inte tvärtom. Som det går att läsa i artikeln på Arbetsmarknadsnytt så riskerar ett sådant här förslag, om det blir verklighet, att slå ut en hel bransch. I besöksnäringen så används ofta visstidsanställningar, det är ett måste när man på en anläggning ena dagen kanske har 20 lunchgäster för att nästa dag ha en konferens med 400 gäster. Just besöksnäringen lyfts ofta fram som en bransch som ger möjlighet för människor att få in en fot på arbetsmarknaden. En bra upplevelse för gästen kräver en kedja av personal där alla är lika viktiga, men med olika krav på arbetsinsatsen, från städning och servering till företagsledning.

Jag vill påstå att vi snarare än att låsa in oss ännu mer i att standarden ska vara heltidsjobb, ska öppna upp och anpassa samhället efter att människor ska få välja den anställningsform som passar dem bäst själva. I artikeln säger Niklas Beckman på Svenskt Näringsliv att endast 15 % av alla anställningar i Sverige är tidsbegränsade, fasta anställningar är alltså redan standard och inget som det behövs åtgärder för att fixa.

Otryggheten i tidsbegränsade anställningar ligger inte bara i den personliga ekonomin. Många, inklusive jag själv, upplever snarare att problemet är att våra försäkringssystem, rätten till barnomsorg och möjligheten att låna till bostad helt är uppbyggt på heltidsanställningar.

Låt oss ta föräldrapenningen som ett exempel: Om du står utan lön eller annan ersättning en enda dag så förlorar du din sjukpenninggrundande inkomst (sgi) och din föräldrapenning sänks direkt till grundnivån. Den ekonomiska stressen ligger då inte i att du inte får lön i en dag utan i att du har sänkt ersättningen från försäkringskassan. För att skydda din sgi hade du kunnat ta ut föräldrapenning på den dag som du inte får lön, men det är inte alltid möjligt. Jag har själv varit i den situationen, när jag separerade från barnens pappa så kunde jag ju inte ta ut föräldrapenning på de dagar som han hade barnen, men eftersom jag bara hade ett konsultjobb som inte täckte alla dagar i månaden så sänktes min föräldrapenning.

Nästa vecka ska jag hoppa in och jobba några timmar för ett annat företag. Vi välkomnar den stora kongressen Folk & Kultur till Eskilstuna och jag kommer att finnas på plats och hjälpa arrangörerna. Det ser jag mycket fram emot och det passar mig perfekt att hoppa in på ett gig, jag skulle inte orka jobba på det sättet varje vecka. Visstidsanställningar behövs, straffa inte företag som erbjuder dem.

Destination Eskilstunas seminarium ”Är popmusik kultur?” på Folk och Kultur 2018, leddes av Ika Johannesson.

Utställartorget i STIGA Sports Arena, Folk och Kultur 2018.

förhoppningsvis inte ner som en pannkaka. Jag hade det på känn när jag skrev mitt förra inlägg, att även detta år skulle kunna bjuda på vissa motgångar. På dagen ett år efter att vi var på akuten med makens brutna arm förra året, så kom vi dit igen, denna gång hade han ett gallstensanfall. Detta plus andra sjukdomar i familjen har satt stopp för en del planer. Tråkigt, men vi tar det dag för dag och ser vad som händer.

Det är inte varje dag som man blir uppmuntrad att spendera pengar, men det är precis vad M har sagt åt mig att göra. Eftersom vi går lite i limbo och väntar på besked så har han sagt till mig att försöka hitta något som kan muntra upp mig, men som inte kräver att jag måste boka upp fler fasta tider. Sagt och gjort, jag har köpt mig en kurs.

Eftersom jag håller på att sakta men säkert rensa och organisera upp vårt hem med KonMari-metoden så är jag inte så sugen på att köpa saker, men att lära mig nytt gillar jag alltid. Därför har jag köpt Linda Hörnfeldts Social Brand Lab, så nu ska jag bli mästare på att bygga varumärke i sociala medier.

Jag har gjort några försök att skriva en sammanfattning av 2018, men det var inte lätt så jag nöjer mig med fem av mina allra finaste minnen från 2018:

Segling och bad med kusinerna vid bryggan.

1. Min 40-årsdag med ett härligt firande på Mälarbadens sjökrog och fortsättning på vår altan i den ljumna sommarnatten.
2. Två av mina syskonbarn tog studenten och hade gemensam fest, då var sista gången jag träffade min pappa och han var glad och nöjd med familjen samlad omkring sig.
3. Sommaren var ljuvlig, vi badade flera gånger om dagen och vi hade 28 grader i vattnet vid vår brygga! Dagen efter pappas begravning åkte alla mina syskon med familjer ut till Lövskär.
4. Jag och Magnus åkte till Sälen, bodde på mysigt hotell, åt god mat och vandrade i ett fantastiskt höstlandskap.
5. Vi fick fira julafton med familjen hemma hos oss, på samma sätt som vi brukar. Det var på håret att det blev så eftersom vi var sjuka både före och efter.

Välkommen 2019

Så nu välkomnar jag varmt 2019 efter ett tungt 2018. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan och jag hoppas att det kommer att bli ännu bättre under året. Samtidigt är jag ödmjuk, vad som helst kan hända men då tar vi det då.

Det här året ser jag fram emot att äntligen få ordning på badrummet här hemma, efter att ha haft en provisorisk lösning i tvättstugan sedan över ett år tillbaka. Jag vill också fortsätta att ta hand om mitt hem enligt Konmari och gå igenom alla våra tillhörigheter och bara behålla de som vi verkligen vill ha och behöver (håll utkik på Netflix, ny serie släpps imorgon).

Jag vill resa mer och har en bokad resa, en punkt på min bucket list ska bockas av, och ytterligare en planerad men ännu inte spikad.

Jag vill äta bättre mat. Under hösten har jag gjort en stor förändring då jag nästan helt slutat att äta socker och vitt bröd. Det här är gigantiskt för mig, jag läste Sockerbomben 3.0 och insåg att jag lider av ett beroende. Den här förändringen har gjort att jag har mindre ont i kroppen (det var mitt mål, att minska inflammationer) och även att jag är gladare. Nu vill jag fortsätta så och även få in mer grönsaker i min kost. Jag hoppas också att vi ska ha ork att laga mer och bättre mat, vi har köpt väldigt mycket hämtmat under 2018 – det var ett sätt att orka med i utmattningen.

Att vara ute i naturen är den medicin som har fungerat allra bäst mot depression och utmattning. Det ska jag fortsätta med, att gå i skogen, jobba i trädgården, segla och åka båt, åka skidor och skridskor, allt detta vill jag ha med i min vardag.

Slutligen så är 2019 också året då jag på riktigt ska starta upp mitt nya jobb. Jag räknar med att det kommer att bli lite trial and error för att hitta rätt. Det viktiga är att jag hittar en vardag där jag kan bli lagom utmanad och känna att jag får göra nytta, men ledordet är hållbarhet, för mig och för min omgivning. Jag hoppas på att kunna lära mig nytt i år, att få tid att läsa och inspireras, att starta upp en ny blogg och därigenom lära mig mer om att skriva så att det är intressant för målgruppen, att fotografera och filma och att sökmotoroptimera. Jag vill också dyka ner mer i varför vi jobbar oss sjuka och arbetets betydelse för människan. Och, jag behöver hitta ett sätt att nätverka och kompensera för att jag saknar att ha jobbarkompisar.

Jag har ett komplicerat förhållande till julklappar. Jag älskar dem å ena sidan och blir stressad av dem å andra sidan. Jag gillar liksom känslan av vackra gåvor som man kan njuta av i mellandagarna, och fina papper och snören. Och förstås barnens förväntan.

Julklapp, foto: Pixabay, rawpixel

Sedan kommer det komplicerade. Jag behöver ingenting. Ärligt talat så behöver inte mina barn någonting heller. Min snart 13-åring har själv uttryckt att saker blir ju bara liggande. I hans rum står ouppackat lego sedan tidigare jular eller om det är någon födelsedag. Det är presenter som vi har köpt för att så ska det vara, man ska få presenter, och så är det ju det där med att trots att de inte önskar sig något så finns det ändå någon slags förväntan. Tioåringen och treåringen ”villhöver” dock en hel del saker 🙂

Jag läste i någon Facebook-grupp om en kvinna som är sjukskriven, hennes syskonbarn önskade sig endast pengar och hon tyckte att det kändes så futtigt att ”bara” ge 100 kronor, men mer har hon inte råd med. Kommentarsfältet gick varmt med inlägg i stil med ”man kan inte beställa vad man ska få i julklapp”. I princip så håller jag väl med, men om jag sedan tänker ett steg till så känner jag att om man nu får önska sig vad man vill ha, så kan man väl också få önska sig vad man inte vill ha? Det är galet att vi har så mycket prylar så att vi inte uppskattar en gåva, men så är det.

Och naturligtvis fick kvinnan i fråga en massa tips om att ge barnen en upplevelse istället. Bjuda på middag och filmkväll eller så. Tanken är god och fungerar förstås om det är någon man står nära, men jag är inte så säker på att det är så enkelt och blir så överdrivet uppskattat av ett syskonbarn? Och är man sjukskriven så kan det bli oöverstigligt jobbigt att ordna en upplevelse eller att göra något hemmagjort, det är faktiskt mycket enklare att lägga en hundralapp i ett kuvert. Det här med att ”det är mer värt” att ge bort något som man har gjort själv, sagt med omtanke som om det skulle göra det lättare för givaren, där är jag inte riktigt med. Att det är fint att få något som någon har skapat och lagt ner tid och omtanke på, det är jag helt med på, men att tro att det ska vara något som underlättar för givaren känns faktiskt ganska ignorant.

Hade jag varit den som inte hade råd att ge mer än hundra kronor, då hade jag gett just precis det. Barnen får väl lära sig att pengar har olika värde i olika situationer, för en del är det en rejäl slant, för andra inte mer än en lunch på stan. Det blir dock inte bättre för någon av parterna att köpa något som mottagaren inte vill ha, för samma peng.

Idag gick Isabella Löwengrip ut med att hennes bolag lanserar en klon av henne för att sköta marknadsföringen av Löwengrips skönhetsprodukter i New York. Det här väcker så många frågor! Är klonen artificiell intelligens som via avancerade algoritmer kan imitera Bellas online-beteende? Oh, här får man ju Black Mirror -vibbar! För er som inte sett den Netflix-serien så finns det ett avsnitt där en pojkvän dör och flickvännen håller honom ”levande” genom ett AI som konverserar med henne baserat på hur han, när han levde, skrev i olika konversationer i sociala medier.

Eller handlar det till att börja med bara om att en (eller flera) fysiska personer driver ett konto som bygger på varumärket Isabella Löwengrip och på den data som de kan få ut från hennes befintliga konton? I så fall också intressant, för en varumärkesnörd som jag. Ett varumärke handlar ju om att bygga upp ett förtroende och att mottagarna vet vad de kan vänta sig, att man gör detta på en person är väl ändå ganska nytt? Att man stärker ett varumärke med hjälp av en kändis är gammalt som gatan, men att skapa nya personer?!

Och idag funderas det från många håll om detta kommer att hålla. Jag säger både bu och bä. Relationsmarknadsföring bygger ju på att man faktiskt har en relation med en person och med tanke på det så tror jag att det skulle vara väldigt svårt för ett företag att börja med en robot och förvänta sig att få trogna följare. Kring Isabella, som har en gedigen historia online från Blondinbella som fixar fester på Stureplan till tvåbarnsmamma och hyllad företagsledare, så tror jag ändå att det kan finnas en nyfikenhet även för hennes klon. Just att hon är en av de första som gör detta kommer att ge mycket PR och därmed nyfikna följare, frågan är om relationen kommer att kännas tillräckligt genuin för att bli hållbar i längden?