Det är inte en mänsklig rättighet att få nöjesresa och det är inget vi måste göra för leva och må bra – men det är förbaskat roligt! Jag är så sugen på en avslappnande utlandssemester men även på att få uppleva och upptäcka världen tillsammans med mina barn. Men, inte på bekostnad av klimatet.

I somras hade vi planerat att åka iväg på en cirka en månad lång bilsemester, målet var att komma till Paris. I långsamt tempo tänkte vi ta oss ner genom Europa, ingen stress och gott om tid att stanna länge på fina platser för att hinna vila. Nu blev det inte så eftersom pappa gick bort precis innan vi skulle åka. Vi bestämde oss för att skjuta på resan ett år.

Nu funderar jag på om vi istället för bilen ska ta tåget? Vi funderade på det redan i år men jag gav upp tanken. Dels var det så svårt att planera, att få fram tider och priser på tågen utomlands. Men det främsta skälet var att det kändes som att med en treåring och ett barn med ADHD så finns det en risk att tågresor kan bli väldigt jobbiga. Med egen bil har man i alla fall ett litet privat utrymme.

Att jag ändå funderar på tåg nu beror mycket på att jag upplever att bara det sista året så har tillgängligheten för tågresor blivit så mycket bättre. Med efterfrågan kommer också utbudet. Nu har jag läst flera inspirerande artiklar och bloggar och jag har lärt mig att det finns resebyråer som kan hjälpa till att planera och boka tågresor utomlands.

Om jag kan få ihop en bra tågresa så finns det stora fördelar med det gentemot bil. Även om det är skönt med sitt eget lilla privata utrymme så kan det vara väldigt stressande att vara instängd ihop med tre barn som börjar fråga om vi är framme snart redan efter 20 minuter (vi åkte till Dalarna i somras, en resa på ca 2-3h och jag vet inte hur mycket de hann klaga, jag påminde dem då om att vi egentligen skulle ha åkt till Paris…). Klimatpåverkan blir förstås mindre med tåg. Jag vet också att jag skulle få köra långa sträckor om vi tar bilen, och jag vet inte hur bra jag skulle må av det, min man kan byta av men hans ögonsjukdom gör att han helst inte kör långt.

Så, ska vi våga oss på tågluff med tre inte så entusiastiska barn, eller är det ett kamikaze-uppdrag? Jag har tågluffat förut men då var jag ung, kunde sova på golv om det behövdes, och hade bara mig själv att tänka på.

Elin it is, i sovsäcken på ett vandrarhem i Warszawa. Här startade vår tågluff 1999.

Jag har dragit mig för det här, vet inte hur jag ska skriva. Men jag vill kunna använda bloggen igen och då känns det som att jag måste börja med någon form av statusuppdatering. Jag var hos frisören förra veckan, det var samma sak då, jag bävade inför det där småpratet som man alltid har då. Det är liksom svårt att småprata och säga att jo, men livet rullar på, semestern var underbar och nu kommer hösten, yada, yada…. när livet egentligen har tumlats runt totalt.

Svårt att kliva in till frisören och säga att nej, det är lite komplicerat att uttrycka vad jag jobbar med för jag sa upp mig efter att ha blivit utbränd. Och det blev ingen semesterresa i somras, för min pappa dog tre dagar innan vi skulle åka. Och sedan har jag lagt ganska mycket tid på att ta över som god man för min sjuka mamma, vakat vid hennes dödsbädd, hanterat dödsboet efter pappa inklusive försäljning av mitt barndomshem och till slut gick även min mamma bort så nu har vi börjat om med begravning, flytt från boende och bouppteckning. Men jo, så är livet nu.

Märkligt nog så känner jag ändå att om jag ska sammanfatta mina känslor efter den här perioden så gör jag det med ordet tacksamhet, det är vad jag känner nu.

Ja, jag har sagt upp mig. Om en och en halv vecka så slutar jag mitt jobb, utan att egentligen veta exakt vad jag ska göra nu. Det kommer att bli bra, det tror jag verkligen. När jag var mammaledig så lovade jag mig själv att jag skulle starta eget innan jag fyllde 40 år. Sedan fick jag en ny tjänst och tänkte att jag måste stanna lite till, men nu blir det inte så, nu återgår jag till planen och startar eget. Nu är jag lite modig för firman är inte tecknad än, men domänen har jag haft länge så jag vågar mig på att presentera:

Måste bara skriva lite till, om den stora frågan till den som blivit utmattad:

Varför sa du inte ifrån?

Det är den ständiga frågan när någon blir utmattad. Varför sa du inte nej? Varför prioriterade du inte? Varför bad du inte om hjälp?

Först vill jag bara säga: Det gjorde jag, men det gjorde ingen skillnad. Och jag fattar det, vi gör ju så här allihopa, vi säger nej men gör ändå och hur ska den som då frågade förstå att vi på riktigt menade att vi inte hade energi nog att göra?

I mitt intyg från läkaren på vårdcentralen står det att en av anledningarna till att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter på heltid är att min diagnos leder till att jag har ”stora svårigheter att prioritera bland sina arbetsuppgifter”. Förstår ni då varför jag gjorde så mycket mer än jag borde? Min hjärna klarar inte av att sortera och välja ut vad som är rimligt.

Den här veckan har jag friskförklarat mig! Det innebär inte alls att jag är frisk men jag orkar inte hålla på med försäkringskassan och vårdcentralen och dessutom så vill jag så gärna hinna med och bli klar innan jag slutar. Ha, ha, jag skrattar åt mig själv. Jag mår bra i en dag och får för mig att nu fixar jag det här. Och jag borde väl ha lärt mig att det aldrig går att bli klar ändå?

Jag har i alla fall friskförklarat mig hos försäkringskassan och gått upp från halvtid till inte riktigt heltid men mer än vad jag egentligen klarar av. Och det här med att prioritera, det är så uppenbart att jag inte klarar av det. Igår ramlade det ner ett par uppgifter på mitt bord som jag inte hade räknat med, en kollega var hemma med sjukt barn och två mer eller mindre akuta saker kom in. Autopiloten gick på. Jag bara gjorde. Fixade för att jag kan liksom, inte för att övriga kollegor inte erbjöd sig att hjälpa till men det är som att min trötta hjärna inte orkar tänka ut hur jag ska göra för att be om hjälp. Jag borde dessutom ha sagt till de som kom med uppgifterna att ”tyvärr, jag förstår att det här är viktigt för dig, men jag kan inte göra det idag för jag har ännu viktigare arbetsuppgifter som kommer att ta hela min arbetsdag”.

På lunchen tog jag en mycket lugn promenad runt en liten del av vackra Eskilstunaån. Stod och stirrade på vass, funderade på hur bryggan känns under fötterna, följde en fiskmås med blicken – jag vet vad jag ska göra men jag kan inte stoppa mig själv från att springa på alla bollar. Jag sitter på händerna på möten, pressar ihop läpparna och tittar bort när arbetsuppgifter fördelas. Ändå står jag där på fredag eftermiddag med högar av papper, mail och filer som skickas fram och tillbaka för jag får för mig att ”jag måste bara bli klar med det här innan helgen”. Jag springer fram och tillbaka som en vimsig höna istället för att konstatera att ”oj, nu är det dags att gå hem, jag hann inte det här idag”. Ingen dör för att en trycksak blir en dag sen.

När jag väl kommer hem så har jag missat fredagsfikat med barnen och alla ljud skär i mina öron. Barnen pladdrar oavbrutet och jag måste gå och stänga in mig i sovrummet.

Jag tror att jag är i början på en resa mot något som kommer att bli bra. Jag är oerhört tacksam över att vi har haft ett fantastiskt väder den här våren, att sommaren redan är här, jag tror att det har hjälpt mig över kanten till den ljusa sidan. I vintras kunde jag inte känna glädje mer än korta stunder och jag såg inte vägen ut, nu vågar jag tro på framtiden igen.

Rubriken är en anspelning på mitt senaste inlägg då jag skrev om arbetslinjen och hur alla riksdagspartier sätter jobben högst på agendan. Det var längesedan jag skrev sist och det beror på att jag har just jobbat, jobbat, jobbat. Ända tills kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven. Då blev det jobba lite och vila så mycket det går.

Nu har jag tänkt så många gånger, borde jag skriva om det här? Vem vill läsa ytterligare en deprimerande historia om någon som inte pallade och gick från högpresterande till att utnyttja samhällets resurser i form av sjukpenning från Försäkringskassan?

Och vad säger det om mig, jag som i åratal har predikat om hur det aldrig är värt att offra sin egen hälsa för ett jobb, och ändå gjorde precis just det själv? Nu har jag i alla fall bestämt mig för att det är dags att skriva, om inte annat så för att reda ut för mig själv vad som hände och leta efter ett svar på varför.

Jag är sedan i slutet av mars deltidssjukskriven för utmattningsdepression. Vad som ledde fram till detta är egentligen inte alls svårt att förstå. Det är snarare så att jag många gånger fått höra ”hur orkar du allt?”, och jag har själv tänkt så många gånger att det är ett under att jag inte har kraschat tidigare. Men det har liksom gått, det har varit på gränsen många gånger men jag har kunnat ta semester ett par veckor, gått ut i naturen, suttit i soffan och bara läst eller tittat på TV och stängt ute allt omkring mig, sedan har jag varit på banan igen. Jag har varit stolt över det, att jag har kunnat hantera stress. Jag måste understryka att jag aldrig har sett ner på andra som har drabbats av utmattningssyndrom, jag tror sällan att det beror på den enskilda individen att hen hamnar där, men på något sätt så trodde jag att jag var immun och att om det ändå hände så skulle jag stoppa i tid.

Stressigt jobb, stressigt privatliv, stort ansvar, andra människor som är beroende av mig. Jag vet vad det är som har tagit min energi och vad som har hindrat mig från att göra saker som ger mig återhämtning. Med hjälp av samtalsterapeut har jag också dykt ner i mitt dåliga samvete över att må dåligt trots att jag har det så bra med familj omkring mig, fint hus, bra ekonomi, roligt jobb och så vidare. Jag fattar nu, men ändå inte. Vad är det som gör att så många går in i väggen? Varför ska allt hela tiden effektiviseras om det ändå leder till att människor jobbar sig sjuka snarare än får mer tid över?

Den här veckan kommer många tillbaka till jobbet från semestern och Magdalena Andersson passar på att lägga upp ett litet klipp på Facebook där hon lyfter fram regeringens önskan om att alla som kan jobba ska jobba.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fmagdalenaeandersson%2Fvideos%2F1268514199924448%2F&show_text=0&width=560

Det här är något som jag funderar mycket på. Är det vettigt och ens rimligt att alla ska jobba? Sedan 1800-talet har vi effektiviserat arbetet 20 gånger, först genom den industriella revolutionen och nu genom digitalisering och automatisering. Och effektiviseringen kommer bara att fortsätta. Ändå har både högern och vänstern allas rätt till arbete som sin hjärtefråga.

Det är väl en sak att alla som vill ska få arbeta, men varför sliter vi vårt hår för att hitta på arbetsuppgifter – eller uppgifter som i alla fall liknar arbete – till dem som varken vill eller kan arbeta?

Vi har en samhällsmodell som leder till att människor, som enligt samma modell redan befinner sig på botten, förnedras och slås ner. De som är långtidsarbetslösa och/eller lever på socialbidrag. Om du inte har egen erfarenhet och inte tror mig, läs gärna Roland Poulsens ”Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen” och Charlotta von Zweigbergks ”Fattigfällan”.

Jag börjar tro att det är dags för medborgarlön.

Tre dagars semester kvar och så är man dunderförkyld. Det tråkigaste med det är att jag, igår kväll när jag låg i soffan och snörvlade, insåg precis hur resten av året är. Snart är den här ljuvliga, men korta, sommaren slut. På vintern är dagarna korta, det är kallt i mitt hus och det är typ konstant någon i huset som är sjuk.

Nåväl, nu ska jag inte vara negativ, istället för att åka till Stockholm och Parken Zoo får jag ta de här dagarna till att läsa och peppa mig själv inför hösten. Jag började här med att läsa några blogginlägg om att säga nej (apropå att vara positiv ;))

Jag har två personliga mål för den här hösten. Företagets mål är att friskvårdstimmen ska utnyttjas till 80 % och jag har legat långt ifrån det. Det är ju förstås helt idiotiskt att inte utnyttja när man får chansen att träna på arbetstid, men jag har tyckt att tiden inte räcker till eftersom jag bara jobbar deltid. Nu blir i alla fall mitt personliga mål att utnyttja den där timmen varje vecka om jag inte är sjuk och absolut inte kan.

Mitt andra personliga mål är att sträva efter att bli bättre på att prioritera och säga nej. Det här känns mycket svårare. Hur gör man när man blir tillsagd att fixa något på sitt jobb, som helt uppenbart tillhör ens eget ansvarsområde, men man samtidigt vet att man inte kommer att göra ett bra jobb eftersom tiden inte räcker till?

Man kanske bara måste acceptera att man lever med en rastlös hjärna? Jag har massor av saker att göra nu under den sista semesterveckan. Det borde städas, tränas, åkas till tippen, umgås med barn i barns tempo och så vidare. Det finns att göra, men ändå är jag rastlös. Det hjälper inte att röja ur en bod eller sitta på en strand när det är hjärnan som vill bli stimulerad. Borde jag acceptera detta och inse att semester också kan handla om att läsa (och faktiskt inte bara skönlitteratur…), att uppleva en bra film, att ge sig själv tid att skriva, att göra upp planer, söka information och drömma?

Just nu läser jag den här, för skojs skull. Den har legat och väntat länge i min bokhylla så jag tyckte att jag äntligen kunde vara värd att läsa den:

Snart ska jag dock iväg till bror och svägerska och fixa 45+50-årsfest!

Jag är stolt över vilken bra ordförande för kommunstyrelsen vi har i Eskilstuna, Jimmy Jansson. Jag gillar hur han bemöter frågor, jag håller kanske inte alltid med (men ofta) men jag respekterar hur han alltid sakligt kan argumentera och ge tydliga svar. Och jag gillar hur han om och om igen visar att det måste gå att kombinera att vara pappa och politiker.

Igår la Jimmy upp den här statusen:

Och här är ett klipp från kommentarerna:

Flera av kommentarerna går i stil med, ”kan inte någon annan ta det” eller ”barnen är alltid viktigast, prioritera”. Såklart håller jag med om att barnen alltid är viktigast och hade det varit så att Jimmys barn befann sig i någon form av kris så skulle han förstås ha prioriterat det men nu krävdes det krishantering i Eskilstuna kommun. När man är folkvald till ett arbete som påverkar 100 000+ invånare i en kommun inklusive cirka 10 000 medarbetare så måste prioriteringen ibland få bli uppdraget. Det kom ut i media att en medarbetare på en av förvaltningarna, öppet på sin Facebook-sida har delat och positivt kommenterat en terrorhandling. Det måste bemötas, tyvärr på bekostnad av en vernissage på förskolan den här gången. Jimmys prioritering var rätt, men att han visar krocken mellan familjelivet och det politiska uppdraget gör honom i mina ögon till en ännu bättre politiker och ledare.

Här finns artikeln/inslaget på Radio Sörmland Jimmy Jansson (s) kritisk till kommunanställds dödsdådshyllning

Då var skolan slut för i år, för första gången på alla de skolavslutningar som jag har varit på genom åren så hölls denna inomhus och det gick bra det med. Inte som vanligt alltså, men i övrigt så var det precis som alltid. Familjen kommer insladdandes i sista stund och bland alla skira sommarklänningar och ljusa kavajer ser vi alla ut som kusinen från landet.

I år tänkte jag att nu ska jag minsann förbereda mig i god tid. Jag trodde att kläder för samtliga familjemedlemmar var förberedda och klara (okej, hade inte kollat av hur maken tänkte klä sig men någonstans måste man ju dra gränsen för vad projektledare mamma ska ta ansvar för). Så, vad kunde gå fel?

1. Största barnet är rastlös och mår inte bra, så han går ut i ösregnet 20 minuter innan vi ska åka, utan att byta om till de planerade kläderna men hinner däremot bli blöt och lerig.
2. Mellanbarnet deklarerar högljutt att det var ju den randiga pikétröjan han skulle ha! Ja, säger mamman, den är här i garderoben. Men! Det var ju inte den långärmade det skulle vara (här påminner mamman/projektledaren om att hon både i förrgår och igår gick igenom den planerade klädseln och då förklarade att den kortärmade dels börjar bli för liten och dels passar den långärmade bättre eftersom det kommer att bli lite kallt, huruvida mor och son kom överens om detta eller ej får vi låta vara osagt…). Kortärmad tröja är plötsligt spårlöst försvunnen (troligen även otvättad), i panik hittar mamman en ny klädkombination kl 17.15, då hon också letar fram strykjärnet och stryker skjorta.
3. Minsta barnet hävdar med sin allra högsta röst att även han ska gå ut när nu störstebror har gjort det. Här kapitulerar mamman direkt, han har hyfsat rena kläder, de får duga, på med regnkläder och ut med ungen i ösregnet så att fokus kan återgå till att stryka skjorta.
4. Största barnet tas in och får en skjorta över de halvskitiga kläderna som han redan hade på sig. De rena jeansen som han skulle byta till upptäcker projektledarmamman i sista stund är de som har hål på rumpan, mellan smutsiga och trasiga jeans faller valet på de förra.
5. Pappan bestämmer sig för att det inte spelar någon roll vad han har under jackan, för den kommer han ju inte att ta av sig så han nöjer sig med t-shirten som mamman vid ett tillfälle råkade övertyga honom om att köpa i en för stor storlek, så den sitter tyvärr ganska ofördelaktigt. Att skolavslutningen sedan är i idrottssalen där det är mer än högsommarvärme och vi måste hålla reda på sjövild tvååring samt släpa på diverse attiraljer till fem personer leder ganska snabbt till att den där jackan åker av.
6. Mamman har sedan länge gett upp, de sommarfräscha byxorna som hon tänkte byta till får ligga kvar i garderoben. Det ska regna så piffiga sandaler ratas till förmån för de någorlunda vattentäta gympadojorna och kavajen får bli regnjacka.

17.44 lämnar bilen hemmet och anländer till parkeringen 10 minuter senare, mellanbror har samling 17.55. Samtliga joggar till skolan för att i sista stund möta upp klassen (dock ska vi ha heder som inte parkerar på cykelbanan, varför gör folk det när det finns en stor parkeringsplats vid gamla Shell, den var långt ifrån full och jag kan rapportera att det tar cirka en minut extra att gå från den). Allt ordnar sig, barnen får fina kort och diplom där det står att de är duktiga och vetgiriga och föräldrarna är stolta och nöjda.

Läget under kontroll, hälsar familjen från landet och däckar i soffan med lyxig glass från Wäsby café och bageri.

Det här med skolavslutning inomhus var ju kul, säger lillebror.

Livet alltså, så stort och så mycket man kan göra med och så svårt att veta vad som är meningen med det. Jag brukar tänka att det är att samla på erfarenheter, att få prova nya saker. Det betyder inte att man alltid måste jaga kickar och sånt som ser bra ut på Instagram eller i CV:t. En erfarenhet i livet kan vara att ha varit arbetslös, det är inget man strävar efter men när man kommer ur det så är det ändå en erfarenhet som man tar med sig. När jag bodde i Stockholm kunde jag tycka att det var lite roligt att få gå till bvc, eller eller för den delen vårdcentralen på Liljeholmen för det är ett minne som jag tar med mig, en erfarenhet av att se hur något som var vardag hemma i Torshälla fungerade på en annan plats.

Jag är glad över att jag jobbade tre månader på en skola i Vällingby, det var inte vad jag hade tänkt just då, men jag fick inblick i hur vardagslivet i en förort till Stockholm ser ut. Förstås inte så annorlunda än i Eskilstuna och Torshälla, men ändå med lite andra perspektiv. Det finns så mycket som jag skulle vilja prova på, hur ska livet räcka till?

Jag vill både göra karriär och vara hemma och lägga mer tid på familjen. Jag avundas familjen som seglat jorden runt och sedan landat i en lägenhet på Marstrandsön, där de har båten ett stenkast bort i hamnen och kan ge sig iväg närhelst de vill och är lediga, men jag vill inte lämna min familj och det liv som jag har för att leva så.

När jag träffade några vänner för någon vecka sedan så pratade vi om hur man känner inför tanken att livet plötsligt skulle ta slut. Vissa i gänget var ganska tillfreds och kände att visserligen är det en stor sorg att tänka att man inte skulle få följa barnens uppväxt, men att man annars kunde acceptera att det var så här livet blev, nu är det slut men det blev bra så länge det varade. Jag känner inte så, jag känner mig inte färdig än. Varför gör jag inte det? Är det något som jag vill bevisa, för mig själv eller för andra? Jag vet faktiskt inte.

Såg den här och sparade den för ett tag sedan, antar att den kändes träffande för mig?

Jag läste, när jag gick en ledarskapskurs för ett antal år sedan, en bok om Mindfulness och vi diskuterade hur man är olika som person, vissa lever för minnen, andra i nuet och den tredje i framtiden. Kanske är det så att jag lever i framtiden och det är därför som jag inte känner mig klar? Jag har ju drömmar och mål, femårsplaner och tioårsplaner och bucket lists som ska uppnås. Jag och maken återkommer ofta till detta, han lever i nuet och är nog också bättre än jag på att uppskatta det. Jag gillar att han förankrar mig ibland, det kan vara så enkelt som att jag sitter på altanen i strålande sol och planerar en solsemester utomlands – då frågar han varför jag ens tänker på det när vi har det så underbart här och nu. Klok man. (Men jag hävdar ändå att ett visst mått av framtidsplanering behövs och så är det ju roligt också ;).)

Nu ska jag läsa vidare i Empty Labor av Roland Paulsen (tack för tipset och lånet Martin om du läser det här). Jag försöker förstå varför jobbet är så viktigt, varför vi har de samhällsstrukturer som vi har kring arbete och hur de kan komma att förändras. Kanske blir det ett blogginlägg längre fram, kanske inte. Jag ligger lite lågt med bloggandet för tillfället eftersom jag har haft värk som blir värre av att sitta vid datorn, måste verkligen köpa en skärm. Extern mus och tangentbord har jag men eftersom jag inte har någon skärm så blir det ändå så att jag sitter vid laptopen. När jag nu pratar om mina krämpor så måste jag nämna en mycket positiv sak: foglossningen verkar äntligen ha släppt! Det var på tiden tycker jag, när ”bebis” är två år och två månader.

Idag är förskolan stängd för utbildningsdag så jag är föräldraledig med minstebror, det blir nästan som en liten semester nu för jag tar ledigt på klämdagen på måndag också, på tisdag är det nationaldagen och inte förrän på onsdag ska jag tillbaka till jobbet. Just nu sover sötnosen, han har tyvärr varit sjuk hela veckan men är i alla fall på bättringsvägen nu. Jag har tagit mig en kopp kaffe, en liten chokladbit och passar på att ta några minuter för mig själv.

I veckans Extra från Eskilstuna-Kuriren så var det en artikel om John som inte känner sig trygg i sin stad på grund av sin sexualitet. Bra, Kuriren, säger jag, att ni vågar visa även en mer negativ bild även om ni är mediapartner för Vårfestivalen med Springpride.

Men jag måste ändå få reagera lite, inte på artikeln i sig eller på Johns upplevelse. Jag har verkligen inget tolkningsföreträde här. Men på vad läsarna svarar.

Den här kritiken mot att pridefestivaler bara skulle vara ett jippo, låt mig ge en liten reflektion på det. John säger till Eskilstuna-Kuriren att han under festivalens två dagar äntligen får vara sig själv, jag menar att det faktum att han inte kan vara det övriga dagar under året är anledningen till att festivalen behövs. Pride-paraden i Eskilstuna och den efterföljande showen brukar locka tusentals deltagare. Den krassa sanningen är att ett seminarium eller en föreläsning om hur det är att leva som homosexuell i Sverige idag, hade lockat en liten samling personer där de flesta antingen är homosexuella eller lever nära någon som är det. Tyvärr, men så är det. Det är inget specifikt för hbtq-personer, det gäller alla minoriteter. Cancergalan är också ett ”jippo”, med en miljonpublik. En föreläsning om till exempel cancervård för unga lockar möjligen ett hundratal personer, beroende på när och var den hålls. Synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade med flera skulle också kunna få mer uppmärksamhet om de ordnade en festival med färgsprakande parad och välkända artister.

Det är en av Cialdinis påverkansprinciper (googla om du blir nyfiken), om vi får någonting på köpet så har vi lättare att säga ja. Om vi går ner på Fristadstorget med våra barn den 27 maj för att titta på alla regnbågsflaggor och lyssna på Ace Wilder, då känner vi att vi har fått något och att vi därför inte bara kan strunta i budskapet för då får vi dåligt samvete – vi lyssnar, börjar fundera på hur vi ska förklara för barnen och vips så ett mycket viktigt steg för hbtq-rörelsen tagits. En fråga som rör en minoritet har tagit sig in i majoritetens vardag. Fattar ni nu varför en pridefestival inte ”bara är ett jippo”? Det är ett sätt att få allmänheten att ta ställning.

Angående Malenas kommentar här ovan om att hon inte har någon aning om exakt var själva Pride-festen ska äga rum. Då har hon nog inte sökt efter information, för den har stått i tidningen, finns på Springprides hemsida och på Facebook och det har den gjort i flera månader. Och seminarier har det varit varje år och kommer att vara även i år, även om programmet inte är klart än. Och ja, Springpride kommer att vara samma helg som andra evenemang och tillsammans kallas de för vårfestivalen. Det gör bara att ännu fler blir berörda och kommer att röra sig på stan och se alla aktiviteter kring Springpride.

Klart är att Barbara Poma och Neema Bahrami kommer. Det blir ett panelsamtal med dem på fredagen och årets tal på lördagen.

Läs artikeln om att Barbara Poma och Neema Bahrami kommer till Springpride här

Det får bli så. Jag måste vila mina onda händer så nu blir det inget skrivande på några dagar. Återkommer nästa vecka.

See you soon!

AFC Eskilstuna får ett sexsiffrigt belopp av kommunen, skriver Eskilstuna-Kuriren idag. Och genast trillar kommentarerna in på Facebook:

För det första så ska jag förtydliga för läsare som inte bor i Eskilstuna och som inte är fotbollsintresserade: Det finns en underliggande problematik här. AFC har flyttat till Eskilstuna från Solna och vissa tycker att det är fel, att det är ett ”plastlag” som inte har någon själ, typ. Andra tycker att det är underbart att Eskilstuna äntligen har ett allsvenskt herrlag.

I alla fall, det jag skulle skriva om är ju varför kommunen väljer att sponsra en idrottsförening med 150 000 kr istället för att satsa på skola, vård och omsorg. Jag väljer tre argument, även om det finns fler egentligen:

Nummer 1: Vi tar skolan som exempel för att få perspektiv på att 150 000 kr kan vara värt olika mycket i olika sammanhang. 150 000 kr skulle kunna bli en extra anställd i ungefär 3 månader. Det går 10 000 barn i Eskilstunas grundskolor. De skulle få dela på denna person som kom in och jobbade under ett kvartal. Eskilstuna kommunfullmäktige har för 2017 anslagit cirka 2 miljarder kronor för skolan och förskolan. 150 000 kr är 0,0075 % av skolans budget (rätta mig om jag har fel, det blev många nollor på miniräknaren). Siffror hit och siffror dit, det jag vill få sagt är att även om 150 000 kr är mycket pengar så märks det inte i en budget på 2 miljarder. Och det är bara för skolan, lägg till ytterligare för vård och omsorg.

Nummer 2: Sponsring kräver alltid en motprestation, annars är den inte skattemässigt avdragsgill. Att AFC numera heter AFC Eskilstuna är guld värt bara det eftersom det innebär att stadens namn nämns om och om igen i Sportnytt, som bekant är ett rikstäckande TV-program med stora tittarskaror. I samverkansavtalet som Eskilstuna kommun har skrivit med AFC Eskilstuna (och flera andra föreningar) så står det också att klubben ska exponera och marknadsföra Eskilstuna. Det står en rad andra villkor också, men jag nöjer mig med att skriva om detta idag. I alla fall så innebär detta bland annat att kommunen får ha skyltar på Tunavallen, loggor på tröjor och kan förvänta oss att spelarna kan berätta om Eskilstuna – de visar helt enkelt upp Eskilstuna och våra värden både i vår egen stad och på bortaplan. Kommunen kan också be spelarna att ställa upp och delta vid olika evenemang. För att göra en liten jämförelse så kostar det från ungefär en halv miljon att köra en reklam under en vecka i TV4, för 150 000 kr får man kanske tre helsidesannonser i en rikstäckande tidning. Alla de TV-inslag som görs och tidningsartiklar som skrivs om ett allsvenskt fotbollslag är värda långt mer än 150 000 kr.

Nummer 3: Okej, tänker kanske skeptikern nu, det må vara så att det skulle bli dyrare att köpa annonser än att sponsra ett fotbollslag, men varför behöver man överhuvudtaget marknadsföra en stad? Nu, mina läsare, kommer det viktigaste argumentet. Vår kära stad kämpar med ett stort problem, vi är otroligt okända utanför kommunens gränser (varumärkesundersökningar gjorda 2012 och 2016). Och vad spelar det för roll? Jo, om man aldrig har hört talas om en stad så kommer man inte att flytta dit. Om inga människor flyttar hit så får vi brist på talanger, det vill säga personer som kan saker som vi i Eskilstuna har nytta av. Det leder till att det inte etableras nya företag här, eftersom man inte hittar folk med rätt kompetens och de som har kompetensen kan inte tänka sig att flytta hit. Det blir dessutom en ond cirkel, högutbildade personer kommer att flytta ifrån Eskilstuna eftersom det inte finns några intressanta jobb för dem när företag lägger ner och inga nya kommer till. Arbetslösheten ökar och inkomstnivåerna minskar, det leder till minskade skatteintäkter. I Eskilstuna har vi en kommunalskatt på drygt 32 %, det räcker med en enda person som tjänar 40 000 kr i månaden för att få in 150 000 kr i skatt på ett år.

Om du vill läsa mer om Eskilstuna kommuns samverkansöverenskommelser så finns bra information på den här länken. Överenskommelser av den här typen görs när man bedömer att det bidrar till positiv utveckling av orten och leder till nationell uppmärksamhet. Det är inte bara elitidrottsföreningar som får sponsringspengar, det kan också vara kultur, olika typer av evenemang eller att Eskilstuna används som plats för TV-inspelningar. Till exempel har Bonde söker fru, som har spelats in på Sundbyholms slott, fått bidrag.

Ibland kan man behöva påminna sig själv:

Elinitis.me

Idag har jag haft en fin dag med mina favoritgrabbar men också lite tung. Vi har målat, bakat och gått i skogen, ätit tacos och tittat på film. Myspysigt och idylliskt. Men, att leva med neuropsykiatriska funktionshinder i familjen innebär en ständig påminnelse om att vi inte är som alla andra.

Att gå i skogen innebar just idag en risk för faror under varje sten, en annan dag hade det kanske inte varit så för då hade fokus legat på något annat. Det där elstängslet, är det verkligen avstängt och vad händer om lillebror tar på det? Nu är han nära igen! Och hur länge ska vi egentligen vara här? Och kakan är jättegod men den hade varit ännu godare hemma. Och under ytan också en oro över att det här är ju ett naturreservat, där finns det speciella regler, har mamma och pappa koll på vilka? Får man verkligen fika här?

Jag skulle kunna skriva så mycket och det skulle vara skönt för mig att få ur mig, att få förklara och berätta. Men det ska jag inte göra för det handlar inte om mig. Integritet är viktigt.

Hoppas ni alla har haft en fin Valborg 🙂

I morse läste jag Susanne Nyströms krönika i Eskilstuna-Kuriren och blev provocerad direkt, av rubriken Ingen lever sitt liv som på Instagram. Jo, tänkte jag, som så många gånger förut när jag ser den här typen av rubriker, mina bilder på Instagram är tagna från mitt liv. 1. Micrad paj, 2. Kaffe på altanen, visade iofs inte de gamla blomkrukorna och den trasiga grinden, men det var inte heller det som jag fäste blicken på när jag drack mitt kaffe, 3. Lillebror som är vaken alldeles för sent, 4. Påsk med gammalt pynt som har hängt med i decennier, 5. Tyst minut, 6. Jävligt trött Elin, 7. Sötnos, 8. Idyll, 9. Sötnos fyller år.

Men, poängen är inte vad vi publicerar och inte på sociala medier. Poängen är att sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa ökar och speciellt bland kvinnor. Susanne Nyström skriver:

I ett reportage i DN beskriver en KBT-terapeut hur kvinnor hon möter, oavsett samhällsklass, vill leverera på alla plan – jobbet, hemmet, gymmet och fritiden – vilket kanske fungerar ett tag, men inte i längden. Så om stress och brist på välmående är klyftan mellan verklighet och förväntningar, finns det alltså sannolikt ingen annan tid och plats där det utrymmet har kunnat växa sig lika stort som här och nu.

(…)

Därför är lösningen för många att tagga ner, prioritera och inse att livet handlar om att välja och välja bort, samt att ingen lever sitt liv som det skildras i sociala medier.

Jag blir provocerad för att jag tycker att detta är att förenkla ett allvarligt problem och också att skjuta över problemet med orimlig arbetsbelastning, på enskilda kvinnor. Ska jag som så kallad duktig flicka acceptera att jag utnyttjas på jobbet och när jag mår dåligt över det så ska jag istället offra mina hobbies för att få vila? Tror vi att det kommer att minska min upplevda stress?

Jag känner ingen som har varit sjukskriven för att de tror att livet måste se fint ut på Instagram. Jag är ju förstås inget vetenskapligt underlag och kanske består min umgängeskrets av udda personer, men det tror jag inte. Jag har tyvärr ett antal kvinnliga vänner, i alla åldrar från strax över 20 år till pensionsåldern, som under de senaste åren är eller har varit sjukskrivna på grund av stress. Samtliga på grund av sitt arbete. Personliga svårigheter kan ha ökat på stressen men det är arbetssituationen som gör dem utbrända. De här kvinnorna  bor i helt vanliga hem, de lägger sällan eller aldrig upp bilder på sin inredning på Instagram, de försöker komma iväg och träna ibland men de springer inte en mil och de går inte upp klockan fem för att hinna träna innan jobbet, de älskar sina barn och försöker få ihop det så att de ska få gå på aktiviteter och ha roliga kalas men de kan servera köpebröd på kalasen och tror inte att barnen kommer att bli mobbade för att servetterna inte har samma nyans som ballongerna. (Återigen, det är inte fel att vilja matcha servetter och ballonger, eller träna, eller att ha inredning som hobby – men det är en annan diskussion och jag tror verkligen inte att det är dessa våra hobbies som leder till ökade sjukskrivningstal.)

Jag håller med om principen, vi borde kunna vila, vi behöver inte slita från solens upp- till nedgång för att överleva. Men grejen är att det är inte fel att vara ambitiös och duktig, jag älskade Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch just för att hon sätter ord på detta och därför kommer jag att bjuda på några citat från den. Problemet ligger i organisationen på våra arbetsplatser, och det är där vi måste ta tag i problemet.

Faktorer som kan få duktiga flickor att säga upp sig (eller blir utbrända, Elins kommentar) är otydligt ledarskap, trög organisation, upprepade omorganiseringar, utebliven återkoppling från chefen, visionslöst ledarskap eller dålig transparens i företagets beslut och struktur.
  Duktiga flickor vill helt enkelt vara bäst. Ge dem därför de bästa förutsättningarna och verktygen för att kunna bli det, utan att de ska behöva bränna ut sig på kuppen. Hjälp dem att prioritera och se till att de inte behöver slösa tid på oviktiga uppgifter. 

(…)

Som chef över en duktig flicka bör du ge uppmuntran ofta, och då på ett mer detaljerat sätt än ett allmänt hållet ”bra jobbat”. Beröm direkt och konkret just det som var framgångsrikt.

(…)

Duktiga flickor med begränsad erfarenhet av yrkeslivet har svårt att sovra och lägger ofta ner extra mycket tid på alla uppgifter. Det blir ohållbart i längden. Att dessutom tävla i det mesta, mest hela tiden, är ingen bra strategi. Därför måste du som arbetsgivare vara extra tydlig med både fokus och förväntningar på duktiga flickor. Risken är annars att de också börjar göra någon annans arbete.
   Det finns inget så kränkande och nedbrytande för en duktig flicka som att bli ignorerad, osynliggjord och kvävd. Vi vill extra ofta känna oss duktiga. Låt oss då göra det, låt oss få höra det och glänsa med vår kompetens.

Strukturella problem i arbetslivet ska inte lösas med att få kvinnor att skämmas över sina ambitioner och därmed känna att de får skylla sig själva för att de mår psykiskt dåligt. Som avslutning så vill jag påpeka att även män, förstås, kan vara duktiga flickor.

Där har vi varit idag på vår lediga dag. Så himla lyxigt att kunna dra dit hela familjen, direkt efter skolan. Första timmen var det bara vi i hela familjebadet. Tack alla skattebetalare som bjöd oss på detta 😉 Vi betalade förstås entréavgiften men den täckte knappast allt det som vi fick ta del av.

Jag gillar verkligen Munktellbadet, det är så himla fint med de stora glaspartierna mot ån och så nytt och fräscht och lagom stort. Även om jag älskade Vattenpalatset på 90-talet så måste jag säga att jag inte saknar det alls nu.

En annan plats att gilla i Eskilstuna är ReTuna, som har fått massor av välförtjänt uppmärksamhet på sistone. Dit hann vi också en sväng idag, eller inte in i gallerian, men till återvinningen. Jag lämnade in en massa fina kläder som jag hoppas att någon annan får mer glädje av. Och så kastade jag bland annat en gammal dockvagn. En sådan riktig gammal nostalgipryl som är extra svårt att göra sig av med. En klassisk Emmaljunga från 1970-talet. Jag grämer mig för att jag har låtit den stå i lekstugan och bli både möglig och sönderäten av smådjur. Men nu är det så och ingen blir lyckligare för att den står kvar i lekstugan,  så idag fick den hamna i återvinningen. Jag kan i alla fall glädjas åt att den har blivit ordentligt lekt med av många barn i dess över 40 år långa historia.