Folk och Kultur är över för i år och jag är så tacksam över att ha fått vara en del av detta stora evenemang. För mig personligen så är det en liten seger att känna att jag fixade det här, utan att kroppen sa ifrån mer än vad som är rimligt när man har stått ett antal timmar på betonggolv 😉

När jag sa till Mia på Eventool någon gång i höstas, att jag gärna är med och jobbar på Folk och Kultur så var det med en liten känsla av att tar jag mig vatten över huvudet nu? Jag kände mig ändå säker på att jag skulle kunna genomföra jobbet, jag har aldrig kraschat värre än att jag kan bita ihop och köra på, men utmattningen har gjort att jag efter sådana ”bita ihop”-episoder har mått väldigt dåligt efteråt.

Därför var det så underbart att komma hem igår kväll och fortfarande ha tillräckligt med ork kvar för att fredagsmysa med familjen. Jag var inte utmattad, jag var fylld av energi efter att ha fått träffa en massa människor, fått prata om mitt älskade Eskilstuna (japp, de gamla platsmarknadsföringstakterna sitter i när jag får chansen), och att ha fått ta del av intressanta diskussioner, seminarier och musik som jag till vardags aldrig möter.

Idag var jag ledig och passade på att ta del av programmet, utan att behöva vara på tå och beredd på att lösa problem. Underbara Stina Wollter hade en föreläsning om kropp och konst. Trots att det var fullsatt så kändes det väldigt intimt och fint, det blev både varma skratt och tårar. Jag blir extra berörd av hur Stina berättar om sin Alzheimer-sjuka mamma, det ligger så nära min egen mamma.

SKL:s samtal om kulturpolitik

Rebecka Hilton forskar om dans och presenterar en studie där hon och andra forskare varje vecka är på ett äldreboende, detta är ett av citaten hon fått med sig. 

Kulturminister Amanda Lind drog stor publik, här med projektledaren för Folk och Kultur, Linde Sjöstedt

En tapper liten skara åhörare kom till Lokomotivet på torsdagskvällen för att bland andra lyssna på Adée

Maher och Sousou Cissoko spelade det västafrikanska instrumentet kora 

Stina Wollter om kropp och konst ❤

Utställartorget på allmänhetens dag på lördagen

Eskilstuna kommun gav deltagarna möjlighet att medskapa

Jag läser på Arbetsmarknadsnytt om ett nytt utredningsförslag som ska göra det dyrare att visstidsanställa. Det är så otidsenligt så jag vet inte vad jag ska säga. Gig-ekonomin är en av de växande trenderna på arbetsmarknaden. Den generation som är på väg in på arbetsmarknaden nu, lyfter fram värden som frihet och personlig utveckling framför trygghet och hög lön.

Om vi vill få fler människor i arbete så behöver arbetsmarknaden i Sverige bli mer flexibel, inte tvärtom. Som det går att läsa i artikeln på Arbetsmarknadsnytt så riskerar ett sådant här förslag, om det blir verklighet, att slå ut en hel bransch. I besöksnäringen så används ofta visstidsanställningar, det är ett måste när man på en anläggning ena dagen kanske har 20 lunchgäster för att nästa dag ha en konferens med 400 gäster. Just besöksnäringen lyfts ofta fram som en bransch som ger möjlighet för människor att få in en fot på arbetsmarknaden. En bra upplevelse för gästen kräver en kedja av personal där alla är lika viktiga, men med olika krav på arbetsinsatsen, från städning och servering till företagsledning.

Jag vill påstå att vi snarare än att låsa in oss ännu mer i att standarden ska vara heltidsjobb, ska öppna upp och anpassa samhället efter att människor ska få välja den anställningsform som passar dem bäst själva. I artikeln säger Niklas Beckman på Svenskt Näringsliv att endast 15 % av alla anställningar i Sverige är tidsbegränsade, fasta anställningar är alltså redan standard och inget som det behövs åtgärder för att fixa.

Otryggheten i tidsbegränsade anställningar ligger inte bara i den personliga ekonomin. Många, inklusive jag själv, upplever snarare att problemet är att våra försäkringssystem, rätten till barnomsorg och möjligheten att låna till bostad helt är uppbyggt på heltidsanställningar.

Låt oss ta föräldrapenningen som ett exempel: Om du står utan lön eller annan ersättning en enda dag så förlorar du din sjukpenninggrundande inkomst (sgi) och din föräldrapenning sänks direkt till grundnivån. Den ekonomiska stressen ligger då inte i att du inte får lön i en dag utan i att du har sänkt ersättningen från försäkringskassan. För att skydda din sgi hade du kunnat ta ut föräldrapenning på den dag som du inte får lön, men det är inte alltid möjligt. Jag har själv varit i den situationen, när jag separerade från barnens pappa så kunde jag ju inte ta ut föräldrapenning på de dagar som han hade barnen, men eftersom jag bara hade ett konsultjobb som inte täckte alla dagar i månaden så sänktes min föräldrapenning.

Nästa vecka ska jag hoppa in och jobba några timmar för ett annat företag. Vi välkomnar den stora kongressen Folk & Kultur till Eskilstuna och jag kommer att finnas på plats och hjälpa arrangörerna. Det ser jag mycket fram emot och det passar mig perfekt att hoppa in på ett gig, jag skulle inte orka jobba på det sättet varje vecka. Visstidsanställningar behövs, straffa inte företag som erbjuder dem.

Destination Eskilstunas seminarium ”Är popmusik kultur?” på Folk och Kultur 2018, leddes av Ika Johannesson.

Utställartorget i STIGA Sports Arena, Folk och Kultur 2018.

förhoppningsvis inte ner som en pannkaka. Jag hade det på känn när jag skrev mitt förra inlägg, att även detta år skulle kunna bjuda på vissa motgångar. På dagen ett år efter att vi var på akuten med makens brutna arm förra året, så kom vi dit igen, denna gång hade han ett gallstensanfall. Detta plus andra sjukdomar i familjen har satt stopp för en del planer. Tråkigt, men vi tar det dag för dag och ser vad som händer.

Det är inte varje dag som man blir uppmuntrad att spendera pengar, men det är precis vad M har sagt åt mig att göra. Eftersom vi går lite i limbo och väntar på besked så har han sagt till mig att försöka hitta något som kan muntra upp mig, men som inte kräver att jag måste boka upp fler fasta tider. Sagt och gjort, jag har köpt mig en kurs.

Eftersom jag håller på att sakta men säkert rensa och organisera upp vårt hem med KonMari-metoden så är jag inte så sugen på att köpa saker, men att lära mig nytt gillar jag alltid. Därför har jag köpt Linda Hörnfeldts Social Brand Lab, så nu ska jag bli mästare på att bygga varumärke i sociala medier.

Jag har gjort några försök att skriva en sammanfattning av 2018, men det var inte lätt så jag nöjer mig med fem av mina allra finaste minnen från 2018:

Segling och bad med kusinerna vid bryggan.

1. Min 40-årsdag med ett härligt firande på Mälarbadens sjökrog och fortsättning på vår altan i den ljumna sommarnatten.
2. Två av mina syskonbarn tog studenten och hade gemensam fest, då var sista gången jag träffade min pappa och han var glad och nöjd med familjen samlad omkring sig.
3. Sommaren var ljuvlig, vi badade flera gånger om dagen och vi hade 28 grader i vattnet vid vår brygga! Dagen efter pappas begravning åkte alla mina syskon med familjer ut till Lövskär.
4. Jag och Magnus åkte till Sälen, bodde på mysigt hotell, åt god mat och vandrade i ett fantastiskt höstlandskap.
5. Vi fick fira julafton med familjen hemma hos oss, på samma sätt som vi brukar. Det var på håret att det blev så eftersom vi var sjuka både före och efter.

Välkommen 2019

Så nu välkomnar jag varmt 2019 efter ett tungt 2018. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan och jag hoppas att det kommer att bli ännu bättre under året. Samtidigt är jag ödmjuk, vad som helst kan hända men då tar vi det då.

Det här året ser jag fram emot att äntligen få ordning på badrummet här hemma, efter att ha haft en provisorisk lösning i tvättstugan sedan över ett år tillbaka. Jag vill också fortsätta att ta hand om mitt hem enligt Konmari och gå igenom alla våra tillhörigheter och bara behålla de som vi verkligen vill ha och behöver (håll utkik på Netflix, ny serie släpps imorgon).

Jag vill resa mer och har en bokad resa, en punkt på min bucket list ska bockas av, och ytterligare en planerad men ännu inte spikad.

Jag vill äta bättre mat. Under hösten har jag gjort en stor förändring då jag nästan helt slutat att äta socker och vitt bröd. Det här är gigantiskt för mig, jag läste Sockerbomben 3.0 och insåg att jag lider av ett beroende. Den här förändringen har gjort att jag har mindre ont i kroppen (det var mitt mål, att minska inflammationer) och även att jag är gladare. Nu vill jag fortsätta så och även få in mer grönsaker i min kost. Jag hoppas också att vi ska ha ork att laga mer och bättre mat, vi har köpt väldigt mycket hämtmat under 2018 – det var ett sätt att orka med i utmattningen.

Att vara ute i naturen är den medicin som har fungerat allra bäst mot depression och utmattning. Det ska jag fortsätta med, att gå i skogen, jobba i trädgården, segla och åka båt, åka skidor och skridskor, allt detta vill jag ha med i min vardag.

Slutligen så är 2019 också året då jag på riktigt ska starta upp mitt nya jobb. Jag räknar med att det kommer att bli lite trial and error för att hitta rätt. Det viktiga är att jag hittar en vardag där jag kan bli lagom utmanad och känna att jag får göra nytta, men ledordet är hållbarhet, för mig och för min omgivning. Jag hoppas på att kunna lära mig nytt i år, att få tid att läsa och inspireras, att starta upp en ny blogg och därigenom lära mig mer om att skriva så att det är intressant för målgruppen, att fotografera och filma och att sökmotoroptimera. Jag vill också dyka ner mer i varför vi jobbar oss sjuka och arbetets betydelse för människan. Och, jag behöver hitta ett sätt att nätverka och kompensera för att jag saknar att ha jobbarkompisar.

Jag har ett komplicerat förhållande till julklappar. Jag älskar dem å ena sidan och blir stressad av dem å andra sidan. Jag gillar liksom känslan av vackra gåvor som man kan njuta av i mellandagarna, och fina papper och snören. Och förstås barnens förväntan.

Julklapp, foto: Pixabay, rawpixel

Sedan kommer det komplicerade. Jag behöver ingenting. Ärligt talat så behöver inte mina barn någonting heller. Min snart 13-åring har själv uttryckt att saker blir ju bara liggande. I hans rum står ouppackat lego sedan tidigare jular eller om det är någon födelsedag. Det är presenter som vi har köpt för att så ska det vara, man ska få presenter, och så är det ju det där med att trots att de inte önskar sig något så finns det ändå någon slags förväntan. Tioåringen och treåringen ”villhöver” dock en hel del saker 🙂

Jag läste i någon Facebook-grupp om en kvinna som är sjukskriven, hennes syskonbarn önskade sig endast pengar och hon tyckte att det kändes så futtigt att ”bara” ge 100 kronor, men mer har hon inte råd med. Kommentarsfältet gick varmt med inlägg i stil med ”man kan inte beställa vad man ska få i julklapp”. I princip så håller jag väl med, men om jag sedan tänker ett steg till så känner jag att om man nu får önska sig vad man vill ha, så kan man väl också få önska sig vad man inte vill ha? Det är galet att vi har så mycket prylar så att vi inte uppskattar en gåva, men så är det.

Och naturligtvis fick kvinnan i fråga en massa tips om att ge barnen en upplevelse istället. Bjuda på middag och filmkväll eller så. Tanken är god och fungerar förstås om det är någon man står nära, men jag är inte så säker på att det är så enkelt och blir så överdrivet uppskattat av ett syskonbarn? Och är man sjukskriven så kan det bli oöverstigligt jobbigt att ordna en upplevelse eller att göra något hemmagjort, det är faktiskt mycket enklare att lägga en hundralapp i ett kuvert. Det här med att ”det är mer värt” att ge bort något som man har gjort själv, sagt med omtanke som om det skulle göra det lättare för givaren, där är jag inte riktigt med. Att det är fint att få något som någon har skapat och lagt ner tid och omtanke på, det är jag helt med på, men att tro att det ska vara något som underlättar för givaren känns faktiskt ganska ignorant.

Hade jag varit den som inte hade råd att ge mer än hundra kronor, då hade jag gett just precis det. Barnen får väl lära sig att pengar har olika värde i olika situationer, för en del är det en rejäl slant, för andra inte mer än en lunch på stan. Det blir dock inte bättre för någon av parterna att köpa något som mottagaren inte vill ha, för samma peng.

Idag gick Isabella Löwengrip ut med att hennes bolag lanserar en klon av henne för att sköta marknadsföringen av Löwengrips skönhetsprodukter i New York. Det här väcker så många frågor! Är klonen artificiell intelligens som via avancerade algoritmer kan imitera Bellas online-beteende? Oh, här får man ju Black Mirror -vibbar! För er som inte sett den Netflix-serien så finns det ett avsnitt där en pojkvän dör och flickvännen håller honom ”levande” genom ett AI som konverserar med henne baserat på hur han, när han levde, skrev i olika konversationer i sociala medier.

Eller handlar det till att börja med bara om att en (eller flera) fysiska personer driver ett konto som bygger på varumärket Isabella Löwengrip och på den data som de kan få ut från hennes befintliga konton? I så fall också intressant, för en varumärkesnörd som jag. Ett varumärke handlar ju om att bygga upp ett förtroende och att mottagarna vet vad de kan vänta sig, att man gör detta på en person är väl ändå ganska nytt? Att man stärker ett varumärke med hjälp av en kändis är gammalt som gatan, men att skapa nya personer?!

Och idag funderas det från många håll om detta kommer att hålla. Jag säger både bu och bä. Relationsmarknadsföring bygger ju på att man faktiskt har en relation med en person och med tanke på det så tror jag att det skulle vara väldigt svårt för ett företag att börja med en robot och förvänta sig att få trogna följare. Kring Isabella, som har en gedigen historia online från Blondinbella som fixar fester på Stureplan till tvåbarnsmamma och hyllad företagsledare, så tror jag ändå att det kan finnas en nyfikenhet även för hennes klon. Just att hon är en av de första som gör detta kommer att ge mycket PR och därmed nyfikna följare, frågan är om relationen kommer att kännas tillräckligt genuin för att bli hållbar i längden?

Det är inte en mänsklig rättighet att få nöjesresa och det är inget vi måste göra för leva och må bra – men det är förbaskat roligt! Jag är så sugen på en avslappnande utlandssemester men även på att få uppleva och upptäcka världen tillsammans med mina barn. Men, inte på bekostnad av klimatet.

I somras hade vi planerat att åka iväg på en cirka en månad lång bilsemester, målet var att komma till Paris. I långsamt tempo tänkte vi ta oss ner genom Europa, ingen stress och gott om tid att stanna länge på fina platser för att hinna vila. Nu blev det inte så eftersom pappa gick bort precis innan vi skulle åka. Vi bestämde oss för att skjuta på resan ett år.

Nu funderar jag på om vi istället för bilen ska ta tåget? Vi funderade på det redan i år men jag gav upp tanken. Dels var det så svårt att planera, att få fram tider och priser på tågen utomlands. Men det främsta skälet var att det kändes som att med en treåring och ett barn med ADHD så finns det en risk att tågresor kan bli väldigt jobbiga. Med egen bil har man i alla fall ett litet privat utrymme.

Att jag ändå funderar på tåg nu beror mycket på att jag upplever att bara det sista året så har tillgängligheten för tågresor blivit så mycket bättre. Med efterfrågan kommer också utbudet. Nu har jag läst flera inspirerande artiklar och bloggar och jag har lärt mig att det finns resebyråer som kan hjälpa till att planera och boka tågresor utomlands.

Om jag kan få ihop en bra tågresa så finns det stora fördelar med det gentemot bil. Även om det är skönt med sitt eget lilla privata utrymme så kan det vara väldigt stressande att vara instängd ihop med tre barn som börjar fråga om vi är framme snart redan efter 20 minuter (vi åkte till Dalarna i somras, en resa på ca 2-3h och jag vet inte hur mycket de hann klaga, jag påminde dem då om att vi egentligen skulle ha åkt till Paris…). Klimatpåverkan blir förstås mindre med tåg. Jag vet också att jag skulle få köra långa sträckor om vi tar bilen, och jag vet inte hur bra jag skulle må av det, min man kan byta av men hans ögonsjukdom gör att han helst inte kör långt.

Så, ska vi våga oss på tågluff med tre inte så entusiastiska barn, eller är det ett kamikaze-uppdrag? Jag har tågluffat förut men då var jag ung, kunde sova på golv om det behövdes, och hade bara mig själv att tänka på.

Elin it is, i sovsäcken på ett vandrarhem i Warszawa. Här startade vår tågluff 1999.

Jag har dragit mig för det här, vet inte hur jag ska skriva. Men jag vill kunna använda bloggen igen och då känns det som att jag måste börja med någon form av statusuppdatering. Jag var hos frisören förra veckan, det var samma sak då, jag bävade inför det där småpratet som man alltid har då. Det är liksom svårt att småprata och säga att jo, men livet rullar på, semestern var underbar och nu kommer hösten, yada, yada…. när livet egentligen har tumlats runt totalt.

Svårt att kliva in till frisören och säga att nej, det är lite komplicerat att uttrycka vad jag jobbar med för jag sa upp mig efter att ha blivit utbränd. Och det blev ingen semesterresa i somras, för min pappa dog tre dagar innan vi skulle åka. Och sedan har jag lagt ganska mycket tid på att ta över som god man för min sjuka mamma, vakat vid hennes dödsbädd, hanterat dödsboet efter pappa inklusive försäljning av mitt barndomshem och till slut gick även min mamma bort så nu har vi börjat om med begravning, flytt från boende och bouppteckning. Men jo, så är livet nu.

Märkligt nog så känner jag ändå att om jag ska sammanfatta mina känslor efter den här perioden så gör jag det med ordet tacksamhet, det är vad jag känner nu.

Ja, jag har sagt upp mig. Om en och en halv vecka så slutar jag mitt jobb, utan att egentligen veta exakt vad jag ska göra nu. Det kommer att bli bra, det tror jag verkligen. När jag var mammaledig så lovade jag mig själv att jag skulle starta eget innan jag fyllde 40 år. Sedan fick jag en ny tjänst och tänkte att jag måste stanna lite till, men nu blir det inte så, nu återgår jag till planen och startar eget. Nu är jag lite modig för firman är inte tecknad än, men domänen har jag haft länge så jag vågar mig på att presentera:

Måste bara skriva lite till, om den stora frågan till den som blivit utmattad:

Varför sa du inte ifrån?

Det är den ständiga frågan när någon blir utmattad. Varför sa du inte nej? Varför prioriterade du inte? Varför bad du inte om hjälp?

Först vill jag bara säga: Det gjorde jag, men det gjorde ingen skillnad. Och jag fattar det, vi gör ju så här allihopa, vi säger nej men gör ändå och hur ska den som då frågade förstå att vi på riktigt menade att vi inte hade energi nog att göra?

I mitt intyg från läkaren på vårdcentralen står det att en av anledningarna till att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter på heltid är att min diagnos leder till att jag har ”stora svårigheter att prioritera bland sina arbetsuppgifter”. Förstår ni då varför jag gjorde så mycket mer än jag borde? Min hjärna klarar inte av att sortera och välja ut vad som är rimligt.

Den här veckan har jag friskförklarat mig! Det innebär inte alls att jag är frisk men jag orkar inte hålla på med försäkringskassan och vårdcentralen och dessutom så vill jag så gärna hinna med och bli klar innan jag slutar. Ha, ha, jag skrattar åt mig själv. Jag mår bra i en dag och får för mig att nu fixar jag det här. Och jag borde väl ha lärt mig att det aldrig går att bli klar ändå?

Jag har i alla fall friskförklarat mig hos försäkringskassan och gått upp från halvtid till inte riktigt heltid men mer än vad jag egentligen klarar av. Och det här med att prioritera, det är så uppenbart att jag inte klarar av det. Igår ramlade det ner ett par uppgifter på mitt bord som jag inte hade räknat med, en kollega var hemma med sjukt barn och två mer eller mindre akuta saker kom in. Autopiloten gick på. Jag bara gjorde. Fixade för att jag kan liksom, inte för att övriga kollegor inte erbjöd sig att hjälpa till men det är som att min trötta hjärna inte orkar tänka ut hur jag ska göra för att be om hjälp. Jag borde dessutom ha sagt till de som kom med uppgifterna att ”tyvärr, jag förstår att det här är viktigt för dig, men jag kan inte göra det idag för jag har ännu viktigare arbetsuppgifter som kommer att ta hela min arbetsdag”.

På lunchen tog jag en mycket lugn promenad runt en liten del av vackra Eskilstunaån. Stod och stirrade på vass, funderade på hur bryggan känns under fötterna, följde en fiskmås med blicken – jag vet vad jag ska göra men jag kan inte stoppa mig själv från att springa på alla bollar. Jag sitter på händerna på möten, pressar ihop läpparna och tittar bort när arbetsuppgifter fördelas. Ändå står jag där på fredag eftermiddag med högar av papper, mail och filer som skickas fram och tillbaka för jag får för mig att ”jag måste bara bli klar med det här innan helgen”. Jag springer fram och tillbaka som en vimsig höna istället för att konstatera att ”oj, nu är det dags att gå hem, jag hann inte det här idag”. Ingen dör för att en trycksak blir en dag sen.

När jag väl kommer hem så har jag missat fredagsfikat med barnen och alla ljud skär i mina öron. Barnen pladdrar oavbrutet och jag måste gå och stänga in mig i sovrummet.

Jag tror att jag är i början på en resa mot något som kommer att bli bra. Jag är oerhört tacksam över att vi har haft ett fantastiskt väder den här våren, att sommaren redan är här, jag tror att det har hjälpt mig över kanten till den ljusa sidan. I vintras kunde jag inte känna glädje mer än korta stunder och jag såg inte vägen ut, nu vågar jag tro på framtiden igen.

Rubriken är en anspelning på mitt senaste inlägg då jag skrev om arbetslinjen och hur alla riksdagspartier sätter jobben högst på agendan. Det var längesedan jag skrev sist och det beror på att jag har just jobbat, jobbat, jobbat. Ända tills kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven. Då blev det jobba lite och vila så mycket det går.

Nu har jag tänkt så många gånger, borde jag skriva om det här? Vem vill läsa ytterligare en deprimerande historia om någon som inte pallade och gick från högpresterande till att utnyttja samhällets resurser i form av sjukpenning från Försäkringskassan?

Och vad säger det om mig, jag som i åratal har predikat om hur det aldrig är värt att offra sin egen hälsa för ett jobb, och ändå gjorde precis just det själv? Nu har jag i alla fall bestämt mig för att det är dags att skriva, om inte annat så för att reda ut för mig själv vad som hände och leta efter ett svar på varför.

Jag är sedan i slutet av mars deltidssjukskriven för utmattningsdepression. Vad som ledde fram till detta är egentligen inte alls svårt att förstå. Det är snarare så att jag många gånger fått höra ”hur orkar du allt?”, och jag har själv tänkt så många gånger att det är ett under att jag inte har kraschat tidigare. Men det har liksom gått, det har varit på gränsen många gånger men jag har kunnat ta semester ett par veckor, gått ut i naturen, suttit i soffan och bara läst eller tittat på TV och stängt ute allt omkring mig, sedan har jag varit på banan igen. Jag har varit stolt över det, att jag har kunnat hantera stress. Jag måste understryka att jag aldrig har sett ner på andra som har drabbats av utmattningssyndrom, jag tror sällan att det beror på den enskilda individen att hen hamnar där, men på något sätt så trodde jag att jag var immun och att om det ändå hände så skulle jag stoppa i tid.

Stressigt jobb, stressigt privatliv, stort ansvar, andra människor som är beroende av mig. Jag vet vad det är som har tagit min energi och vad som har hindrat mig från att göra saker som ger mig återhämtning. Med hjälp av samtalsterapeut har jag också dykt ner i mitt dåliga samvete över att må dåligt trots att jag har det så bra med familj omkring mig, fint hus, bra ekonomi, roligt jobb och så vidare. Jag fattar nu, men ändå inte. Vad är det som gör att så många går in i väggen? Varför ska allt hela tiden effektiviseras om det ändå leder till att människor jobbar sig sjuka snarare än får mer tid över?

Den här veckan kommer många tillbaka till jobbet från semestern och Magdalena Andersson passar på att lägga upp ett litet klipp på Facebook där hon lyfter fram regeringens önskan om att alla som kan jobba ska jobba.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fmagdalenaeandersson%2Fvideos%2F1268514199924448%2F&show_text=0&width=560

Det här är något som jag funderar mycket på. Är det vettigt och ens rimligt att alla ska jobba? Sedan 1800-talet har vi effektiviserat arbetet 20 gånger, först genom den industriella revolutionen och nu genom digitalisering och automatisering. Och effektiviseringen kommer bara att fortsätta. Ändå har både högern och vänstern allas rätt till arbete som sin hjärtefråga.

Det är väl en sak att alla som vill ska få arbeta, men varför sliter vi vårt hår för att hitta på arbetsuppgifter – eller uppgifter som i alla fall liknar arbete – till dem som varken vill eller kan arbeta?

Vi har en samhällsmodell som leder till att människor, som enligt samma modell redan befinner sig på botten, förnedras och slås ner. De som är långtidsarbetslösa och/eller lever på socialbidrag. Om du inte har egen erfarenhet och inte tror mig, läs gärna Roland Poulsens ”Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen” och Charlotta von Zweigbergks ”Fattigfällan”.

Jag börjar tro att det är dags för medborgarlön.

Tre dagars semester kvar och så är man dunderförkyld. Det tråkigaste med det är att jag, igår kväll när jag låg i soffan och snörvlade, insåg precis hur resten av året är. Snart är den här ljuvliga, men korta, sommaren slut. På vintern är dagarna korta, det är kallt i mitt hus och det är typ konstant någon i huset som är sjuk.

Nåväl, nu ska jag inte vara negativ, istället för att åka till Stockholm och Parken Zoo får jag ta de här dagarna till att läsa och peppa mig själv inför hösten. Jag började här med att läsa några blogginlägg om att säga nej (apropå att vara positiv ;))

Jag har två personliga mål för den här hösten. Företagets mål är att friskvårdstimmen ska utnyttjas till 80 % och jag har legat långt ifrån det. Det är ju förstås helt idiotiskt att inte utnyttja när man får chansen att träna på arbetstid, men jag har tyckt att tiden inte räcker till eftersom jag bara jobbar deltid. Nu blir i alla fall mitt personliga mål att utnyttja den där timmen varje vecka om jag inte är sjuk och absolut inte kan.

Mitt andra personliga mål är att sträva efter att bli bättre på att prioritera och säga nej. Det här känns mycket svårare. Hur gör man när man blir tillsagd att fixa något på sitt jobb, som helt uppenbart tillhör ens eget ansvarsområde, men man samtidigt vet att man inte kommer att göra ett bra jobb eftersom tiden inte räcker till?

Man kanske bara måste acceptera att man lever med en rastlös hjärna? Jag har massor av saker att göra nu under den sista semesterveckan. Det borde städas, tränas, åkas till tippen, umgås med barn i barns tempo och så vidare. Det finns att göra, men ändå är jag rastlös. Det hjälper inte att röja ur en bod eller sitta på en strand när det är hjärnan som vill bli stimulerad. Borde jag acceptera detta och inse att semester också kan handla om att läsa (och faktiskt inte bara skönlitteratur…), att uppleva en bra film, att ge sig själv tid att skriva, att göra upp planer, söka information och drömma?

Just nu läser jag den här, för skojs skull. Den har legat och väntat länge i min bokhylla så jag tyckte att jag äntligen kunde vara värd att läsa den:

Snart ska jag dock iväg till bror och svägerska och fixa 45+50-årsfest!

Jag är stolt över vilken bra ordförande för kommunstyrelsen vi har i Eskilstuna, Jimmy Jansson. Jag gillar hur han bemöter frågor, jag håller kanske inte alltid med (men ofta) men jag respekterar hur han alltid sakligt kan argumentera och ge tydliga svar. Och jag gillar hur han om och om igen visar att det måste gå att kombinera att vara pappa och politiker.

Igår la Jimmy upp den här statusen:

Och här är ett klipp från kommentarerna:

Flera av kommentarerna går i stil med, ”kan inte någon annan ta det” eller ”barnen är alltid viktigast, prioritera”. Såklart håller jag med om att barnen alltid är viktigast och hade det varit så att Jimmys barn befann sig i någon form av kris så skulle han förstås ha prioriterat det men nu krävdes det krishantering i Eskilstuna kommun. När man är folkvald till ett arbete som påverkar 100 000+ invånare i en kommun inklusive cirka 10 000 medarbetare så måste prioriteringen ibland få bli uppdraget. Det kom ut i media att en medarbetare på en av förvaltningarna, öppet på sin Facebook-sida har delat och positivt kommenterat en terrorhandling. Det måste bemötas, tyvärr på bekostnad av en vernissage på förskolan den här gången. Jimmys prioritering var rätt, men att han visar krocken mellan familjelivet och det politiska uppdraget gör honom i mina ögon till en ännu bättre politiker och ledare.

Här finns artikeln/inslaget på Radio Sörmland Jimmy Jansson (s) kritisk till kommunanställds dödsdådshyllning

Då var skolan slut för i år, för första gången på alla de skolavslutningar som jag har varit på genom åren så hölls denna inomhus och det gick bra det med. Inte som vanligt alltså, men i övrigt så var det precis som alltid. Familjen kommer insladdandes i sista stund och bland alla skira sommarklänningar och ljusa kavajer ser vi alla ut som kusinen från landet.

I år tänkte jag att nu ska jag minsann förbereda mig i god tid. Jag trodde att kläder för samtliga familjemedlemmar var förberedda och klara (okej, hade inte kollat av hur maken tänkte klä sig men någonstans måste man ju dra gränsen för vad projektledare mamma ska ta ansvar för). Så, vad kunde gå fel?

1. Största barnet är rastlös och mår inte bra, så han går ut i ösregnet 20 minuter innan vi ska åka, utan att byta om till de planerade kläderna men hinner däremot bli blöt och lerig.
2. Mellanbarnet deklarerar högljutt att det var ju den randiga pikétröjan han skulle ha! Ja, säger mamman, den är här i garderoben. Men! Det var ju inte den långärmade det skulle vara (här påminner mamman/projektledaren om att hon både i förrgår och igår gick igenom den planerade klädseln och då förklarade att den kortärmade dels börjar bli för liten och dels passar den långärmade bättre eftersom det kommer att bli lite kallt, huruvida mor och son kom överens om detta eller ej får vi låta vara osagt…). Kortärmad tröja är plötsligt spårlöst försvunnen (troligen även otvättad), i panik hittar mamman en ny klädkombination kl 17.15, då hon också letar fram strykjärnet och stryker skjorta.
3. Minsta barnet hävdar med sin allra högsta röst att även han ska gå ut när nu störstebror har gjort det. Här kapitulerar mamman direkt, han har hyfsat rena kläder, de får duga, på med regnkläder och ut med ungen i ösregnet så att fokus kan återgå till att stryka skjorta.
4. Största barnet tas in och får en skjorta över de halvskitiga kläderna som han redan hade på sig. De rena jeansen som han skulle byta till upptäcker projektledarmamman i sista stund är de som har hål på rumpan, mellan smutsiga och trasiga jeans faller valet på de förra.
5. Pappan bestämmer sig för att det inte spelar någon roll vad han har under jackan, för den kommer han ju inte att ta av sig så han nöjer sig med t-shirten som mamman vid ett tillfälle råkade övertyga honom om att köpa i en för stor storlek, så den sitter tyvärr ganska ofördelaktigt. Att skolavslutningen sedan är i idrottssalen där det är mer än högsommarvärme och vi måste hålla reda på sjövild tvååring samt släpa på diverse attiraljer till fem personer leder ganska snabbt till att den där jackan åker av.
6. Mamman har sedan länge gett upp, de sommarfräscha byxorna som hon tänkte byta till får ligga kvar i garderoben. Det ska regna så piffiga sandaler ratas till förmån för de någorlunda vattentäta gympadojorna och kavajen får bli regnjacka.

17.44 lämnar bilen hemmet och anländer till parkeringen 10 minuter senare, mellanbror har samling 17.55. Samtliga joggar till skolan för att i sista stund möta upp klassen (dock ska vi ha heder som inte parkerar på cykelbanan, varför gör folk det när det finns en stor parkeringsplats vid gamla Shell, den var långt ifrån full och jag kan rapportera att det tar cirka en minut extra att gå från den). Allt ordnar sig, barnen får fina kort och diplom där det står att de är duktiga och vetgiriga och föräldrarna är stolta och nöjda.

Läget under kontroll, hälsar familjen från landet och däckar i soffan med lyxig glass från Wäsby café och bageri.

Det här med skolavslutning inomhus var ju kul, säger lillebror.

Livet alltså, så stort och så mycket man kan göra med och så svårt att veta vad som är meningen med det. Jag brukar tänka att det är att samla på erfarenheter, att få prova nya saker. Det betyder inte att man alltid måste jaga kickar och sånt som ser bra ut på Instagram eller i CV:t. En erfarenhet i livet kan vara att ha varit arbetslös, det är inget man strävar efter men när man kommer ur det så är det ändå en erfarenhet som man tar med sig. När jag bodde i Stockholm kunde jag tycka att det var lite roligt att få gå till bvc, eller eller för den delen vårdcentralen på Liljeholmen för det är ett minne som jag tar med mig, en erfarenhet av att se hur något som var vardag hemma i Torshälla fungerade på en annan plats.

Jag är glad över att jag jobbade tre månader på en skola i Vällingby, det var inte vad jag hade tänkt just då, men jag fick inblick i hur vardagslivet i en förort till Stockholm ser ut. Förstås inte så annorlunda än i Eskilstuna och Torshälla, men ändå med lite andra perspektiv. Det finns så mycket som jag skulle vilja prova på, hur ska livet räcka till?

Jag vill både göra karriär och vara hemma och lägga mer tid på familjen. Jag avundas familjen som seglat jorden runt och sedan landat i en lägenhet på Marstrandsön, där de har båten ett stenkast bort i hamnen och kan ge sig iväg närhelst de vill och är lediga, men jag vill inte lämna min familj och det liv som jag har för att leva så.

När jag träffade några vänner för någon vecka sedan så pratade vi om hur man känner inför tanken att livet plötsligt skulle ta slut. Vissa i gänget var ganska tillfreds och kände att visserligen är det en stor sorg att tänka att man inte skulle få följa barnens uppväxt, men att man annars kunde acceptera att det var så här livet blev, nu är det slut men det blev bra så länge det varade. Jag känner inte så, jag känner mig inte färdig än. Varför gör jag inte det? Är det något som jag vill bevisa, för mig själv eller för andra? Jag vet faktiskt inte.

Såg den här och sparade den för ett tag sedan, antar att den kändes träffande för mig?

Jag läste, när jag gick en ledarskapskurs för ett antal år sedan, en bok om Mindfulness och vi diskuterade hur man är olika som person, vissa lever för minnen, andra i nuet och den tredje i framtiden. Kanske är det så att jag lever i framtiden och det är därför som jag inte känner mig klar? Jag har ju drömmar och mål, femårsplaner och tioårsplaner och bucket lists som ska uppnås. Jag och maken återkommer ofta till detta, han lever i nuet och är nog också bättre än jag på att uppskatta det. Jag gillar att han förankrar mig ibland, det kan vara så enkelt som att jag sitter på altanen i strålande sol och planerar en solsemester utomlands – då frågar han varför jag ens tänker på det när vi har det så underbart här och nu. Klok man. (Men jag hävdar ändå att ett visst mått av framtidsplanering behövs och så är det ju roligt också ;).)

Nu ska jag läsa vidare i Empty Labor av Roland Paulsen (tack för tipset och lånet Martin om du läser det här). Jag försöker förstå varför jobbet är så viktigt, varför vi har de samhällsstrukturer som vi har kring arbete och hur de kan komma att förändras. Kanske blir det ett blogginlägg längre fram, kanske inte. Jag ligger lite lågt med bloggandet för tillfället eftersom jag har haft värk som blir värre av att sitta vid datorn, måste verkligen köpa en skärm. Extern mus och tangentbord har jag men eftersom jag inte har någon skärm så blir det ändå så att jag sitter vid laptopen. När jag nu pratar om mina krämpor så måste jag nämna en mycket positiv sak: foglossningen verkar äntligen ha släppt! Det var på tiden tycker jag, när ”bebis” är två år och två månader.

Idag är förskolan stängd för utbildningsdag så jag är föräldraledig med minstebror, det blir nästan som en liten semester nu för jag tar ledigt på klämdagen på måndag också, på tisdag är det nationaldagen och inte förrän på onsdag ska jag tillbaka till jobbet. Just nu sover sötnosen, han har tyvärr varit sjuk hela veckan men är i alla fall på bättringsvägen nu. Jag har tagit mig en kopp kaffe, en liten chokladbit och passar på att ta några minuter för mig själv.

I veckans Extra från Eskilstuna-Kuriren så var det en artikel om John som inte känner sig trygg i sin stad på grund av sin sexualitet. Bra, Kuriren, säger jag, att ni vågar visa även en mer negativ bild även om ni är mediapartner för Vårfestivalen med Springpride.

Men jag måste ändå få reagera lite, inte på artikeln i sig eller på Johns upplevelse. Jag har verkligen inget tolkningsföreträde här. Men på vad läsarna svarar.

Den här kritiken mot att pridefestivaler bara skulle vara ett jippo, låt mig ge en liten reflektion på det. John säger till Eskilstuna-Kuriren att han under festivalens två dagar äntligen får vara sig själv, jag menar att det faktum att han inte kan vara det övriga dagar under året är anledningen till att festivalen behövs. Pride-paraden i Eskilstuna och den efterföljande showen brukar locka tusentals deltagare. Den krassa sanningen är att ett seminarium eller en föreläsning om hur det är att leva som homosexuell i Sverige idag, hade lockat en liten samling personer där de flesta antingen är homosexuella eller lever nära någon som är det. Tyvärr, men så är det. Det är inget specifikt för hbtq-personer, det gäller alla minoriteter. Cancergalan är också ett ”jippo”, med en miljonpublik. En föreläsning om till exempel cancervård för unga lockar möjligen ett hundratal personer, beroende på när och var den hålls. Synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade med flera skulle också kunna få mer uppmärksamhet om de ordnade en festival med färgsprakande parad och välkända artister.

Det är en av Cialdinis påverkansprinciper (googla om du blir nyfiken), om vi får någonting på köpet så har vi lättare att säga ja. Om vi går ner på Fristadstorget med våra barn den 27 maj för att titta på alla regnbågsflaggor och lyssna på Ace Wilder, då känner vi att vi har fått något och att vi därför inte bara kan strunta i budskapet för då får vi dåligt samvete – vi lyssnar, börjar fundera på hur vi ska förklara för barnen och vips så ett mycket viktigt steg för hbtq-rörelsen tagits. En fråga som rör en minoritet har tagit sig in i majoritetens vardag. Fattar ni nu varför en pridefestival inte ”bara är ett jippo”? Det är ett sätt att få allmänheten att ta ställning.

Angående Malenas kommentar här ovan om att hon inte har någon aning om exakt var själva Pride-festen ska äga rum. Då har hon nog inte sökt efter information, för den har stått i tidningen, finns på Springprides hemsida och på Facebook och det har den gjort i flera månader. Och seminarier har det varit varje år och kommer att vara även i år, även om programmet inte är klart än. Och ja, Springpride kommer att vara samma helg som andra evenemang och tillsammans kallas de för vårfestivalen. Det gör bara att ännu fler blir berörda och kommer att röra sig på stan och se alla aktiviteter kring Springpride.

Klart är att Barbara Poma och Neema Bahrami kommer. Det blir ett panelsamtal med dem på fredagen och årets tal på lördagen.

Läs artikeln om att Barbara Poma och Neema Bahrami kommer till Springpride här

Det får bli så. Jag måste vila mina onda händer så nu blir det inget skrivande på några dagar. Återkommer nästa vecka.

See you soon!

AFC Eskilstuna får ett sexsiffrigt belopp av kommunen, skriver Eskilstuna-Kuriren idag. Och genast trillar kommentarerna in på Facebook:

För det första så ska jag förtydliga för läsare som inte bor i Eskilstuna och som inte är fotbollsintresserade: Det finns en underliggande problematik här. AFC har flyttat till Eskilstuna från Solna och vissa tycker att det är fel, att det är ett ”plastlag” som inte har någon själ, typ. Andra tycker att det är underbart att Eskilstuna äntligen har ett allsvenskt herrlag.

I alla fall, det jag skulle skriva om är ju varför kommunen väljer att sponsra en idrottsförening med 150 000 kr istället för att satsa på skola, vård och omsorg. Jag väljer tre argument, även om det finns fler egentligen:

Nummer 1: Vi tar skolan som exempel för att få perspektiv på att 150 000 kr kan vara värt olika mycket i olika sammanhang. 150 000 kr skulle kunna bli en extra anställd i ungefär 3 månader. Det går 10 000 barn i Eskilstunas grundskolor. De skulle få dela på denna person som kom in och jobbade under ett kvartal. Eskilstuna kommunfullmäktige har för 2017 anslagit cirka 2 miljarder kronor för skolan och förskolan. 150 000 kr är 0,0075 % av skolans budget (rätta mig om jag har fel, det blev många nollor på miniräknaren). Siffror hit och siffror dit, det jag vill få sagt är att även om 150 000 kr är mycket pengar så märks det inte i en budget på 2 miljarder. Och det är bara för skolan, lägg till ytterligare för vård och omsorg.

Nummer 2: Sponsring kräver alltid en motprestation, annars är den inte skattemässigt avdragsgill. Att AFC numera heter AFC Eskilstuna är guld värt bara det eftersom det innebär att stadens namn nämns om och om igen i Sportnytt, som bekant är ett rikstäckande TV-program med stora tittarskaror. I samverkansavtalet som Eskilstuna kommun har skrivit med AFC Eskilstuna (och flera andra föreningar) så står det också att klubben ska exponera och marknadsföra Eskilstuna. Det står en rad andra villkor också, men jag nöjer mig med att skriva om detta idag. I alla fall så innebär detta bland annat att kommunen får ha skyltar på Tunavallen, loggor på tröjor och kan förvänta oss att spelarna kan berätta om Eskilstuna – de visar helt enkelt upp Eskilstuna och våra värden både i vår egen stad och på bortaplan. Kommunen kan också be spelarna att ställa upp och delta vid olika evenemang. För att göra en liten jämförelse så kostar det från ungefär en halv miljon att köra en reklam under en vecka i TV4, för 150 000 kr får man kanske tre helsidesannonser i en rikstäckande tidning. Alla de TV-inslag som görs och tidningsartiklar som skrivs om ett allsvenskt fotbollslag är värda långt mer än 150 000 kr.

Nummer 3: Okej, tänker kanske skeptikern nu, det må vara så att det skulle bli dyrare att köpa annonser än att sponsra ett fotbollslag, men varför behöver man överhuvudtaget marknadsföra en stad? Nu, mina läsare, kommer det viktigaste argumentet. Vår kära stad kämpar med ett stort problem, vi är otroligt okända utanför kommunens gränser (varumärkesundersökningar gjorda 2012 och 2016). Och vad spelar det för roll? Jo, om man aldrig har hört talas om en stad så kommer man inte att flytta dit. Om inga människor flyttar hit så får vi brist på talanger, det vill säga personer som kan saker som vi i Eskilstuna har nytta av. Det leder till att det inte etableras nya företag här, eftersom man inte hittar folk med rätt kompetens och de som har kompetensen kan inte tänka sig att flytta hit. Det blir dessutom en ond cirkel, högutbildade personer kommer att flytta ifrån Eskilstuna eftersom det inte finns några intressanta jobb för dem när företag lägger ner och inga nya kommer till. Arbetslösheten ökar och inkomstnivåerna minskar, det leder till minskade skatteintäkter. I Eskilstuna har vi en kommunalskatt på drygt 32 %, det räcker med en enda person som tjänar 40 000 kr i månaden för att få in 150 000 kr i skatt på ett år.

Om du vill läsa mer om Eskilstuna kommuns samverkansöverenskommelser så finns bra information på den här länken. Överenskommelser av den här typen görs när man bedömer att det bidrar till positiv utveckling av orten och leder till nationell uppmärksamhet. Det är inte bara elitidrottsföreningar som får sponsringspengar, det kan också vara kultur, olika typer av evenemang eller att Eskilstuna används som plats för TV-inspelningar. Till exempel har Bonde söker fru, som har spelats in på Sundbyholms slott, fått bidrag.