Tid för utveckling av företaget

Etiketter

Nu är jullovet slut och för mig var det årets första jobbdag. Dagen började inte i någon positiv anda, jag hoppas att det inte sätter tonen för resten av året. Jag ska inte skriva mer om det eftersom det handlar om barnens integritet, men jag kan säga att jag inte kände mig som någon vidare bra mamma i morse. Att misslyckas med det viktigaste jobbet jag har, att vara mamma, är det värsta jag vet.

Det blev inte mycket annat jobb gjort heller idag, skönt med en mjukstart. Jag hade bara en enda sak på att-göra-listan. Det känns väldigt lyxigt att ha en massa tid avsatt bara för att utveckla mitt företag, Stenman kommunikation. Som vanligt lär det väl dyka upp andra saker som ska göras också, men jag har faktiskt tackat nej till uppdrag och har medvetet en relativt tom kalender nu. Jag är väldigt tacksam över att jag under de här snart två åren som jag har drivit Stenman kommunikation löpande har fått uppdrag genom tidigare kontakter.

Om man ändå får prata om en nackdel med att få uppdrag utan att behöva sälja in dem, så är det just att man själv inte styr utvecklingen. De kurser som jag har planerat i flera år nu skjuts hela tiden åt sidan för att jag har uppdrag för kunder.

När jag nu väl har tid så har jag också börjat fundera och så smått jobba på ett helt annat projekt. Jag velar lite om jag ska lägga tid på det nu, eller om jag ska fokusera på att utveckla Stenman kommunikation i den riktning som jag hade tänkt. Jag ska skriva mer om den här andra grejen en annan dag. Den behöver presenteras för andra människor, även om en del av mig helst bara vill ha det som en hemlighet.

Även om dagen började dåligt så har den fått ett bra slut. Jag har tränat mig trött och idag körde jag det som är min favoritträning just nu: boxning i virtual reality (med VR-headset). Jag körde först mitt vanliga 30-minuters pass, men kände att jag orkade lite till så jag la till ett kort pass på 15 minuter. Härlig känsla efteråt. Lite senare gick vi också ut på en kort promenad, jag, M och två av barnen. Det har snöat hela eftermiddagen och det är en sådan magisk känsla att gå i det orangea skenet från gatlyktorna, när allt är inbäddat i mjuk snö. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig, annars hade det blivit en fin bild till det här inlägget.

Det här är inlägg 10 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

Snö i Mälardalen

Etiketter

Snötäckt trädgård
Titta det snöar idag!

Det borde inte vara en stor grej att vår trädgård är snötäckt i januari, men det är det. Förra året hade vi bara snö några enstaka dagar på hela vintern. Det känns så sorgligt att tänka på att det kanske är så här det kommer att vara hädanefter. Att snöiga vintrar är något exceptionellt här i Mälardalen. Förra vintern var också första året som jag kan minnas då isen inte la sig någon gång alls på Mälaren utanför oss. När jag tittar på väderleksprognosen nu så verkar det faktiskt som att det kommer att vara flera minusgrader hela veckan. Kanske får vi vår efterlängtade is på sjön? Det gör så stor skillnad för ljuset här.

Det här är inlägg 9 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

3 senaste sakerna jag köpte till mig själv

Etiketter

Även shoppingvanorna påverkas av pandemin. Jag har inte gått i många butiker i år, men shoppat på nätet har jag gjort. När jag skulle köpa tröjor i julklapp till min man så ”råkade” jag lägga ungefär dubbelt så mycket till mig själv i den digitala kundkorgen. Det var så uppiggande när jag fick paketet med nya kläder!

Bara för skojs skull så tänkte jag visa de tre senaste sakerna som jag har köpt till mig själv. Prylar som på olika sätt skänker mig glädje:

Nummer 1:

Bild från bylang.se

Det här fina halsbandet med fågeln köpte jag som en julklapp till mig själv. Jag har tittat på det länge och tänkt att det där ska jag köpa eller önska mig någon dag. Nu under pandemin är jag nästan aldrig inne i centrum, så därför dröjde det innan det blev av. Veckan innan jul bestämde jag mig för att ändå åka in till staden, bara för att köpa det här halsbandet och sedan åka direkt hem. Jag ville helt enkelt stötta en av våra små, lokala butiker nu under de här tuffa tiderna.

Nummer 2:

Sköna att promenera i men också fina är min kängor från Legero. Bild från bergkvistskor.se.
De andra skorna som jag behåller var ett par kängor från Viking, inte särskilt snygga men jag behöver ett par skor som jag inte behöver vara rädd om utan kan klafsa ut i lera med.

Vi är ute och promenerar i princip varje dag och jag har haft stora problem med att mina skor är så slitna så att jag får ont i fötterna. Jag har växlat mellan några olika par, men det har varit något fel på alla. Jag har oftast svårt att hitta skor som sitter bra och därför drog jag mig för att beställa skor på nätet, men jag ville inte heller åka in och gå i butiker nu. Till slut fick jag nog, jag behövde verkligen vinterskor så jag chansade och beställde tre olika par skor på mellandagsrean. Ett par kommer att få åka tillbaka, men de andra två blev jag nöjd med.

Nummer 3:

Sist men inte minst, nya skal/fodral till min mobil. Jag använder min kära iPhone väldigt mycket och hur den ser ut blir en del av min identitet. Nu har jag stört mig på mitt fodral i ett helt år! Förra julen önskade sig en av sönerna ett plånboksfodral. Jag råkade tyvärr köpa fel storlek så jag fick fixa ett nytt till honom. Eftersom det jag själv hade gick sönder precis vid jul, så tog jag det felköpta själv. Det är inget större fel på det, svart och enkelt, men det gör mig inte glad. Det tidigare fodralet jag hade var elegant och förstärkte en känsla av i brist på ett bättre ord, glamour. Något som jag vill ha in mer av i mitt liv. Ett helt år levde jag med det temporära fodralet, men nu har jag äntligen unnat mig dessa två nya. Jag har precis packat upp dem och vet inte än om jag är helt nöjd. Det marmormönstrade hade en annan färg i botten än vad jag hade tänkt mig. Plånboksfodralet har en annan utformning än vad jag är van vid och jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om det än.

Nummer 4 (bonus):

Här får ni ingen bild för det finns egentligen inget inspirerande i det här köpet, men jag slänger in det ändå eftersom det är ett så typiskt ”pandemiköp”. Jag behövde en ny mascara inför jul. Alla som använder smink vet hur mycket en så enkel sak kan betyda för hur man känner sig, även om man bara ska umgås med närmaste familjen. Ändå kändes det löjligt fåfängt att jag skulle gå in i en butik/beställa ett paket som ska hämtas ut, bara för denna lilla grej. Vad gjorde jag då? Beställde en mascara från Coop tillsammans med julmaten. Om jag blev nöjd? Nja, utbudet var begränsat till en enda sort och det är inte den bästa mascara jag har haft 😉

Det här är inlägg 8 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

Pandemilag och distansundervisning

Etiketter

Det känns som att leva i en film. Hela tiden när man tror att den här pandemin börjar närma sig sitt slut så kommer en ny vändning och allt blir mycket värre. Under tidig höst vågade vi nästan slappna av lite och försiktigt börja träffa andra människor igen. Jag hade till och med ett lunchmöte med vänner, någon gång i september eller oktober tror jag att det var.

Nu har ju vaccineringen startat, det som vi alla gått och väntat på. Då trodde man väl liksom att nu vänder det, nu är allt snart normalt igen. Istället slår den här mutationen till med en ny, mycket mer smittsam variant av Corona. Idag läste jag att 1 av 30 personer i London är smittade och att deras sjukvård nu i princip har slagit i taket.

Det känns som sagt som i en film, där en ny twist slängs in just när man tror att allt var på väg att lösa sig. Lyckligtvis godkände regeringen här i Sverige den nya pandemilagen idag så nu finns möjlighet till fler åtgärder. Igår blev det klart att distansundervisning på högstadiet tillåts och här i Eskilstuna beslutades direkt att det införs från och med skolstarten på måndag.

Och apropå vad jag skrev igår så har en av sönerna precis lärt mig att det 25:e tillägget till den amerikanska konstitutionen är det som styr just möjligheten för andra ministrar att avsätta den sittande presidenten. Det här tillägget gjordes tydligen efter att John F Kennedy sköts. Man insåg då risken med att en president skulle bli så svårt skadad så att han inte själv kunde avgå.

Det här är inlägg 7 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

Avgå President Trump

Etiketter

Världen ser chockat på när Trump-anhängare krossar fönster och intar Kapitoleum. Uppviglade av sin president. Visst befarade vi att något sådant här kunde ske, men ändå, det är USA. Hela världens symbol för demokrati.

I Sverige avgår generaldirektören för MSB, Dan Eliasson, på grund av en semesterresa. Det är det enda rätta, han gjorde en grov missbedömning och kan omöjligt få förtroende eller utrymme för att fortsätta sitt jobb.

En amerikansk president, kanske världens mäktigaste man, sitter dock kvar på sin post. Bara i två veckor till, sedan tar Joe Biden över, men vad kan hinna hända under den här tiden? Nu kräver stora amerikanska medier presidentens avgång. Kommer det att ske? Kan det ske? Och vad gör Trumps mest fanatiska anhängare då?

Bild av DWilliam från Pixabay 

Det här är inlägg 6 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

Utvärdera och sätta mål för 2021

Etiketter

Jag älskar att planera och sätta mål men för att göra det så måste man också utvärdera tidigare år. I år hittade jag en så bra lista att följa. Jag har också lärt mig genom åren att målsättning egentligen inte handlar om vad man vill, utan vad man är beredd att offra.

Jag har inte satt mina mål för 2021 än. Det måste kännas helt rätt i magen innan jag bestämmer mig, och jag är inte där än. Jag jobbade ganska intensivt hela december och har känt att jag behöver lite tid för att vara ledig, då landar en annan slags tankar hos mig.

Häromdagen satte jag mig med den här listan av Stefan Ekberg, som jag hittade på Facebook:
”Snart nytt år och då repeterar vi. Läs högt tillsammans: Alltså, det är det här med nyårslöften där hela fokus ligger framåt, när det ju är bakåt man ska titta för att se vart man ska nu. Och det räcker med att svara på några enkla frågor för att veta vart man ska:

  • Vad fick mig att känna mig mest levande det här året?
    (Så att jag kan göra mer av det)
  • Hur överraskade jag mig själv?
    (Så att jag får lust att gå framåt med fler överraskningar)
  • Vad ångrar jag mest det här året?
    (Så jag kan undvika samma misstag)
  • Vilka vänner har funnits där för mig?
    (Så jag ser till att finnas där för dem)
  • Vilka människor har bara varit problem för mig?
    (Så att jag kan fasa ut dem)
  • Vad är jag mest tacksam för det här året?
    (Så jag ser allt jag har som pengar inte kan köpa)
  • Hur har jag tagit hand om mig själv det här året?
    (Så jag påminns om att fortsätta göra det)
  • Vad har jag åstadkommit som jag är stolt över?
    (Det årliga bokslutet över bra handlingar)
  • Vad skulle jag ha velat göra mindre av?
    (så jag när det är möjligt kan undvika det)
  • Vad skulle jag vilja göra mer av nästa år?
    (Så jag tvingas formulera det och minns det bättre och får med det 2021)
  • Vad är det viktigaste jag lärt mig under det här året?
    (Så jag inte glömmer)
  • Vad skulle jag ha varit jätteglad om jag börjat med redan för ett år sedan?
    (Så att jag kan göra mig själv jätteglad om ett år)
  • Vad är det jag vill ha men inte har sträckt mig efter tillräckligt mycket?
    (Skärpning nu!)
  • Vad har jag gjort som var bra för någon som inte är lika stark eller har det jag har?
    (Poängen med livet måste ju vara att dra varandra framåt, att hjälpa varandra)”

De flesta av frågorna var enkla att svara på och det känns verkligen som en vettig grund när jag funderar över framtiden. Det som jag velar mest kring nu är mål för jobb-delen av livet.

Sätta mål handlar inte (bara) om vad man vill

Att sätta upp saker som man vill ha eller vill uppnå är ju egentligen hur lätt som helst. Det viktigaste som jag har lärt mig kring målsättning är att det egentligen handlar om vad man är beredd att försaka. Ingen skulle väl säga nej till att dubbla vinsten i ens företag, eller vikten på skivstången på gymmet? Den riktiga frågan är, vill jag det så gärna så att jag är beredd att jobba så många timmar som behövs? Även om det betyder att jag måste ta tid från något annat i mitt liv?

Vill du ha mer inspiration på det här temat, det vill säga att inte krångla till det utan använda sunt förnuft när du formar ditt liv? Då rekommenderar jag att läsa, eller lyssna på: The subtle art of not giving a f*ck: A counterintuitiv approach to living a good life av Mark Manson.

Det här är inlägg 5 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

5 saker som ställdes in – eller om – av Corona

Etiketter

Jag tänkte när jag började den här utmaningen att de här texterna också blir ett sätt att få kvar ett minne från den här mycket speciella tiden då Corona-pandemin härjar. Jag önskar på ett sätt att jag hade varit bättre på att skriva dagbok eller blogga under den här tiden. Det blir så svårt att välja ut vad man ska skriva om när man vill försöka sammanfatta. Här kommer i alla fall en lista på 5 händelser som inte blev som jag tänkte mig, men bra ändå.

Segling, segling, segling! Det var många år sedan jag senast la så mycket tid på segling som jag gjorde den här säsongen. Underbart 🙂
  1. Jobbet. Min planering för våren ändrades tvärt. I början av mars var jag oerhört stressad men nästan över en natt förändrades allt. Jag skrev artiklar för driva-eget.se och mittforetag.com men fick snabbt avsluta uppdraget. Jag hade också planerat min första kurs i egen regi och höll precis på att sälja in den. Bland annat skulle jag ha hållit en frukostföreläsning. Det här var inte en digital kurs så jag la direkt ner all marknadsföring och ställde in. Läget var för osäkert. Vad jag inte visste då var att jag skulle få ett nytt skribent-uppdrag och dessutom få chansen att göra digitala utbildningar, så allt ordnade sig ändå.
  2. Tågluffen. I månader hade jag planerat för en tågluff med familjen. Vi skulle vara borta nästan tre veckor, över påsklovet och några extra dagar. Hela familjen skulle tågluffa genom Tyskland, Frankrike (Paris), England, Belgien och Nederländerna. Jag var precis på väg att köpa interrail-biljetterna när vi fick höra om att Corona börjat spridas utanför Wuhan. Då bestämde vi oss för att först avvakta och sedan fick vi förstås helt ställa in planerna.
  3. Seglarlägret. När jag var barn var årets absoluta höjdpunkt veckan före midsommar. Då var det seglarläger på Lövskär. En hel vecka på en av mina absoluta favoritplatser på Jorden, med kompisar, segling och bad – allt det jag gillade allra mest.

    I år hade vi planerat att återuppväcka seglarlägret, som inte genomförts under senare år. Vi var fyra entusiaster, som nu hade egna barn i rätt ålder, som drog igång planeringen. Min son hann i och för sig sluta med segling innan säsongen startade, men då var jag redan utsedd som lägerledare så jag bestämde mig för att jag kör på ändå. Sedan kom covid-19 till Sverige. Vi velade fram och tillbaka, skulle vi kunna genomföra eller inte? Vi sa hela tiden att vi följer Seglarförbundets rekommendationer.

    Till slut blev det så att vi ställde in lägret men istället anordnade vi en seglarskola i Mälby. Seglarskolan var bara på dagtid, inga övernattningar. Alla hade med sig egen matsäck. Man fick bara gå in för att gå på toaletten, som vi städade flera gånger per dag med desinfektionsmedel. Vi försökte hålla avstånd (helt ärligt så gick det sådär, även om vi var utomhus hela tiden). Det blev i alla fall en fantastisk vecka med värmebölja och glada och trötta barn och ledare.
  4. Högtiderna. Minstebror fyllde 5 år i början av april och det skar i hjärtat när vi tvingades berätta att kalaset han hade planerat i ett helt år inte skulle bli av. Jag vet inte hur många gånger vi har lyssnat på Kalas Alfons Åberg vid nattningen, och pratat om hur det egna kalaset skulle bli. Men han är tapper och det blev bra ändå, vi firade med bara familjen. Farmor och farfar kom någon dag senare och lämnade paket i trädgården. I maj, när det blev varmare, samlade vi ihop och firade flera födelsedagar i vår trädgård. Alla hade eget fika med sig och varje familj satt vid ett eget bord.

    Nästa fest att ställas in blev midsommar. Det brukar vara en höjdpunkt på året när mina närmaste vänner från grundskolan kommer, med hela sina familjer, och ibland ytterligare gäster. Barnen träffas ofta bara en gång per år men de brukar ha superkul ihop. Det var trist att inte få träffa dem, men vi hade ändå en fin midsommar.

    Där i början, i mars/april, sa vi till varandra att det är tur att det inte är jul i alla fall! Hur skulle det gå när man inte får träffas?! När det väl blev jul så var vi så vana så det kändes inte så konstigt ändå. Det var självklart för oss att fira både jul och nyårsafton utan gäster (farmor och farfar träffade oss en kortis utomhus).
  5. Resor och möten. Inte bara tågluffen uteblev, vi var nästan bara hemma hela sommarlovet. Vi har tillåtit mellanbror att träffa kompisar, utomhus, det är så himla viktigt i hans ålder. Annars har vi haft väldigt lite umgänge under året. Minstebror var till och med hemma från dagis från mars till slutet av maj, sedan kände vi att han verkligen behövde få leka med andra barn och vi vuxna behövde avlastningen. Vi jobbar hemma och det går att ha honom hemma, men det blir alldeles för mycket skärmtid.

    Seglingen blev min räddning på det sociala planet, under sommaren så var jag både ledare för ungdomssegling och tjejsegling för vuxna. Jag kappseglade också tillsammans med min bror några gånger. Vi är tacksamma för att vi bor så fint, med egen sjötomt, det gör det förstås lätt att stanna hemma på sommaren. Jag saknade dock att få åka iväg, uppleva nya miljöer, träffa vänner, träffa nya människor. Vi hade faktiskt en liten sommarfest med mina syskon. Enbart utomhus, men återigen, det är svårt att hålla avstånd. Dock kändes det okej, vi själva hade knappt varit utanför tomten på länge och de vuxna gästerna hade antikroppar. Magnus familj var också här och satt utomhus och fikade och badade några gånger.

    Vi gjorde några dagsutflykter i Sörmland när vi kände att vi behövde miljöombyte. I slutet av lovet, efter att barnen bara varit hemma och inte träffat några människor utanför familjen på över en vecka, så fick de åka hem till farmor och farfar och sova över. Jag och M fick två ljuvliga dagar då vi bodde på Bomans hotell i Trosa. Det var så himla värdefullt och vi njöt i fulla drag (med handspriten med oss vart vi än gick såklart).
Hemmastudio med kamera och lampor
Skapade en egen hemmastudio för att spela in digitala marknadsföringskurser.
Optimistjollar i solsken
Seglarskola i Mälby istället för seglarläger på Lövskär.
Min systerdotter fyllde 25 år en fin dag i maj, då passade vi på att fira alla födelsedagar som passerat under våren. En familj vid varje bord, eget fika förutom tårtan som vi hade varsin tårtspade till.
Vackra hus och en bro med blomdekorationer, vid Trosaån.
Ljuvliga Trosa där vi spenderade en minisemester ❤
Liten pojke plockar blåbär
Det blev många skogspromenader under sommaren, för att vi skulle komma iväg i alla fall en liten bit hemifrån. Det var ett fantastiskt bärår med mängder av både blåbär och skogshallon längs det spår som vi brukar gå.

Det här är inlägg 4 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

Kan man vara både framgångsrik och älskvärd?

Etiketter

,

Jag lyssnar just nu på boken Björnstad av Fredrik Backman. Nu har jag börjat fundera på stereotyper i böcker och filmer. Hur sanna är de egentligen? Och vad händer om vi går ifrån stereotypen i en berättelse? Tappar man läsaren/tittaren då?

Fredrik Backman är ju väldigt duktig på att lyfta fram, hm, hur ska jag säga, udda karaktärer. Men samtidigt som de på ett sätt känns udda, så är de också välbekanta. Ove, i En man som heter Ove, han är så typisk så att jag tror att alla som levt i Sverige en längre tid har en Ove i sin bekantskapskrets. Den där gubben i radhusområdet som kan och vet allt bäst. Det Backman gör, som är speciellt för hans böcker, är att han berättar en bakgrundshistoria som gör att vi älskar Ove. En typ som vi annars kanske mest hade irriterat oss på.

Nu har jag bara läst början av Björnstad så mycket kan hända, men det spelar mindre roll för den här reflektionen. Jag tar Björnstad som exempel men tankarna är egentligen generella. Där jag är i boken nu har i alla fall karaktärerna introducerats och de följer en mycket tydlig hierarki. Bli inte rädda för spoilers nu (om du vill läsa, lyssna eller titta på TV-serien på HBO), jag är som sagt i början av boken.

Björnstad är ett litet samhälle i de mörka, svenska skogarna. Här finns inte mycket positivt att hålla fast vid, men hockeyn är central i den lilla staden.

Här finns Amat och hans mamma, som tagit sig till Sverige från ett land där det inte finns någon is. Ändå visar det sig att Amat ska ha, om inte talang, så i alla fall en enorm kärlek för hockeyn som gör att han lägger timme efter timme på isen. Medan hans mamma städar i ishallen med värkande rygg. Som läsare älskar man Amat och hans mamma direkt. De har det tufft, men de kämpar och det finns mycket kärlek i den lilla familjen. De förverkligar drömmar med hårt slit. I boken till och med bor människorna i samhället i en fallande klasstrappa. Amat och hans mamma bor längst borta i den del som kallas Sänkan. De är de fattigaste, med den tuffaste bakgrunden.

Kevin är raka motsatsen. Han är supertalangen som alla i samhället älskar. Hans föräldrar är framgångsrika och har gott om pengar. Kevins familj bor på Höjden, där de rika i Björnstad bor med utsikt över sjön. De har byggt en egen rink till Kevin i trädgården. Han tränar lika hårt som Amat, men med helt andra förutsättningar.

Kevins föräldrar beskrivs som känslokalla och hårda. De bryr sig bara om framgång och yta. De stöttar både Kevin och laget med stora summor pengar, men de kommer aldrig och tittar på matcherna.

Gillar man som läsare den här familjen? Nja… Man får viss sympati för Kevin, man anar att han inte har det så lätt som det verkar.

Det här är det jag började fundera på. Kan man vara rik och älskvärd, eller på engelska likeable, samtidigt? De här karaktärerna är så etablerade i filmer och böcker så att man sällan ens reflekterar över dem.

I kulturens värld finns det väldigt få exempel på människor som är ekonomiskt framgångsrika och samtidigt ödmjuka och värda att älska. Kan du komma på något exempel? Som inte rör en person som genomgår en inre resa och blir trevlig i slutet, utan faktiskt var genuint älskvärd och framgångsrik från början? Jag kan inte det just nu, men tipsa mig gärna i kommentarerna.

Är det så här i verkligheten också, eller varifrån kommer den här stereotypen? Och, kan man skriva en berättelse om en rik och trevlig människa, som älskar och gör allt för sina barn? Eller skrämmer man bort läsarna direkt då?

Det här är inlägg 3 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

På upptäcktsfärd i jakt på ljuset

Etiketter

Idag sov vi ända till klockan 9. Det händer ytterst sällan att både jag och lillebror sover så länge, men nu har vi kommit in i sena vanor och det är faktiskt ganska skönt. När vi vaknade var det sol ute, och det är man ju inte bortskämd med nuförtiden. Vi gav oss ut på upptäcktsfärd!

Jag, M och lillebror bestämde oss för att ta en förmiddagspromenad, för att hinna fånga så mycket av ljuset som möjligt. Eller lillebror bestämde ingenting, han blev medtvingad 😉 Efter lite grymtande kom hans vanliga goda humör tillbaka.

Jag hade en sak som skulle lämnas vid jollebasen, så vi passade på att åka dit och tog sedan en promenad runt Ängsholmen. Härligt uppiggande att få se något annat än den runda som vi går dagligen. Jag tänker ofta att vi borde ta bilen och åka iväg till andra områden och gå, men sedan när vi väl ska ut så blir det sällan så. Dels känns det väl någonstans fel att slösa bensin och nu när det är så kort tid som det är ljust vill vi också oftast komma ut så snart som möjligt.

Hej, hej, alla jollar!
Nu vilar de inomhus tills säsongen startar igen framåt våren (säkert tidigare än så för en del, om det inte blir is på sjön).
Vi försökte komma ut i ljuset, men molnen hann fram igen och det ser snarare ut som skymningsljus. Men kolla på öarna på Västmanlands-sidan, där är det i alla fall sol 🙂

Mysigt att gå och titta på alla små stugor blandat med vräkiga nybyggen och mer eller mindre kreativa tillbyggnationer i Ängsholmen.

Det här är inlägg 2 i min egen bloggutmaning #30dagarijanuari. Vill du också haka på? Det går bra att hoppa in närsomhelst och blogga 30 dagar i rad. Jag kommer att gå i mål med utmaningen den 31 januari 2021, startar du senare så blir målgången också senare. Tagga mig gärna på Instagram på @stenmankommunikation så att jag vet att du är med, och använd hashtaggen #30dagarijanuari.

30 dagar i januari – min bloggutmaning

Etiketter

Det är alltid lite risky att köra igång sådant här när man är ledig. Nu är det ju lätt att tänka att det är klart att jag hinner skriva lite varje dag. Värre blir det när dagsschemat är fyllt och skrivkrampen slår till. Jag vet ju det, men strunt samma för nu kör jag: #30dagarijanuari. Jag har inte ens kollat upp om det är en hashtag som redan används på något sätt. Det jag ska göra är i alla fall att blogga 30 dagar i januari. Det vill säga varje dag fram till 31 januari. Tror ni att jag fixar det?

Jag behöver skaka om mig själv lite. Få in mer reflektionstid, nya vanor och nya tankebanor och då tror jag att det här blir ett bra verktyg. Eventuella läsare önskas välkomna till bloggen Elin it is, som lever ett sporadiskt liv men nu alltså ska uppdateras dagligen, åtminstone denna månad ut.

Tulpaner i vas och silvriga ljusstakar

It’s corona times

Etiketter

,

Hur man trodde att det skulle bli när en pandemi spreds omkring en? Hostande, snörvlande människor som försökte få tag på vätskeersättning och Alvedon. Att sociala medier och Google-sökningar skulle svämmas över av tips och frågor kring hur man hanterar sjukdomen.

Hur det blev? Människor som är fullt friska, eller möjligen har lite snuva,  håller på att bli tokiga på att jobba hemma med ungar och makar omkring sig. Medierna fylls av frustration över inställda semesterresor, oroliga frågor kring om man bör sälja aktier och folk som bunkrar toalettpapper.

Jag vill inget med det här inlägget, det är ingen upprörd förklaring över hur jag tycker att människor borde tänka eller göra. Det här skriver jag bara som en liten dokumentation av hur mina tankar går i denna mycket speciella tid. Rubriken, den är från TikTok och har fastnat i mitt huvud just nu – mellansonen hänger med i alla memes i appen och återrapporterar till oss andra.

Det jag allra mest upplever just nu är osäkerhet och en känsla av hmmm, distans, surrealism. Jag är inte egentligen chockad över att vi har en pandemi, vi har ju länge blivit varnade för att en pandemi kommer att komma och vad den kan göra med världen. Men i filmerna vi sett så är det dramatiskt med virus med stor dödlighet, livsmedelsbutiker slås sönder, sopor ligger på gatorna.

Nu är det dramatiskt, åtgärderna från regeringar över världen är extrema. Ändå är allt på något sätt precis som vanligt. Vår familj är ofta hemma även i vanliga fall, både på fritiden och för att vi jobbar hemma. Vår planerade tågluff som vi skulle ha gjort första veckorna i april, ställde vi in redan när vi hörde att de första Corona-fallen spreds från Kina. Igår hade vi fredagsmys precis som vanligt. Vi struntade dock i att köpa vårt vanliga fredagsfika i affären och bakade muffins istället.

Det som inte är som vanligt är att lillebror inte går på förskolan och mellanbror har varit hemma ovanligt mycket, han är inte direkt sjuk men har varit lite lätt förkyld. Storebror var också hemma en dag i veckan, han fick en hostattack på natten. Han hävdade själv att han bara hade satt i halsen, men jag och maken litade inte på det. Dock blev det inget mer så han hade faktiskt rätt och fick gå tillbaka till skolan en dag senare. Han berättar om en nästintill tom matsal, på vissa lektioner är hälften av eleverna borta. Ingen sitter på läktaren på idrottslektionen, är man snuvig så är man väl hemma istället.

Vad är egentligen värst nu, att ekonomin kraschar eller att människor blir sjuka? I min bubbla finns ingen som är allvarligt sjuk just nu, men många som kämpar för att deras företag inte ska gå i konkurs, andra blir permitterade eller varslade. Vilka konsekvenser kommer det att få på folkhälsan på sikt?

Och skolorna, det diskuteras friskt om Folkhälsomyndigheten gör rätt i att hålla dem öppna. Jag hoppas att experterna vet vad de gör. Men, jag funderar förstås, det gör väl vi alla. Vi håller minstebror hemma från förskolan, för att vi kan. Är det rätt eller fel?

Kan vi undvika att han blir sjuk så gör vi ju gärna det, men vi tänker också att vi kan avlasta förskolan. De måste ju ha svårt att hitta personal när alla ska vara hemma för minsta lilla förkylningssymtom. Varför går inte kommunen ut och rekommenderar föräldrar med s.k. 25-timmarsbarn, alltså barn till till exempel arbetslösa och föräldralediga, att vara hemma? Våra skolbarn går förstås i skolan, det är ju skolplikt. Men skulle det underlätta om vi höll dem hemma? Vi har inga samhällskritiska jobb, vi klarar att hjälpa dem med skolarbete på distans och vi jobbar hemifrån så vi skulle absolut kunna hålla alla hemma.

Jag ser på nyheter och i sociala medier att hyllor i butiker gapar tomma. Själv har jag varit på både Coop och Hemköp här i Torshälla denna vecka, här i de lite mindre butikerna var hyllorna välfyllda som vanligt. Så, lite kanske det också handlar om att inte alla ska handla i samma affärer? Var också inne en snabbis på K-Rauta och där hade de toapapper i storpack, kan ju vara ett tips om någon nu saknar. Handsprit har vi hemma sedan tidigare, nu ligger en liten flaska i bilen. Den använder jag varje gång jag ska in i eller kommer ut från en butik.

Jag vet inte jag, är det verkligen så att folk har bunkrat mängder med toapapper och konserver som kommer att räcka i åratal? Är det inte bara så att vi är väldigt många som har storhandlat samtidigt? Och det är väl rimligt. Om vi nu riskerar att bli sjuka och satta i karantän i omkring ett par veckor så är det väl klokt att vi ser till att ha mat hemma?

Vi som i vanliga fall köper mycket hämtmat har tvekat lite inför att göra det nu, men vi har läst på. Riskerna verkar små, så häromdagen åkte vi till Spicy hot. En av våra favoriter som vi gärna vill se finns kvar även efter den här krisen. De har en app för beställning och betalning, och sedan hämtar man maten i en lucka.

Åh, och en sak till. Lillebror fyller snart 5 år. Vet ni vilken stor grej födelsedagen är i en 5-årings liv? Kalaset har planerats och drömts om i månader. Nästan varje kväll lyssnar vi på favoritsagan på Storytel; Kalas, Alfons Åberg! Jag har inte vågat skicka ut några inbjudningar, vi får nog skjuta på hela kalaset tills kanske i sommar. Det var stor besvikelse och många tårar när vi berättade det för lillebror.

Var rädda om er! Denna vecka har jag sett både årets första blåsippor och en citronfjäril i min trädgård. Ljusare tider är på väg.

This too shall pass.

 

6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

Som sagt så kämpar jag fortfarande med att bli frisk efter utmattningssyndrom. Några av de symptom som jag har kvar är att jag har värk i kroppen, huvudvärk, sover dåligt och att jag känner mig sjuk, som en influensa, när jag anstränger mig. Jag kan också ha svårt att hitta energi och motivation till att göra saker. Just nu så försöker jag hitta ett hållbart sätt att leva och må bra och det är inte alltid så lätt.

5fd0be60-758b-4390-b2e9-4b154c93cfde

Hamninloppet på Vis

Jag mår bäst om jag har lagom mycket krav på mig själv, om jag får vara ute mycket i naturen, om jag får röra på mig utan att få upp pulsen eller ta ut mig för mycket och om jag äter bra mat och framförallt undviker socker.

Jag var rädd att den här resan skulle bli för mycket men det blev tvärtom. När jag får stå vid rodret så känner jag lycka i hela kroppen, det är så välbekant och hemma. En kompis skrev till mig att hon tror att mamma och pappa ler uppifrån himlen om de kunde se mig nu, och det vill jag också tro. Jag är så tacksam för att min familj har gett mig det här, att jag kan segla och känner mig trygg på havet och därigenom kan hämta kraft i vinden, vågorna, solen och vattnet.

Lycklig Elin it is

Under långa stunder på resan kunde jag vila genom att bara sitta på däck och titta på vågorna. Jag tänkte på mamma, som cyklade ner till sjön och bara satt där, kanske med sin stickning, när hon kände sig orolig eller nedstämd. Och jag tänkte på när jag satt bredvid hennes säng i somras och lyssnade på vågljud på Spotify, för att på något sätt ta livet på sjön in till henne. Jag är som mamma, jag blir också lugn och glad av sjön och havet.

Några gånger kände jag hur kroppen sa ifrån under veckan på Skyfall. Hur musklerna känns dränerade, jag blir skakig och det känns som att jag har feber, men det gick över, det blev inte värre. Jag trodde att det skulle bli jobbigt att ha människor nära inpå hela veckan, men det gick bra. Jag sov ganska dåligt, men det är jag van vid och på något märkligt sätt så räckte energin ändå.  Annars var just detta med att sova så nära en främmande person mitt största orosmoment inför resan. Som sagt, tidigare i mitt liv har detta inte alls varit ett problem, bara jag har fått ligga ner har jag kunnat sova varsomhelst och sällan haft problem att somna (sittandes har dock aldrig fungerat men det är en annan story).

Vi var två personer i varje hytt och lyckligtvis så är jag kort och därför fick jag, tillsammans med Sofia, ta den hytt som hade våningssäng – den var nämligen inte så lång. För mig var det här utmärkt för då fick jag mitt eget lilla space och när jag inte kunde sova kunde jag ändå slappna av och vila och störde ingen när jag låg och läste på mobilen.

Sofia – bästa hyttkompisen!

Varje kväll när vi kom in till hamn så dukades det upp ”ankarbubbel”, jag drack också vin till maten flera gånger och en och annan drink. Även detta gick bra! Jag dricker sällan alkohol annars nuförtiden eftersom jag inte mår bra av det. Att jag inte fick ångest och huvudvärk av det den här veckan tar jag som ytterligare ett tecken på att seglingen får mig att må bra – så bra så att jag klarar belastningar som annars slår ut mig.

Så, det är ju bara att konstatera att jag behöver ha mer segling i mitt liv. Jag som har varit lite nojig över att segla vår Comfort 26 utan att pappa är med känner nu att det blir ju en ”piece of cake” efter att ha seglat en 45-fotare! Så denna resa varit en riktig succé och jag har uppnått precis det som är syftet med She captain att våga mer!

Hoo-ya – over and out!

Comfort 26:an utanför Lövskär

img_5280

Skyfall på Solta

Skyfall – Crew 007 kvinnor med rätt att kryssa

Det här är det sista i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen

En av de bästa sakerna med den här resan var att få träffa så många coola kvinnor. När man seglar så jobbar man intensivt vid olika manövrar, men det kan också bli långa stunder där man sätter fast skoten, en person står vid rodret och övriga faktiskt bara kan sitta och njuta. Och prata! Vi har pratat jobb, barn, hälsa, sorg och glädje, kost, musik och mycket mer. När man lever så tätt inpå varandra så går det fort att komma förbi kallpratet.

Lotta, Josephine, Sofia, Karin och Helle på jakt efter någonstans att äta på Hvar

Men, det är ju inte bara besättningen på min egen båt som jag har träffat. Vi var ju åtta båtar som seglade tillsammans och eskaderledningen hade gjort en superbra jobb för att samla ihop oss och ordna så att vi låg nära varandra i hamnarna och också hade aktiviteter på land tillsammans. Varje morgon träffades skepparna för att gå igenom dagens plan tillsammans. Ute på havet spreds vi förstås ut, olika båtar prioriterade olika och gjorde olika vägval, men vi kunde se när vi mötte någon kompis då alla hade She captain-flaggan i riggen. Vår båt valde att segla så mycket som möjligt och det är jag väldigt nöjd med.

img_5132

Här ligger She captain-flottan på rad i en vacker vik vid Milna på ön Brač.

Lotta, Carina (som gjorde myteri och bytte båt efter ett par dagar 😘) och Zlata

Många kvällar åt vi i båten – och vilken god mat vi åt! Stort tack till alla som planerade menyn och hjälptes åt att laga mat, lite extra mycket till Karin som verkligen har inspirerat mig med sin i huvudsak veganska och glutenfria mat. Vid flera tillfällen så träffade vi också tjejerna från de andra båtarna för drinkar och dans på kajen. Så häftigt att få vara en del i den gemenskapen!

img_5091

Eskaderledningen med Ann Samnegård och Anna Mourou Lange informerar och peppar när alla 64 tjejer har slagit sig ner för en drink i Komiza på Vis.

Näst sista kvällen hade vi som en liten avslutning då eskaderledningen hade fixat picknick med bubbel. Då satt vi i grupper med en person från varje båt, kul! Det delades också ut pokaler och medaljer. En av pokalerna fick vi, för att Skyfall var den båt som hade seglat mest!

img_5239

Pokaler och medaljer delas ut på Šolta (samma ö som vi började på men annan hamn).

Den andra pokalen gick till en besättning som hade agerat i sann She captain-anda. En helt galen historia! I hamnen på ön Hvar fick båten besök av ett gäng svenska killar som också var ute och seglade. En del av dem var rejält onyktra och någon somnade till och med ombord. Dagen efter, när tjejbåten skulle segla ut, så visade det sig att deras stora She captain-flagga var borta! De anade genast vad som hade hänt.

Som riktiga pirater seglade tjejerna ikapp båten med de svenska killarna. Gick upp längs med den, lyckades komma ombord och ta tillbaka flaggan. En riktig ”catch the flag” (för de som förstår dataspelsreferensen). Så jäkla fult gjort av killarna, men snyggt av tjejerna som styrde upp situationen och satte dem på plats.

Varje skeppare fick också dela ut en medalj till någon ombord som hade gjort en insats i She captain-anda. Jag fick den på vår båt och det är jag grymt stolt över. Min insats var den jag gjorde första dagen, när vi alla var nya i båten och materialet plötsligt gick sönder samtidigt som vinden ökade.

Den kvällen avslutades med att baren i hamnen hade tagit dit en DJ och vi dansade så mycket så att vi hade kunnat få en ny pokal för mest dansande besättning. Anna Mourou Lange, She captains grundare, hade också satt ihop en egen liten koreografi för hela gänget + att hon gjorde en grym dansbattle med en av killarna som jobbade i hamnen 🙂

Sista dagen blev det tyvärr ingen segling för vår båt, men vi fick äntligen se delfinerna som vi hade spanat efter hela veckan! Vi fick också öva oss på att ligga stilla i kö vid bensinmacken och vi ankrade för lunch och delar av besättningen tog ett sista dopp och kunde konstatera att det var väldigt strömt där vi valt att lägga oss. Sista kvällen var vi tillbaka i hamnen i Trogir, där fick vi båten godkänd och tömde förråden, åt en god måltid, drack upp vinet och förberedde mackor för dagen efter. En del mat blev kvar ändå och det kändes det fint att det kom en man från ett härbärge och hämtade upp den.

Stort tack till alla som arbetat helt ideellt för att få denna resa att fungera så fantastiskt bra!

Det här är det femte i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss

Dag 2 startar med att jag utanför mitt lilla fönster ser att killarna från charterbolaget är på däck och monterar ett nytt block, så himla smidigt! Det börjar sjunka in att detta faktiskt är på riktigt, jag är här och gör det här nu! Till min stora lycka så är Joséphine en lika stor badentusiast som jag så vi tar ett morgondopp, det är nog inte mer än cirka 18 grader i vattnet men så vackert och uppfriskande.

 

Tack Linda Carlsson för filmklippet!

Vi äter en stadig frukost ombord, med bröd, ägg och gröt. Precis som det ska vara när man är på sjön. I mammas och pappas båt var frukosten nästan helig och följde alltid en viss ritual där det viktigaste var att under de senare åren i deras liv så var det pappa som förberedde allt, efter att i typ 40 år ha blivit serverad mer eller mindre varenda måltid av mamma 🙂

Det visar sig att det var bra att vi grundade rejält för den något ovana besättningen har tagit sig vatten över huvudet, det är inte helt lätt att fixa sallad i en seglande båt, särskilt inte när alla blir sjösjuka av att gå ner under däck.

Vi klarade ändå sjösjukan ganska bra på vår båt, det är bara stackars Zlata som blir helt utslagen. Hon har ändå en fantastisk förmåga att kräkas, verka helt borträknad och sedan ändå rycka in och skota en fock eller öppna en lazy jack när det behövs. De tre första dagarna är hon konstant sjösjuk och överväger till och med att vandra över när vi en dag startar på ena sidan Vis och planerar att lägga till för natten på den andra sidan ön. Lyckan ombord är total när hon äntligen lyckas njuta en hel dag utan att bli dålig, om det var sjöbenen som blivit vana eller den nya medicinen som fungerade bättre vet jag inte.

Helle, Lotta och Sofia äter frukost i sittbrunnen. I denna hamn sov vi uselt och var tvungna att gå upp på natten för att stuva om grejor som for omkring för att det gungade så mycket. Stackars sjösjuka Zlata, som vinkar i bakgrunden, tog med sin frukost upp på kajen 😄

För Zlata är det första gången hon seglar, imponerande att våga boka in sig på en sådan här resa då! Helle har seglat förut, men är egentligen motorbåtsmänniska. Hon är vår skickliga navigatör men det märks att hon inte är van vid segling när hon om och om igen frågar om vi inte kan gå lite närmare den utlagda kursen. Nej Helle, det går inte när man kryssar, vi går så nära vinden vi bara kan 🙂

Det är så häftigt att se hur fort det går att lära sig när man får spendera hela dagar i båten och dessutom har någon att fråga bredvid sig, så snart seglar både Helle och Zlata utan problem.

Zlata står vid rodret.

Båten, en Elan 45, är en bra båt för ändamålet. Den seglar helt okej och det är gott om plats och bra bekvämligheter ombord. Men, det märks att det är en hyrbåt där det kanske inte läggs så mycket kärlek på prylarna som man gör på en egen båt, och att båten kanske inte är optimerad för att segla i alla väder. Många som är ute på semester går förmodligen för motor mycket mer än vad vi gjorde och ligger kanske kvar i hamn när det blåser mycket. Vår båt var nog en av de äldre i vår eskader, seglen var trötta och svåra att trimma, de andra båtarna hade också storseglet på rulle vilket vi inte hade. Vi hade svårt att ta höjd på kryssen, hade vi fortsatt några dagar till hade vi kanske kunnat lära oss båtens knep lite bättre. Med det sagt så var seglingen ändå väldigt rolig! Vi förbättrade oss också hela tiden och fick till exempel till slagen bättre och bättre.

Elin it is – bildbevis på att vi i alla fall korta stunder kunde segla i shorts och t-shirt

img_5126

Lotta och Helle – skipper och co-skipper på Skyfall

När man inte sovit så bra på natten kan man vila en stund på däck

Helle och Sofia

Det här är det fjärde i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

3. Eskadersegling med She captain – dag 1

Hotellrum

Bara för lilla mig! Fattar ni känslan för 3-barnsmamman 😉

Så, efter en natt på hotell på Arlanda så släpade jag med mig min fullpackade bag och tog mig till terminalen. Jag misslyckades med incheckningen både i appen och i automaterna och kände mig lite ensam och bortkommen, då var det skönt att många av de andra tjejerna hade satt på sig sina She captain-tröjor så jag hittade snabbt några att prata med.  Till slut fick jag både mig och mitt bagage incheckat, planet var två timmar försenat så det var ingen stress. Vi i  vår besättning använde vår messengerchat och hittade varandra inne på flygplatsen.

Medan vi väntade så förberedde vi det sista på vår inköpslista. Vi var åtta i besättningen, varav två flög från Kastrup och resten från Arlanda. Vi hade bestämt att tre av oss skulle åka och handla direkt när vi kom till hamnen i Trogir, medan övriga checkade ut båten och började sjöstuva packningen.

När vi gick in för landning i Split, Kroatien så fick vi 64 seglartjejer en välkomnande hälsning från piloten och en applåd från alla ombord på planet, mäktigt pepp inför veckan! Och det kunde behövas, det var många som var trötta och slitna. Flygplatsen i Split ligger nära hamnen i Trogir, transferbussen tog inte mer än ca 20 minuter.

Vårt lilla handlingsgäng gick iväg för att hitta butiken, det var längre än de trodde och de borde nog ha tagit taxi dit också, inte bara tillbaka till båten. Stackarna blev borta länge och de hann inte äta någon lunch. Jag var tacksam att min uppgift istället var att vakta väskor, det innebar att sitta vid ett bord med en kopp kaffe 🙂

img_4987

I hamnen i Trogir, lite förvirring råder kring om vi får eller inte får gå ombord på båtarna.

Nu fick vi också möta våra vänner från Malmö för första gången. En av dem är Zlata, som kommer från Bosnien och det var ju mycket praktiskt eftersom hon kunde fungera som tolk och även gav oss extra insikt i landets kultur under veckan.

Vi som inte handlade hann med en god lunch, skeppare Lotta och co-skipper Helle gick sedan iväg på skepparmöte medan vi andra började installera oss i båten med det snygga namnet Skyfall (vilket förstås gjorde besättningen till Crew 007 – med rätt att kryssa). När alla äntligen var på plats och vi hade fått in all mat och allt vatten så var det dags att lämna Trogir och segla mot den första natthamnen. Det skulle visa sig bli lite mer dramatiskt än vad man kanske skulle ha önskat.

Vi seglar ut

Skyfalls crew 007 var en ganska oerfaren besättning, som tur var hade vi Lotta som vår mycket pedagogiska och lugna skeppare, och Helle som co-skipper som hade full koll på navigationen. Vi fixade enkelt att komma loss från bryggan, och gick för motor ut. Skulle vi våga oss på att sätta segel? Jo, men vi ville ju testa och vinden var fin.

img_4994

Det regnar på vägen ut från hamnen, men det spelar ingen roll. Nu är vi på väg! Josephine står på fördäck.

Lotta stod vid rodret så jag fick direkt kliva in och börja lista ut hur det här stora skeppet faktiskt fungerade. Jag har seglat mycket i mina dagar, men mest i jolle med bara ett segel. Men okej, jag kan termerna och principen för hur man får en båt att segla. Lotta hade tejpat på de olika beslagen och skrivit dit de svenska namnen, och jag har i alla fall koll på vad storskot, fall till storsegel, bomuthal, kick, rev 1 och 2 och så vidare är. Vi fick upp storseglet utan alltför mycket drama, vi lyckades också reva för nu började vinden friska i. Sedan var det dags för focken (förseglet). Jag vet faktiskt inte om jag har seglat med rullfock tidigare? Kanske någon enstaka gång för 20 år sedan. Rullfock är en funktion som gör att förseglet kan rullas upp och släppas ut efter hur stor segelyta man för tillfället behöver, blåser det mycket så kan man göra seglet mindre för att få bättre kontroll. Hursomhelst, det är ju inte jättekomplicerat. Jag tittade på seglet, vart gick tamparna? Insåg att det faktiskt bara var att släppa på en lina och dra i skotet så skulle den rulla ut sig.

Sedan blev det sådär onödigt dramatiskt. Vinden ökade och plötsligt så går infästningen till ett av skotblocken uppe på däck sönder. Vi står i vindögat och motorn är igång så Lotta har läget under kontroll, men seglen fladdrar och slår och skoten till focken är lösa på båda sidorna och slår hårt och okontrollerat. Dessutom far det nu lösa blocket fram och tillbaka och det är mer eller mindre livsfarligt om någon skulle få det i huvudet. En lång stund står jag bara med båda skoten i handen och försöker se till att ingen ska få dem på sig.

Medan jag står där så börjar jag läsa av situationen, vad behöver vi göra? Ser en cleat på däck som är märkt ”genua”, okej, då borde det rimligtvis vara tampen som går genom den som rullar in focken/genuan igen. Jag fattar också att det kan bli tungt, vi kan behöva används vinsch.

Allt löser sig, men jag har blåmärken överallt och redan första timmen av seglandet har jag kommit över min rädsla över att ”jag kan inte segla stora båtar”. Det kan jag visst och kul hade jag trots allt! Syftet med She captain är att peppa tjejer att tro på sig själva och våga mer på sjön.

Lotta säger till mig att segling är som att cykla, det sitter i ryggmärgen, och kan du cykla trehjuling så fixar du tvåhjuling och enhjuling också. ”Koppla på seglarhjärnan och lös situationen”, blir Lottas uppmaning och jag fixar det! Kan du segla jolle så fixar du en båt på över 12 meter också. Denna första dag när jag inte hade så bra koll själv bara dök jag på nästa uppgift och gjorde själv, under veckan som skulle komma blev jag bättre på att vara handledare och stötta de andra tjejerna att fixa mer och mer själva de också. Min insats denna första dag ska ge mig en fin medalj, men mer om det senare.

Nästa prövning skulle bli att lägga till i natthamnen, men det gick hur bra som helst. Vi hade bokade platser och även mat bokad på restaurangen till kvällen, det är en stor fördel att åka på eskadersegling – vilket betyder att man är ett gäng båtar som seglar tillsammans till samma mål. Vi visste att det skulle bli tilläggning med mooring-linor och alla i besättningen hade förberett sig genom att kolla på Youtube-filmer för att ha koll på hur det går till – för det här är inte det vanliga sättet hemma i Sverige.

img_4997

På väg in i första natthamnen vid ön Šolta

img_4998

Yes! Vi gjorde det, nu ligger vi förtöjda och det är dags för ankarbubbel.

img_5002

Vi ligger en bit ifrån land så vi får fixa ”linfärja” med gummibåten. Kolla in fullmånen (naturligtvis mycket vackrare i verkligheten)!

img_5005

Rejält med kondens i båten, jag lärde mig att det här lilla fönstret måste vara öppet, annars droppar det i min säng.

img_5006

Kanske inte världens bästa bild men det är svårt att ta kort på det lilla krypin som var mitt sovrum under veckan.

Det här är det tredje i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

2. Eskadersegling med She captain – förberedelser

I november 2018 var det alltså klart, jag hade bokat min plats och skrev in i kalendern att 18-25 maj 2019 skulle jag tillbringa på en segelbåt av typen Elan 45, i den kroatiska skärgården, tillsammans med sju för mig okända tjejer. Jag försökte få med min syster, men hon var inte lika övertygad om att det var en bra idé så innan hon hann bestämma sig så var platserna slut.

Två saker fick mig att tveka en kort stund:

  1. Att vara borta från familjen en hel vecka
  2. Att flyga

Med familjen var det främst vår 4-åring som jag var lite orolig för hur han skulle ta det, men han har pappa, två brorsor och farmor som han är trygg med så det kändes inte så farligt. Ärligt talat så var semester från ansvaret för familjen något som jag verkligen behövde. Vad jag inte visste då var dock att min man dels skulle få mer problem med sin syn och därmed inte kunna köra bil och dels att han skulle opereras och inte få lyfta tungt. Det är en innerlig tur att barnen har en så snäll farmor som kunde hjälpa till!

Att flyga tog emot, jag har svårt att motivera att släppa ut så mycket koldioxid i atmosfären bara för att jag ska få åka och roa mig. Men, den här gången bestämde jag mig för att det fick vara så. Jag har klimatkompenserat genom Vi-skogen.

Okänd besättning

När jag bokade så gjorde jag alltså det utan att känna till någon annan som skulle med på resan. Jag skrev en kommentar i Facebook-gruppen när jag hade bokat och då fick jag veta att Joséphine, som bor i närheten av mig, skulle följa med. Vi hade träffats ett par gånger innan i vår tjejseglingsgrupp i Torshälla, så då hade jag i alla fall ett ansikte på någon. Skepparen, Lotta, kände jag inte sedan tidigare men hon har bott ett stenkast från mig och vi har många gemensamma bekanta skulle det visa sig.

Elin, Lotta och Joséphine – tre tjejer från Torshälla (en utflyttad dock) som möts på en båt i Adriatiska havet

I mars ordnade She captain en träff i Stockholm, vi skulle vara åtta i besättningen och fem av oss var med på träffen + en (skepparen) via messenger från Malmö. Det var skönt att få en liten känsla av vilka det var som jag skulle segla, sova, fixa mat och leva med i en vecka. Efter det startade vi också upp en konversation på messenger och vi hade även ett gruppsamtal någon månad senare då vi pratade om fördelning av kojer, gjorde upp en matlista och bestämde vem som skulle ta med vad (typ handskar för att lyfta äckliga mooringlinor, diskhanddukar, osthyvel och annat bra att ha).

Vi bestämde oss ganska snabbt för att ta fram egna t-shirts och kepsar för besättningen. Det peppade oss lite extra!

Oro och stress

Jag var så lycklig över att jag hade denna resa framför mig. När jag berättade om den för familj och vänner så fick jag ivriga hurra-rop, alla tyckte att det här var något som jag var värd. Till och med min samtalsterapeut sa till mig att det här skulle vara bra för mig. Det tyckte jag själv också, men ju närmare resan kom ju mer orolig blev jag. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från utmattning. Mitt gamla jag skulle inte ha några problem att leva lite obekvämt och att umgås med andra 24/7, men utmattade Elin klarar inte samma påfrestningar. Dessutom så kände jag mig stressad att bli färdig med jobb som jag hade tagit på mig och plötsligt kändes inte en semestervecka i maj lika smart som det hade gjort ett halvår tidigare.

För att maxa chanserna till att orka med resan så bra som möjligt så bestämde jag mig för att sova på Arlanda natten till avresedagen. Vi skulle checka in 5.30 på morgonen. Jag sov inget vidare på hotellrummet, men jag kunde i alla fall ligga kvar i sängen till strax innan 5.30 och behövde bara ta rulltrappan ner och gå bort till incheckningen.

Ett par dagar innan avfärd bestämde jag mig också för att släppa på mina krav på mig själv på jobbet, allt som jag hade planerat blev inte klart men det fick vara så. Den här resan var så viktig för mig så jag ville inte åka iväg med andan i halsen. På fredagen fick min minsting vara ledig från förskolan och vi gosade extra mycket, vi har aldrig varit ifrån varandra i en hel vecka förut.

När jag tog tåget från Eskilstuna på fredagkvällen så gjorde jag det avslappnad och med en pirrig förväntan.

På väg att kliva på tåget från Eskilstuna

Att packa för en veckas segling

När jag tävlade i segling så packade jag väskan nästan varje helg under sommarhalvåret. Då hade jag en uppkopierad lista som jag bockade av, jag skulle ha önskat att jag hade haft en sådan lista nu också. Det svåra med att packa för segling är att man behöver packa för allt mellan värsta och bästa tänkbara väder och samtidigt så vet man att man kommer att ha begränsat med utrymme. Vi hade blivit tillsagda att packa i mjuka väskor, som går lätt att stuva undan i båten.

När vi bokade resan så såg vi nog alla framför oss att det skulle vara sol och segling i bikini. Veckorna innan visade dock väderapparna regn och cirka 14 grader. Jag velade om jag skulle ha stövlar med mig (tar så mycket plats och är dessutom ganska obekvämt eftersom man får dåligt grepp med dem) och om jag skulle ta stora tjocka sjöstället. Jag bestämde mig för att det fick räcka med en tunnare regnjacka och de enklare regnbyxor som jag har. Stövlarna skippade jag också och ångrade mig första dagen när mina gympaskor var genomblöta – men efter ytterligare någon dag så insåg jag att det gick finfint att vara barfota i sandalerna. Jag planerar att köpa mig ett par nya jollestövlar och  om jag åker på en liknande resa igen så kommer jag att ta med dem, Lotta hade sina med sig och var nöjd med det.

Ytterligare tips på bra kläder är att ha shorts och byxor med fickor med dragkedja. Man vill gärna ha mobilen nära för att kunna använda kameran och det är så oerhört lätt att den glider ur fickan och hamnar på havets botten.

I informationen inför resan så blev vi tipsade om att också ta med något snyggt för restaurangbesök och dans på kajen. Min erfarenhet av seglingsvärlden är att det finns två läger. Det ena går gärna i fleece och sjöställ hela semestern och vänder kallingarna fyra gånger för att slippa byta. Det andra är lite mer posh och klär upp sig, drar på make up och snygga skor när de kommer in till land. Jag hör egentligen lite mer till det första lägret, men jag ville inte känna mig alltför sunkig så jag tog ändå med lite finare kläder också, som en klänning och lite snyggare toppar. Dem använde jag inte. Om jag skulle packa om nu så skulle jag packa fler mjuka kläder som funkar både när man seglar men som också ser okej ut bland folk på land.

Jag packade också med mig egen flytväst. Det gick att hyra västar av den typ som blåser upp sig när man hamnar i vattnet, men dem gillar inte jag. Jag tycker att de är för tunga på nacken, en vanlig seglarväst är lätt och jag tycker också att det är skönt med det vindskydd som den ger.

Det här är det andra i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

1. Eskadersegling med She captain – varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien

Elin is a she captain

Vår besättning hade tagit fram både kepsar och t-shirts som stärkte sammanhållningen och peppade oss!

Tre kvinnor seglar i Kroatien

Elin it is, med Helle och Zlata ombord på Skyfall

She captain flagga i riggen på Skyfall

Jag har sett bilderna från andras resor, jag har gått längs kajer i hamnar och avundsjukt spanat på vilka som sitter i båtarna, jag har drömt och jag har varit rädd att det aldrig ska bli av. Nu har jag gjort det, seglat i ett varmt hav! Eller nja, jag har seglat i Medelhavet, så värst varmt var det faktiskt inte i maj 😉 Men det räknas ändå, en check på min bucket list!

Jag tror på det här med att göra målen tydliga för en själv. Att jag har gjort en lista över drömresor gör att jag redan har tänkt igenom och bestämt mig för att det här är något som jag verkligen vill göra. När då chansen dyker upp så är det lätt att tacka ja.

Jag har alltså drömt om att hyra båt och få segla i ett turkosblått hav, men länge såg jag inte hur detta skulle gå till. Min man är av olika anledningar inte så intresserad av att segla, mina tre barn skulle säkert gärna göra det men det kändes ändå ganska meckigt. Att till exempel hyra en båt med skeppare och dra med hela familjen skulle troligen mest innebära att ta hand om barn och inte så mycket segling för min del.

När jag var på väg in i det som skulle leda till sjukskrivning för utmattningssyndrom så förstod jag att jag behövde få till mer fritid och att göra sådant som jag tycker om och mår bra av. Jag behövde en egen hobby. När jag får frågan om vad jag tycker om att göra på fritiden så brukar jag svara ”jag gillar att segla, men jag gör det väldigt sällan”. Jag ville ändra på det, stryka det där sista ledet och se till att segling återigen blir en aktiv del i mitt liv. Jag hittade i den vevan ett par olika grupper på Facebook som handlade om tjejer som står till rors. En av dem var nätverket She captain.

Så här beskrivs nätverket på webbsidan:

Nätverket She Captain är till för alla båt- och sjöintresserade kvinnor som vill ha inspiration, kunskap och pepp för ett aktivt liv på sjön!

Här är alla välkomna oavsett erfarenhets- och kunskapsnivå, någon kanske aldrig satt sin fot ombord och en annan har soloseglat över Atlanten.

Vi finns för dig som redan lever ett aktivt båtliv, för dig som är nyfiken och för dig som vill men ännu inte har vågat dig ut på sjön.

Det vi alla har gemensamt är vår kärlek till havet och vår vilja att addera mer jävlar anamma i våra båtliv. Vi vill lära oss mer och skapa möjlighet för nya kliv ut på sjön. Vi vill känna modet växa för att kasta loss själva med båten – och samtidigt ha riktigt jäkla kul!

Välkommen att inspireras och vara en del i att inspirera!

Det här var ju perfekt för mig! Jag började följa nätverket i sociala medier, men livet sprang fortfarande alldeles för fort och det blev inte mycket till aktivt seglande. 2018 var året då jag blev utbränd, förlorade pappa helt oväntat och några månader senare även mamma, som varit sjuk länge.

På hösten gjorde She captain sin första eskadersegling utomlands. Jag såg bilderna och bestämde mig, när chansen dyker upp igen så ska jag ta den. I november släpptes platserna till She captains Kroatiensegling i maj 2019 och jag bokade in mig direkt.

I kommande inlägg kommer jag att skriva mer om hur det var och vad det gav mig. Hint; det var en helt fantastisk vecka, inte bara för seglingens skull.

Det här är det första i en serie på sex inlägg som handlar om när jag åkte på seglingsresa till Kroatien, i maj 2019, med nätverket She Captain. Inläggen har jag skrivit som ett minne för mig själv men också som inspiration och information för andra som vill göra en liknande resa. Här finns de andra inläggen:

  1. Varför jag bokade en seglingsresa till Kroatien
  2. Eskadersegling med She captain – förberedelser
  3. Eskadersegling med She captain – dag 1
  4. Eskadersegling med She captain – sjösjuka och navigering på kryss
  5. Eskadersegling med She captain – medaljer, drinkar och dans på kajen
  6. Eskadersegling med She captain – segling som terapi

 

Jag skrev en novell

Elin it is

Så himla självbelåten Elin it is

Åh, jag är så himla nöjd med mig själv idag! Jag har skrivit en novell, för första gången på förmodligen flera decennier. Fyra sidor text, 2125 ord. Det betyder så mycket för mig.

Jag vill skriva men jag får prestationsångest. Och tiden räcker inte till, när jag äntligen känner ett flow så måste jag alltid laga mat, eller förhöra ett barn på läxor eller sova för att orka upp dagen efter. Jag har några byrålådesalster ligger, försök att skriva berättelser, tyvärr blir de aldrig klara.

Förra veckan bestämde jag mig för att jag ska skriva en novell, och jag ska ge mig själv en deadline. Ni vet, när man gick i skolan så skrev man ju berättelser på beställning. Oavsett om man hade tid eller motivation så var det bara att skriva klart. Så bestämde jag mig för att göra nu och det fungerade! Faktiskt över förväntan bra, jag började igår och skrev färdigt idag.

Det är egentligen inte lätt att skriva noveller, det är en textform som kräver mycket av skribenten, men den är trots allt mycket kortare än en roman. Det kändes rimligt att kunna få till ett slut, och det fick jag. Jag hade en idé om vad vändningen skulle vara och hur slutet skulle skrivas, men när jag väl satt med texten framför mig så blev det plötsligt självklart att nu är det slut. Jag behöver inte förklara och beskriva mer, här slutar berättelsen och vad som händer sedan är en helt annan historia.

Folk och Kultur och att våga efter utmattning

Folk och Kultur är över för i år och jag är så tacksam över att ha fått vara en del av detta stora evenemang. För mig personligen så är det en liten seger att känna att jag fixade det här, utan att kroppen sa ifrån mer än vad som är rimligt när man har stått ett antal timmar på betonggolv 😉

När jag sa till Mia på Eventool någon gång i höstas, att jag gärna är med och jobbar på Folk och Kultur så var det med en liten känsla av att tar jag mig vatten över huvudet nu? Jag kände mig ändå säker på att jag skulle kunna genomföra jobbet, jag har aldrig kraschat värre än att jag kan bita ihop och köra på, men utmattningen har gjort att jag efter sådana ”bita ihop”-episoder har mått väldigt dåligt efteråt.

Därför var det så underbart att komma hem igår kväll och fortfarande ha tillräckligt med ork kvar för att fredagsmysa med familjen. Jag var inte utmattad, jag var fylld av energi efter att ha fått träffa en massa människor, fått prata om mitt älskade Eskilstuna (japp, de gamla platsmarknadsföringstakterna sitter i när jag får chansen), och att ha fått ta del av intressanta diskussioner, seminarier och musik som jag till vardags aldrig möter.

Idag var jag ledig och passade på att ta del av programmet, utan att behöva vara på tå och beredd på att lösa problem. Underbara Stina Wollter hade en föreläsning om kropp och konst. Trots att det var fullsatt så kändes det väldigt intimt och fint, det blev både varma skratt och tårar. Jag blir extra berörd av hur Stina berättar om sin Alzheimer-sjuka mamma, det ligger så nära min egen mamma.

SKL:s samtal om kulturpolitik

Rebecka Hilton forskar om dans och presenterar en studie där hon och andra forskare varje vecka är på ett äldreboende, detta är ett av citaten hon fått med sig. 

Kulturminister Amanda Lind drog stor publik, här med projektledaren för Folk och Kultur, Linde Sjöstedt

En tapper liten skara åhörare kom till Lokomotivet på torsdagskvällen för att bland andra lyssna på Adée

Maher och Sousou Cissoko spelade det västafrikanska instrumentet kora 

Stina Wollter om kropp och konst ❤

Utställartorget på allmänhetens dag på lördagen

Eskilstuna kommun gav deltagarna möjlighet att medskapa

 

Alla vill inte jobba heltid

Jag läser på Arbetsmarknadsnytt om ett nytt utredningsförslag som ska göra det dyrare att visstidsanställa. Det är så otidsenligt så jag vet inte vad jag ska säga. Gig-ekonomin är en av de växande trenderna på arbetsmarknaden. Den generation som är på väg in på arbetsmarknaden nu, lyfter fram värden som frihet och personlig utveckling framför trygghet och hög lön.

Om vi vill få fler människor i arbete så behöver arbetsmarknaden i Sverige bli mer flexibel, inte tvärtom. Som det går att läsa i artikeln på Arbetsmarknadsnytt så riskerar ett sådant här förslag, om det blir verklighet, att slå ut en hel bransch. I besöksnäringen så används ofta visstidsanställningar, det är ett måste när man på en anläggning ena dagen kanske har 20 lunchgäster för att nästa dag ha en konferens med 400 gäster. Just besöksnäringen lyfts ofta fram som en bransch som ger möjlighet för människor att få in en fot på arbetsmarknaden. En bra upplevelse för gästen kräver en kedja av personal där alla är lika viktiga, men med olika krav på arbetsinsatsen, från städning och servering till företagsledning.

Jag vill påstå att vi snarare än att låsa in oss ännu mer i att standarden ska vara heltidsjobb, ska öppna upp och anpassa samhället efter att människor ska få välja den anställningsform som passar dem bäst själva. I artikeln säger Niklas Beckman på Svenskt Näringsliv att endast 15 % av alla anställningar i Sverige är tidsbegränsade, fasta anställningar är alltså redan standard och inget som det behövs åtgärder för att fixa.

Otryggheten i tidsbegränsade anställningar ligger inte bara i den personliga ekonomin. Många, inklusive jag själv, upplever snarare att problemet är att våra försäkringssystem, rätten till barnomsorg och möjligheten att låna till bostad helt är uppbyggt på heltidsanställningar.

Låt oss ta föräldrapenningen som ett exempel: Om du står utan lön eller annan ersättning en enda dag så förlorar du din sjukpenninggrundande inkomst (sgi) och din föräldrapenning sänks direkt till grundnivån. Den ekonomiska stressen ligger då inte i att du inte får lön i en dag utan i att du har sänkt ersättningen från försäkringskassan. För att skydda din sgi hade du kunnat ta ut föräldrapenning på den dag som du inte får lön, men det är inte alltid möjligt. Jag har själv varit i den situationen, när jag separerade från barnens pappa så kunde jag ju inte ta ut föräldrapenning på de dagar som han hade barnen, men eftersom jag bara hade ett konsultjobb som inte täckte alla dagar i månaden så sänktes min föräldrapenning.

Nästa vecka ska jag hoppa in och jobba några timmar för ett annat företag. Vi välkomnar den stora kongressen Folk & Kultur till Eskilstuna och jag kommer att finnas på plats och hjälpa arrangörerna. Det ser jag mycket fram emot och det passar mig perfekt att hoppa in på ett gig, jag skulle inte orka jobba på det sättet varje vecka. Visstidsanställningar behövs, straffa inte företag som erbjuder dem.

Bild från seminarium på Folk & Kultur 2018

Destination Eskilstunas seminarium ”Är popmusik kultur?” på Folk och Kultur 2018, leddes av Ika Johannesson.

Bild från utställartorget på Folk och Kultur 2018

Utställartorget i STIGA Sports Arena, Folk och Kultur 2018.