Idag blir lillebror 2 veckor!

Bebisen, som egentligen var beräknad till i morgon, kom alltså för två veckor sedan, på långfredagen. På torsdagen hade jag fått ett samtal från förlossningen när jag fick veta att mina gallsyrevärden, trots medicinering med Ursosan mot graviditetsklåda med leverpåverkan, fortfarande låg på 53. Om värdet är över 40 när man har passerat vecka 37+0 anses risken för bebisen att ligga kvar i magen vara högre än om man sätter igång förlossningen. Vi var därför välkomna in kl 8.30 morgonen efter. Även om jag har varit med om en igångsättning tidigare så kändes det väldigt speciellt att kunna förbereda och planera för att åka in och föda barn. När E föddes 2006 togs beslutet när jag var inne på undersökning på förlossningen så det var inte på samma sätt.

Det tog tid att komma i säng på kvällen och vi gick upp tidigt för att hinna göra i ordning hela familjen och lämna killarna hos farmor och farfar på vägen in. Jag ville också ha gott om tid till att äta ordentlig frukost och förbereda egna smoothies att ta med eftersom jag inte trodde att jag skulle få mat på hela dagen (åt glass och varma koppen till lunch när ettan föddes, sedan bara saftsoppa fram tills att jag kom till BB mitt i natten – det mådde jag inte bra av, för mycket socker och för lite fett och protein).

Energiuppladdning med havregrynsgröt, ägg och smoothie med fet yoghurt, bär och en skvätt vispgrädde.

Att det var precis i början av påskhelgen var bra på flera sätt. Vi behövde inte känna någon stress över att barnen skulle till skolan, barnvakten var ledig från jobbet och parkeringshuset på Mälarsjukhuset var nästan tomt och dessutom skulle vi inte behöva bekymra oss för att fylla på parkeringspengar även om vi skulle bli kvar några dagar.

Någon minut före 8.30 klev vi in på förlossningsavdelningen, fullastade med babyskydd och väskor för att vi inte visste hur länge vi skulle bli kvar. Efter att olika undersökningar gjorts och vi fått vänta på vad läkaren sa så fick vi flytta från intagningsrummet till förlossningsrummet ungefär klockan 11.30. Barnmorskan Gunilla hade gått igenom alla de vanliga igångsättningsmetoderna med gel, ballong, dropp osv men läkaren valde det enda som hon glömt att nämna. Jag fick Cytotec oralt via en medicinspruta. 2,5 ml skulle tas varannan timme maximalt åtta gånger, sedan om det inte haft effekt skulle det bli vila över natten och nytt ställningstagande på morgonen. Barnmorskan trodde dock inte att det skulle ta så lång tid, jag var öppen 1,5 cm, 2 cm av tappen kvar men den var mjuk och mogen.

Jag fick första dosen 11.45, när jag fick andra dosen vid 14.00 kände jag redan effekt som ihållande molande mensvärk. Tredje dosen gavs strax efter kl 16 (barnmorskan glömde bort mig en liten stund…) och då hade slemproppen gått. Den här metoden passade mig mycket bättre än dropp som jag fick med E 2006, jag slapp sitta fast i en droppställning och diverse övervakningsapparater och det gjorde att det här kändes mer som en naturlig förlossning. Förutom när jag fick de nya doserna varannan timme och precis i slutet kunde vi sköta oss själva och det passar oss fint.

När vi fick komma till förlossningsrummet berättade barnmorskan att nu var det vårt rum tills bebisen var ute. Men vi fick röra oss fritt och det bästa av allt: jag fick äta mat! Tyvärr fick inte pappan mat vilket jag tycker är lite konstigt, nu hade vi planerat och hade kylväska med oss men hur hade det blivit om vi åkt in mer akut? Kiosken var dessutom bara öppen till kl 16 eftersom det var röd dag. Lunchen var tyvärr inte särskilt god, men det var i alla fall bättre än varma koppen-soppa och jag kunde komplettera lite från vår egen kylväska.

Förutom lunchen i dagrummet höll vi oss på rummet de första timmarna och vilade och läste lite, vi var ganska trötta efter att inte ha sovit så länge på natten. Vid halv tre-tre-tiden gick vi ut till dagrummet igen och jag åt en medhavd macka, återigen tacksam över den egna matsäcken eftersom det bara fanns knäckebröd, skorpor och saftsoppor på buffén. Efter fikat gick vi tillbaka in på rummet och trängde ihop oss i sked på den smala förlossningsbritsen. Det var ganska kallt i rummet och att ligga där med en varm älskling bakom ryggen var riktigt mysigt samtidigt som värkarna ökade. Vid 16-tiden kände jag ett rejält molande, men det var fortfarande mest som en enda lång värk. Det gjorde egentligen minst ont när jag låg stilla men jag började känna att jag ville göra något mer aktivt för att få igång värkarbetet, och också för att inte fastna i känslan av att ligga stilla på ett sjukhusrum och bara invänta mer och mer smärta. Vi gav oss därför ut på en promenad i Mälarsjukhusets korridorer och även ut utomhus en kort sväng (från gamla till nya entrén). På promenaden kände jag mest av värkarna i ryggen, vilket jag inte är van vid, jag kände också ett behov av att trycka ihop höfterna.

Vid ungefär 16.40 var vi tillbaka utanför förlossningen och då hade jag tydliga värkar med några minuters mellanrum. Det kändes fortfarande bäst att gå så medan M passade på att surfa på mobilen (inte tillåtet inne på förlossningen) så gick jag runt, runt i korridorerna vid trapphuset. Klockan 17 kände jag att nu är vi på väg in i nästa skede så vi gick och åt mat för att hinna med det. Maten var god, fiskgratäng, som smakade som mammas, med potatismos till, men det var ganska plågsamt att sitta vid bordet.

17.30 hade jag tydliga värkar. Vi ringde på sköterskan för att säga att nu är det på gång och jag fick remmar runt magen för att köra en CTG-kurva. Det märktes att det var mycket att göra på förlossningen för det var olika personal som kom in mest hela tiden. Jag vet inte riktigt hur länge det var meningen att jag skulle köra den där CTG:n men jag tyckte att det var alldeles för länge, jag ville ju inte ligga stilla. Efter ca 45 minuter ringde jag igen och frågade om det inte räckte och det gjorde det, men ”min” barnmorska var iväg på ett urakut snitt så det var väl därför som de inte hade kommit in och stämt av med mig.

Klockan 18 var det egentligen dags för barnmorskan att ta ställning till en eventuell ny dos men hon var som sagt upptagen och för mig var det helt uppenbart att här behövs inga fler doser. Jag stod på knä och hängde över den upphöjda sängen och försökte parera värkarna som kom med ungefär 1,5 minuts mellanrum. Jag bad om lustgas och en undersköterska fixade det. Jag hann aldrig få till det ordentligt med lustgasen, tyckte mest att den var i vägen. Om jag skulle föda ett barn till (nej, det ska jag inte 😉 ) så borde jag tänka på att börja med lustgasen tidigare för att hinna få kontroll över hur jag ska använda den innan det blir för intensivt.

När barnmorskan äntligen kom in så sa jag direkt att nu kommer bebisen snart, men hon sa att jag var öppen 7-8 cm och hade en kant kvar. Jag började känna det välbekanta trycket och trots vad barnmorskan sa så var jag övertygad om att det var riktigt nära. Barnmorskan Pia gick ut en stund (jag har ingen riktig tidsuppfattning här men det känns som att det inte kan ha varit mer än några minuter) men hon sa till undersköterskan Sandra att stanna kvar, när barnmorskan kom tillbaka så sa jag att nu kommer han verkligen. Jag försökte hasa ner eftersom jag hellre ville ligga på sidan, men M och personalen var tvungna att hjälpa mig och dessutom se till att jag inte höll ihop benen – för visst hade jag rätt, nu var jag öppen 10 cm och fick tillåtelse att krysta när värken kom. Jag tror att jag krystade en gång då han gled ner, en gång för att få ut huvudet (aj, vad det brände tills nästa värk kom) och sedan en sista då han gled ut. Det kan ha varit någon mer men max 3-5 krystvärkar och på några minuter var han ute!

Och apropå förlossningsvrålet, det blev ett antal ”nej, nej, nej det går inte” – inte särskilt konstruktivt men problemet när det går fort är att man inte hinner ställa om och ”tänka rätt”, men det behövs ju inte heller när bebis sköter allt själv och snabbt hittar ut.

Lilla hjärtat kom till världen strax efter klockan 19 den 3 april. Han skrek högt och jag kände en enorm lättnad, glädje och stolthet.

Ser ut som att han tänker ”Jaha, vad skulle det här vara bra för?”