Besök på förlossning med lite försmak av vad som komma skall blev det idag. CTG-kurvan var fin-fin och visar att bebisen rör sig och hjärtljuden går upp och ned som sig bör. Till höger i bilden syns livmoderns aktivitet, alltså ”värkarna”. Som synes så jobbas det på, ungefär var femte minut kommer en sammandragning men naturligtvis inte av samma styrka som när förlossningen drar igång på riktigt, då hade jag inte suttit här hemma nu 🙂

CTG

Blodtrycket hade gått upp igen idag och eftersom jag också har varit orolig för att bebisen varit mindre vild i magen den senaste veckan så skickades jag in på kontroll på förlossningen, nu kan jag lättat konstatera att han fortfarande är aktiv och pigg, det bara känns annorlunda. Jag tog leverprover idag också, men de har jag inte fått besked om än. Tur att jag var lite förutseende och tog med en smoothie och nötter som jag kunde ta i bilen, eftersom jag fick åka direkt till förlossningen efter besöket på familjecentralen i Torshälla. På torsdag blir det uppföljning med ultraljud, hoppas att barnen är friska då så att M kan följa med.

När jag till slut var klar med alla prover kunde jag hämta den här lilla killen och äntligen njuta på det sättet som jag hade tänkt mig när jag slutade jobba. Fika i trädgården! F är hur nöjd som helst med att få vara ute utan jacka och med solkeps i stället för mössa:

Fika i solskenet

Nu närmar sig natten och jag har faktiskt lite ångest inför den. Jag mådde verkligen inte bra i natt. Igår var jag feberfri igen och trodde att det hade vänt men icke. Feber och frossa kom tillbaka och hostan gör så ont nu, dessutom har blodtrycket stigit (har en hemmamätare) och så har mina fötter och händer börjat klia! Så nu är jag orolig för bakterieinfektion, havandeskapsförgiftning och leverpåverkan.

Jag har ringt 1177 och jag ska inte dra hela historien men jag blir så trött på att det tar en timme att komma fram till vården! (Hamnade i Västmanland som inte kan koppla till vårdenheter i Sörmland, kopplas till Sörmland som i själva verket är en sjuksköterska i Småland, får till slut ändå ringa upp förlossningen). Läkaren på förlossningen och barnmorskan som jag pratade med verkade inte överdrivet oroliga, det känns skönt. Jag behövde inte åka in idag, bra eftersom E också är sjuk, men jag ska hålla febern nere med Alvedon och på måndag ska jag ringa min barnmorska för att få en ordentlig koll av blodtryck, eventuell protein i urin och levervärden.

Det är jobbigt att må så här kasst men det kan jag ta bara det inte påverkar lilla plutten. Jag vill inte ha mediciner och jag vill inte bli igångsatt så jag hoppas att allt rättar till sig av sig själv nu. 36 fulla veckor idag, nu går vi in i vecka 37.

Jag tror att det är den näst vanligaste frågan som jag får när folk får veta att vi ska få en liten trea. (Vanligast är: hur mår du?) Jag kan inte minnas att jag någonsin fick den frågan under de andra graviditeterna, inte så konstigt i och för sig, jag och M hade varit ihop länge, bodde i hus, hade ordnad ekonomi och var i genomsnittlig ålder för att bli föräldrar när jag blev gravid första gången. Att vi sedan fick ett syskon till storebror 2,5 år senare var ju också helt inom normen.

Det är ju inte lika vanligt att få tre barn och inte heller att vänta tills yngsta syskonet redan har börjat skolan. Frågan är om det är vanligt att nummer tre är en liten ”hoppsan”? Eller är det något man säger för att man inte riktigt vill erkänna att man faktiskt valde att få ytterligare ett barn?

Och svaret för oss på frågan om det var planerat är: Ja. Vi har planerat och funderat länge, separation, jobb, sjukdomar och diagnoser är några skäl som har fått oss att vänta och tveka, men när vi var i Thailand i februari bestämde vi oss – nu eller aldrig.